Nillas medelålderskrisfrågespalt

Skrivkrampen fortsätter åtminstone till februari

2012-01-27T09:20:00.001+01:00

Mina karaktärer hotar att hoppa av om jag inte börjar skriva igen, men det kan de väl inte göra? De är ju ändå mina karaktärer. Som jag bestämmer över. Och jag går ju inte omkring och latar mig för nöjes skull precis, jag har ju faktiskt skrivkramp. Ja ja ja, säger de så där satans irriterande att man får lust att smälla till dem. De har en föreställning om att livet är fyllt av happenings som ständigt driver deras personliga utvecklingar framåt, att tillvaron aldrig står och stampar. De bortskämda snorvalparna. Well, nu får de lära sig att det inte är så jävla fartfyllt jämt.

Jag kan ha ljugit vad gäller snacksen

2012-01-26T18:04:00.000+01:00

Men det tror jag inte. Det beror på vad man menar med snacks och alltså landar vi i en individanpassad tolkningsfråga med en palett av aspekter. För mig är snacks cheezecrunchers. Vad är snacks för dig?

Tågresandet är avslutat för den här gången

2012-01-26T09:42:00.006+01:00

Och det gick fint.

Sedan hemkomsten har jag blivit utmanad av Kate Reader att svara på frågor om mig själv. (Jag har också fått fem awarder som jag ska frossa i vad det lider.)

Vad gjorde du för tio år sedan?

Oklart. Ska man komma ihåg sådant?

Vad gjorde du för ett år sedan?

Now you're talking. Kopierar helt enkelt in blogginlägg från 26 jan 2011:

Det enda jag har att berätta idag är att jag var med på två Friskispass på raken ikväll och det vill ni förmodligen inte höra.
Men det var jag.
Först ett danspass som jag inte blev så trött av. Va fan, jag kör ett vanligt jympapass också, tänkte jag och hoppade in på ett som började fem minuter efter att danspasset slutade. Var beredd på att jag skulle ta slut i halvtid men det gjorde jag inte. Tvärtom, jag studsade högre och mer energiskt än de flesta, hela passet igenom. Sen gick jag de två kilometrarna hem.
Ni får länka av mig om ni vill. (Detta erbjudande kvarstår inte.)

Fem snacks du gillar:

Nej.

Snacks är inte min grej.

(Lite diktvarning på den...)

Fem sånger du kan texten till:

Sångtexter är inte heller min grej. Trots ett helt liv inom skolans väggar måste jag fortfarande ha texten framför mig när jag sjunger Den blomstertid nu kommer på avslutningarna.

Men några sånger har ändå fastnat:

Bä bä vita lamm

Ekorren satt i granen

Imse vimse spindel

Lilla snigel akta dig

Bär ner mig till sjön

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

Jag skulle glädja mig, det skulle jag. Sedan vet jag inte, känns som att det skulle bli lite halvbesvärligt.

Fem dåliga vanor:

Spontant känner jag att jag inte har några dåliga vanor, vad skulle det vara?

Fem saker du gillar att göra:

Skriva
Blogga
Jympa
Fika
Vila

Fem saker du inte skulle klä dig i eller köpa:

Dräkt
Dyra märkeskläder

Raff-set

Högklackat

Top med bar mage

Fem favoritleksaker:

MIn dator

Min iphone

Mina ordböcker

Slut.

Migrän dag fyra

2012-01-24T11:45:00.000+01:00

Nej, jag skojar bara. Huvudet dunkar bara i tre dagar, det är fördelen med migrän.

Och idag ska jag åka tåg, jippie! Jag älskar att åka tåg, mmm.

