Jag har en nittioettårig kvinna i min bekantskapskrets, hon heter Lena och är mamma till min svåger. Jag har bara träffat henne sporadiskt genom åren, men de senaste månaderna har hon gjort ett jobb åt Skåne och mig, och kontakten har därför varit intensiv.
Nu till full rulle-grejen: Vid ett tillfälle när hon ringde härförleden och frågade hur det var med oss svarade jag som jag brukar när jag får den frågan. Det är full rulle. Det är nämligen alltid full rulle i mitt liv trots att jag hela tiden strävar åt motsatt håll. Jag vill ha ett lugnt och fridfullt liv. Ett liv som jag själv styr framåt i sakta mak. Ett liv där jag hinner orientera mig och känna efter vad jag vill. Det är ju så man vill leva, inte sant? Så när jag svarade full rulle så beklagade jag mig, såklart. Som alltid när jag svarar full rulle (eller fullt ös medvetslös som jag brukar variera mig med). Jag lider ju över det faktum att tillvaron är helt hänsynslös mot mig i sin brutala oberäknelighet. Jag suckar och stönar (en lagom aning) och fyller ut med pauser för att alla ska hinna reflektera och förstå hur jävligt jag har det på grund av faktorer jag själv inte kan påverka. Så även denna gång när det var Lena som frågade. Och vad svarade denna till åren komna erfarenhetsrika människa? Hon svarade: Det låter bra!
Jaha?
Har funderat mycket sedan samtalet ägde rum. Är det full rulle som är grejen? Hon borde veta, som är nittioett och fortfarande jobbar. Eller kan det vara olika från person till person? Känner mig vilse, men prövar just nu med att tänka hurra varje gång någon skit ramlar över mig.
Hur gör ni?