Migrän dag tre

2012-01-23T13:43:00.000+01:00

Nackdelen med att vara krasslig när man börjar komma upp i åren är att man inte vet om man bara är lite krasslig eller om man drabbats av en dödlig sjukdom. Googlar man huvudvärk får man veta att den kan vara farlig; om man inte haft huvudvärk förut och plötsligt sitter där med en. Det torde betyda att vi som haft mycket huvudvärk i våra dagar är säkra. Såvida inte huvudvärken ändrar karaktär, då ska man oroa sig. Jag har samma gamla vanliga värk. Och här gäller det att inte känna efter för mycket, ty då kan de mest underliga förnimmelser ge sig till känna. Vågor som sveper genom huvudet, till exempel. Brumsus i öronen och hjärtslag i nacken. That sort of thing, ni vet.

Jag har inte bara migrän, jag har ont i halsen också

2012-01-22T15:00:00.000+01:00

Inte en enda kommenterade min dikt i föregående rubrik och jag tar det som ett tecken på att antingen jag eller ni saknar poetisk läggning. Jag tror att det lutar åt ert håll.

Här ska ni få en till dikt:

Det bidde ingen skrivchock.

Vad bidde det då då?

Det bidde en skrivkramp.

Lördag lördag i min famn, låt oss fara in i hamn

2012-01-21T13:56:00.000+01:00

Kände mig så där lagom krusidullig när jag vaknade med migrän imorse. Och drömmen jag klev ur ska vi inte tala om, herregud vilken komplex person man är. Ni har ingen aning.

Dagens outfit: Beigerutiga bomullsbyxor och vintervit morgonrock.

Klart jag orkade med mina lektioner

2012-01-20T08:48:00.000+01:00

Man är väl spänstig som en lärka.

Och idag är jag fredagssnygg i en grå kofta med krusiduller på.

Januaridepression

2012-01-19T10:59:00.000+01:00

Jag är så trött idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag misstänker att det är en januaridepression som slagit till. Januari är min sämsta månad. Det enda bra med den är att den följs av februari som är en av mina bästa månader. Januari är bara mörkt och tråkigt. Fast ibland är det roligt förstås. Igårkväll satt jag här och fnissade, till exempel. Och på jobbet var det lite kul när min arbetskompis skulle beskriva en annan arbetskompis för mig, för att jag skulle förstå vem det var, och sa att denne hade 'vuxna' kläder. Vuxna kläder? sa jag och kände mystiken tätna. Han vidhöll envist att klädseln var 'vuxen' så jag var tvungen att pressa ur honom vad han menade egentligen. Det visade sig att han menade gubbig klädsel, men att han tyckte det kändes elakt att säga det. Det var roligt. Jag skrattade en bra stund, månaden januari till trots.

I eftermiddag har jag lektioner i engelska och kemi. Hur jag ska orka, I don't know.

Tänkvärt om skrivtips

2012-01-18T22:03:00.000+01:00

Känner att jag inte kan tigga kommentarer ikväll igen utan att skriva något tänkvärt, så här kommer det:

Läser här och där i floden av skrivtips att man ska stryka en massa text när man skrivit klart sin berättelse, att allt som inte är nödvändigt ska bort. Och jag tänker bara: Oh, no, det blir inget av med det.
För det första blir det ingen text kvar om jag stryker en massa, och för det andra kan jag inte skriva ny text om jag vet att jag ska ta bort den sen. (För det tredje kan jag inte skriva annars heller, men det hör inte hit.)

Big fucking note to self: LÄS INGA RÅD OM SKRIVANDE INNAN DU ÄR KLAR. Och kanske inte sen heller.

Snart ska jag gå och sova

2012-01-17T22:27:00.000+01:00

Och nu sitter jag här på min kammare och känner att jag vill ha lite kommentarer först. Det är väl själva fan att man ska måsta skriva något för att få det! Tänker jag.

Alltså, jag behöver bara fyra-fem kommentarer så där. Okej?

Jag har ett nästan färdigskrivet romanmanus med potential

2012-01-16T13:42:00.001+01:00

Så känns det i nuläget.

Får titt som tätt lust att ge mig i kast med det, hugga tag i den där potentialen och köra för allt vad tygen håller. Men det blir inget av med det, eftersom lusten är synnerligen flyktig; innan jag vet ordet av kommer jag på att det är så mycket att hugga tag i att jag blir alldeles matt och måste vila. Varifrån jag fick energin att skriva alla ord in the first place, kan man verkligen undra.

Horace Engdahl pratade om hybris hos Skavlan i fredags, om nödvändigheten av att ha en övertro på sig själv om man skriver en roman. Där hade han rätt, den gamla uven. Min övertro på mig själv har varit kolossal under större delen av mitt skrivande. Någonstans i min hjärnas realistiska avdelning har jag 'förstått' att sannolikheten för att få mitt manus publicerat är liten, men den insikten har jag för det mesta lyckats vifta bort. Självklart att min beiga lilla darling kommer bli en succé, har jag tänkt, hur ska jag kunna välja mellan alla förlag som vill skriva kontrakt med mig? Men kanske är det därför jag nu ligger och krälar i bottenslammet. Man kan misstänka.

Skrivkramp

2012-01-13T18:43:00.000+01:00

Fördelen med att jobba är att man inte hinner våndas över sin skrivkamp. Det är sådant ös på mitt jobb att ni anar inte. Man har tur om man hinner gå på toa, och då får man verkligen rappa på. Jag har kardborrband på mitt bälte för att det ska gå snabbt att få ner byxorna. En rätt smart idé egentligen, eller hur? Inom skola, vård- och omsorgssektorn borde den kunna göra succé. Säg att det totalt kortar toabesöken med två minuter per anställd och dag; bara på min arbetsplats skulle det innebära 240 intjänade minuter varje dag, det vill säga 4 timmar. Vilket gör 20 timmar i veckan - en halv tjänst, alltså. Som min skola skulle kunna spara in! Kommunerna skulle vara helt galna efter mitt kardborrbälte om de bara kände till dess existens, jag är översäker på det.

Men nu var det ju egentligen min skrivkramp jag skulle berätta om, råkade bara halka från ämnet. (Skulle få IG om det här var en uppsats på gymnasiet...) Min skrivkramp lever och frodas. Minst ett par veckor till tänkte jag hålla liv i den och då läsa en massa böcker istället för att skriva. Jag tycker om att läsa böcker. Älskar det. Dessutom ger läsandet mig ibland värsta suget efter att skriva. Jag kan läsa ett stycke som berör mig och känna att jag bara måste skriva ner något minne eller någon tanke som poppar upp. Eftersom jag nu har skrivkramp får jag hålla i mig hårt om dylik poppilipopplust övermannar mig. Möjligtvis kan jag tillåta mig att för hand plita ner några stolpar att spara, men något skrivande på datorn kan det inte bli frågan om. Som ni nog förstår.

Nu ska jag läsa Beate Grimsruds En dåre fri. Den titeln kunde jag inte gå förbi.

FAN!

2012-01-11T21:33:00.001+01:00

Alltså, herregud vad är det med mig?! Plötsligt kan jag inte skriva längre! Allt är så uruselt att jag måste radera det på stört. Helst fortare än på stört, så jag inte hinner se vad dåligt det är. Skriv, skriv, skriv, radera, radera, radera. Om ni fattar. För om jag till äventyrs läser igenom det jag skrivit innan jag raderar uppstår en glasrutekänsla mellan mig och texten. Orden och jag får liksom inte kontakt. Jag utgår från att ni känner igen er annars skulle jag verkligen inte berätta det här. Ni skulle ju kunna tro att jag var på väg att förlora greppet om något, typ förståndet, som jag ju i själva verket håller jävligt hårt i.

Och nu vet jag verkligen inte hur jag ska avsluta det här inlägget.

Kvällsbön

2012-01-10T21:42:00.001+01:00

Huvva, vad grinig jag lät i gårdagens inlägg! Jag som är så mild till sinnet. Ni kan inte ana. Eftersom ni brukar läsa här. However. En liten effekt kan man väl ändå i all anspråkslöshet få hoppas på? Som att det blir ordentligt glesare på mitt Friskis resten av januari, till exempel. Som att alla element av nyårslöfteskaraktär skakas ut, likt gamla brödsmulor ur brödburken när man städar. Det är allt jag begär.

PS Nu lät jag grinig igen men det var bara av en slump.

Kan man inte hålla sina nyårslöften ska man heller inte avge några

2012-01-09T19:51:00.001+01:00

Idag kom jag hela tio minuter för tidigt till jympan och ändå vara alla biljetter till passet slut, man kan ju bli förbannad för mindre. Det är alla satans nyårslöftare, det är aldrig så mycket folk som i januari. Första tre veckorna av januari, om man ska vara noga, för sedan orkar de inte längre. Jag föreslog för en Friskisvärd att vi som jympar året runt ska få förtur i januari men jag såg på henne att hon tyckte det var en dålig idé. Antagligen tyckte hon att jag hade för grinig ton också för på Friskis är det underförstått att man alltid ska vara glad och positiv, det är det enda negativa med dem. Nu fick jag gå på ett annat pass istället, ett lugnare och mer tantaktigt, inte alls min stil. Där träffade jag en kollega som gick i pension i våras. Hon frågade hur det går med romanen. Jaaaaaaaaaaadu, sa jag.

Skrivdag fem eller sex eller vad det är

2012-01-07T14:44:00.005+01:00

Antar att ni sitter på rad, som små pärlor på ett band, och undrar hur det går med min skrivchock.
Och DÅ kan jag berätta att den kommit av sig eftersom jag insett att den beiga är en riktigt, riktigt DÅLIG roman. Det är inte längre bara de mediokra passagerna som är dåliga, ALLT är dåligt. Insikten drabbade mig igårkväll när jag skulle gå och lägga mig, som en stycken bomb i huvudet slog den ner. För att lugna mig letade jag i panik fram de allra BÄSTA avsnitten; de jag brukar tänka på och glädja mig åt att JAG har skrivit. De var också dåliga.

Skrivdag nummer fyra

2012-01-05T21:21:00.000+01:00

Ska vi inte tala om.

Skrivdag nummer tre

2012-01-04T19:37:00.000+01:00

Idag har jag strukit fler ord än jag skrivit vilket både är deprimerande och befriande i samma sufflé. Befriande att bli av med lite bjäfs, men totalt sett mer deprimerande ändå. Tanken är ju inte att den beiga ska krympa, den är ju fjuttig som den är ändå.

När jag tänker på det får jag lust att skrika.

Har ni läst Amanda Svenssons Dolly? Den är 157 sidor. Och väldigt bra, faktiskt. Dessutom har jag precis läst ut Nina Jaribus Hue of Blue. Den är 169 sidor. Och väldigt bra, faktiskt. Har ni hört talas om Jonas Gardell, förresten? Han har skrivit en bok som heter Vill gå hem. Den är 194 sidor. Lite i längsta laget men väldigt bra ändå, faktiskt.

Sådeså.

Alltid är det någon som gnäller

2012-01-03T21:56:00.002+01:00

Ni verkar så där lagom entusiastiska till att jag klämt in ett mord, måste jag säga. Jag kan trösta er med att det inte är något allvarligt mord. Eller, jo, ett allvarligt är det förstås, det finns ju inte några lättsamma mord precis, men just det här har inte så stor inverkan på den beiga berättelsen i stort. Såvida man inte ser det ur ett lite annat perspektiv, då har det jävligt stor inverkan.

Med det sagt hoppas jag att både de som vill ha ett mord och de som inte vill ha ett mord nu är nöjda.

Till er som vill ha mord

2012-01-02T20:10:00.000+01:00

Nu har jag klämt in ett.

Dag ett är slut

2012-01-01T22:50:00.000+01:00

Mycket skrivet blev det inte idag, men däremot redigerat. Har nu gått igenom 13,8 procent av det hittills skrivna manuset och jag kan lugnt, utan att överdriva, säga att jag är trött. Har ätit minimalt (ett par skivor skinka med senap på och en aladdinask), för behovet av mat hamnar i skuggan när jag är inne i min berättelse. Nu kokar dock broccoli i en kastrull på spisen och med den i magen ska jag ta itu med alla wordfeudspel jag är involverad i. Har tappat räkningen men det är bara roligt. Inte att tappa räkningen alltså, men att få förmånen att tävla mot alla dessa rara kvinns och deras skiftande förmåga att ta en förlust. Alltid lika spännande när vi närmar oss ett spels slutspurt.

Men först broccoli.

KOLLA VAD FINT!

2012-01-01T13:20:00.001+01:00

Började dagen med att fixa till skrivhörnan som jag tänkt iordningsställa i ett och ett halvt års tid. Flyttade bara upp lite möbler från källaren och nu behöver jag inte längre alternera mellan köket, vardagsrummet och sängen. Nu kan jag stänga dörren om mig och sitta i fred. Varför jag inte fått arslet ur och fixat detta tidigare kan man bara spekulera om. Man kan också undra hur mycket högre kvalitet min beiga hade haft om jag hela tiden suttit och skapat i denna fantastiskt exklusiva skrivhörna. (Lägg märke till SAOL på byrån till vänster, bakom finns synonym- och antonymordböcker. Notera även tidningen SKRIVA som ligger på den vita utdragsskivan under datorn.) Ey.

Nedan har ni en före-bild där jag ligger i sängen iklädd morgonrock och skriver.

Snart 2012

2011-12-31T17:29:00.002+01:00

Och jag börjar det nya året med en SKRIVCHOCK.

I tio dygn, med början imorgon, ska jag skriva oavbrutet på den beiga. Hur outhärdligt spännande, frustrerande och roligt det blir kan vi ännu inte veta, men jag kommer uppdatera här dagligen med informativa inlägg om processens framskridande. Jag har aldrig förr skrivchockat mig själv och kan därför inte förutspå effekterna.
Antingen lyckas jag bara klämma ur mig några få sketna ord om dagen, eller så forsar de fram likt druvor i ett oljat rör. Mot tryckeriet i rasande fart! För det är det här året som alla mina beiga ordfiler kommer bli en bok som går att läsa. Så är det tänkt och då blir det så.

För er som är skeptiska till ordet EY

2011-12-31T09:43:00.000+01:00

"Ey! Kolla på mig!"
"Ey! Jag behöver hjälp!"
"Ey! Det här är fett tråkigt!"
"Ey, tagga ner! Det är min mamma som sms:ar. Viktig grej."
"Ey! Lektionen är slut nu!"

Ey, några frågor på det?

EY är väl för fan ett svenskt ord!

2011-12-30T20:58:00.001+01:00

Bara två av mina fjorton motspelare i wordfeud är sämre än jag, det är en aning deprimerande.
Men jag är glad över de två, förstås. Har idag fått ord som PILS, ÅDA och ÅGA godkända. Däremot inte EY, fattar nada.

Om ni vill läsa om något som inte har med wordfeud att göra får ni gå någon annanstans för jag är fast i wordfeudträsket.

Dagens blogginlägg

2011-12-29T10:34:00.002+01:00

Nu får det vara nog med mitt såsande på bloggen! Bara för att jag börjat spela wordfeud kan jag inte låta hela mitt övriga liv (läs: bloggen) falla i glömska. Hädanefter ska jag skriva blogginlägg varje dag, det är ett nyårslöfte. Ett annat nyårslöfte är att jag ska skriva klart min beiga roman i januari och skicka in den till förlag i februari.

Yay!

Det sistnämnda är det bästa nyårslöfte jag någonsin skådat. Satans synd att jag och nyårslöften inte är kompatibla. Vore vi det skulle jag med sällan skådad snits nu styra upp mitt liv till höjden av perfektion vilket innebär ett perfekt liv som ser lite random slarvigt ut. Ni vet.

Men, eftersom min insikt om min oförmåga att genomföra nyårslöften blott existerar på ett intellektuellt medvetandeplan, så inbillar jag mig tills vidare att jag kommer skriva klart i januari och skicka in till förläggare i februari. Och skriva blogginlägg varje dag. Är helt övertygad.

För övrigt får jag storstryk av mina döttrar på wordfeud och undrar därför om några som är lite sämre kan tänka sig att spela mot mig? Ja?

Är det någon som vill ha mitt julpynt?

2011-12-27T13:59:00.000+01:00

Ett tiotal porslinstomtar, fem ljuslyktor, två överblommade amaryllis och obestämt antal julgranskulor med tillhörande äkta gran. Rester av ett pepparkakshus, liten skinkbit och oöppnad förpackning kalvsylta medföljer vid snabb överenskommelse.

Ja?

Nej?

Tjofaderittan julhambo

2011-12-22T10:12:00.002+01:00

Nu är det dags att skriva todo-lista för att få den där kontrollen på läget; det är bra att veta vad man har att göra för snart är det jul. Men jag är allergisk mot kontroll så det blir nog ingen lista. Förmodligen kommer jag fortsätta göra lite här och lite där enkom på känsla. Som idag då både maken och jag ska åka till Arlanda och hämta en av döttrarna. Vore vi aldrig så lite effektiva så skulle bara maken åka men jag är även allergisk mot effektiv så vi åker båda två. Jag har svårt att bestämma mig för huruvida detta är symptom på en sjukdom eller om det är ett tecken på min fantastiska förmåga att leva i nuet. Imorgon när jag måste svettas på stan och laga mat samtidigt kommer jag tycka att det är en förbannad sjukdom. Idag när jag åker till Arlanda kommer jag känna att jag är en jävel på att välja lycka. Efter jul ska jag göra en objektiv utvärdering som ger alla svaren. Bränn nu inte era julskinkor mäpan ni väntar.

Så länge önskar jag eder en GOD JUL.

Har ni roligt?

2011-12-21T22:10:00.000+01:00

Så här mitt i julhandlandet, julpyntandet, julmatslagandet, julmusiklyssnandet och julstädandet.

1. Jag har aldrig haft så här roligt i hela mitt liv.

x. Jag njuter av varenda sekund.

2. Nja.

Känner mig lite labil

2011-12-19T21:35:00.001+01:00

Idag har jag och min migrän glidit omkring på stan och uträttat några ärenden. Bara man hela tiden håller huvudet på ett och samma avstånd från marken och inte råkar se sig i någon spegel så går det bra.

Hade tid för pensionssamtal hos en bankman som lyckats fånga in mig i sitt nät, så där gled jag in och förklarade att jag inte hade en aning om min pensionsutveckling, eller avveckling som det ju egentligen är frågan om. Hon log milt och föreslog att hon skulle få ta hand om den lille rackaren i fortsättningen varpå hon gick in på sin dator och kollade in mitt ömkliga orangea kuvert.

"Men titta, du gjorde ju ett val här 2003", sa hon och såg förvånad ut. Jag var ännu mer förvånad för jag kan inte för mitt liv minnas att jag gjort något val. "Och, oj ... vilken bra utveckling du har haft", fortsatte hon snopet för det visade sig att hennes superdupererbjudande som hon ville pracka på mig gått sämre. Men, som hon sa, om jag ändå valde hennes erbjudande skulle jag få komma och prata med henne om det en gång per år. Jag tackade för mig, och min för mig ytterst luddiga pensionsutveckling får härmed fortsätta frodas fritt utom min kontroll. Kände mig lite skuldmedveten som tagit upp hennes tid utan att ge något tillbaka (kaffe bjöd hon på också) men intalade envist mig själv att det är okej att prioritera sin egen pension framför storbankernas vinster. Hur egoistiskt det än kan verka i stunden. En liten chokladbit fick jag också. Önskade att jag aldrig hade stoppat in den i munnen när jag såg besvikelsen i hennes ögon.

Gled vidare in i en butik som reparerar mobiler och tog fram min mobil som varit död ett par dagar. Två gånger hade jag tagit ut batteriet och sim-kortet och satt i dem igen utan att det hjälpt, vilket jag talade om för killen bakom disken så att han skulle förstå att det inte var det enkla felet. Han tog ur batteriet och sim-kortet, satte in dem igen och vips fungerade telefonen. "Oj, vad konstigt", sa jag, tog min mobil och gled ut därifrån. Jag behövde inte ens betala, fullständigt förnedrande som ni förstår.

Vilka lattjolajban jobbigheter har ni upplevt idag då?

Jag (eller mitt huvud, rättare sagt) vägrar julstressen

2011-12-18T13:56:00.000+01:00

En liten migränattack kan knappast komma vid en lämpligare tidpunkt. Nu kan jag inte stressa omkring och fixa saker och ting de närmaste dagarna. Jag är inte sängliggande, så svåra är inte mina attacker, men jag kan inte skynda mig whatsoever, och det är ju bra.
Onsdag, torsdag, fredag var mina nerver och även resten av mig i överspänt läge av en speciell orsak och i fredags gjorde jag med anledning därav något som kändes mycket mycket bra. Med följden att nerverna skrumpnade ihop som överbelastade gummisnoddar gör när de fått nog. När det sker finns inget längre som håller hjärnbarkens nervceller och blodkärl i schack och de löper amok, kan man säga. Migränattacken är därmed ett faktum. Detta förlopp är inte vetenskapligt belagt eftersom jag inte haft tid för slik beläggning, men man kan anta att det stämmer.
Idag läser jag för det tycker jag om. Maken tittar på fotboll och hackar samtidigt mandel till knäcken. Jag har inte köpt några julklappar än men ni vet hur det är: Det ordnar sig alltid!

Jag är seg på att uppdatera

2011-12-15T22:17:00.000+01:00

Men ibland räcker det att klappa lite på sin blogg, och sedan är det bra.

Idag har jag mätt pH-värden med mina elever. När jag cyklade hemifrån hade jag med mig en hel kasse med grejer som har olika pH-värden, såsom rengöringsmedel, bakpulver, brustabletter, maskindiskmedel, vitvinsvinäger, kolsyrat vatten och lite annat spännande.
Min skola har inköpstopp, om ni undrar. Det betyder att man inte får köpa in något som eleverna behöver. Och inget som lärarna behöver heller, för den delen.
Nåväl, den här klassen består av tonåringar som ganska nyligen kommit till Sverige och de och jag passar helt vansinnigt bra ihop. De behöver lärare som förklarar saker långsamt och tydligt och jag är fruktansvärt bra på det. Snabb och sluddrig är helt enkelt inte min grej.
Ett random exempel för att ni ska förstå hur bra jag är: I eftermiddags kom klassföreståndaren till den här klassen och berättade för mig att en av eleverna sagt att nu äntligen förstod han det där som klassföreståndaren själv försökt förklara för honom sisådär tio gånger. Att han äntligen förstod berodde på att han hade gått till mig och frågat.
Vill ni ha fler exempel?

Det finns saker jag är mindre bra på men de tänker jag inte ta upp här.

Fuck Westlife

2011-12-13T21:31:00.000+01:00

Började dagen med att stryka, stryka, stryka det jag skrev igår i min beiga. Det som då till tonerna av Westlife var så vackert att jag fick tårar i ögonen var imorse patetisk sentimental smörja.
I och för sig är allt jag skrivit på kvällen dåligt morgonen efter, men den här geggamojan tog priset.
Har jag förresten nämnt att det är svårt att skriva slutet? Ja? Nej? Ni minns inte riktigt?

DET ÄR SKITSVÅRT ATT SKRIVA SLUTET!

Om ni undrar något om det så går det bra att fråga.

When you're looking like that that that

2011-12-12T16:41:00.000+01:00

Jag har tidigare inte kunnat skriva min beiga till musik, har bara blivit störd. Endast ljudet av ren tystnad har fungerat, så döm om min förvåning när jag nu plötsligt skriver SKITBRA till musik! Jag sätter på Westlife och skriver sedan i takt till musiken. Det fina med det är att jag håller tempot uppe och att en speciell känsla inträder. En Westlife-känsla. Inte så mycket pangtjoff men en hel del sockervadd och lycka. Whoever told you I was letting go, the only joy I've ever known lalala I'm never gonna say good bye cause I never wanna see you cry, I swore to you my love would remain lalalalala the more I know I love you, the mooore.

Ja, ni fattar. Nu har jag ingen aaaaning om kvaliteten i det jag skrivit. Lite som att skriva under the influence of drugs. Kanske borde jag lyssna på lite heavy metal också för de oväntade vändningarnas skull? Och för att undvika ett alltför sockersött slut, något happilyeverafter ville vi ju inte ha. Well, inte majoriteten av oss i alla fall. Jag ska förstås klämma in ett litet pyttehappilyeverafter för de som så önskade.

Har inte fått in schlurpet ännu, om ni undrar. Har ni något förslag på låt till det?

Men vad menar ni med 'schlurp', lite mer exakt?

2011-12-11T21:11:00.001+01:00

Ni tycker om utdragna, oväntade, lyckliga, färgsprakande slut utan frågetecken, tragik, lik och trådar som hänger och dinglar, men med pangtjoff, schlurp, sockervaddsfeeling och lite att fundera på.

Då får det bli det, er önskan är min lag.

Hjälp!

2011-12-11T10:56:00.000+01:00

Min beiga berättelse kryyyper i snigelfart jämsides med min ångest fram mot slutet. Eller kryper och kryper, just nu ligger snigeln och sover. Bara ~~tomten~~ ångesten är vaken.
Vilket slut vill ni ha i en roman? Pang-tjoff eller schlurp eller något helt annat?

Mysiga saker med december

2011-12-09T07:23:00.001+01:00

En charmig sak med den här tiden på året är känslan av att kliva upp mitt i natten när man ska till jobbet. En annan är raggsockorna. Jag har ett par mönsterstickade som jag kan dra upp till knäna men som raskt åker ner och ger mig Långbenfötter. Med följden att jag inte går utan hasar omkring här hemma. Gärna med en filt svept runt kroppen, annars kan det bli lite kyligt.

Vad tycker ni är det mysigaste med vintern?

Jävla facebook

2011-12-08T10:38:00.000+01:00

Skriver Grattis på födelsedagen i en väns log och ser att jag redan skickat ett Birthday card. Fast jag inte har det. Och i våras skickade jag Easter Cards till mina facebookvänner; kaniner och kycklingar strösslades ut från mars till juni. Som om jag vore något slags påsk-freak, can't accept that it's over när sommaren kommer, typ.
Det var inte jag. Och det är inte jag om det kommer ramla ner käcka julhälsningar framöver. Bara så att ni som har den tveksamma äran att ha mig som facebookvän vet. Om jag inte vore med i två oundgängliga facebookgrupper skulle jag doppa mitt konto i saltsyra, köra det i strimmelapparaten på jobbet och göra bomber av resterna.

I'm in lööööööööööööv!

2011-12-07T15:11:00.000+01:00

Är helt sprallig och varm i hjärtat idag. Hade väl aldrig kunnat tro att en diskussion om Stäppvargen skulle pigga upp mig så till den milda grad, men livet är ju helt oberäkneligt! Oh, dear.

Kan man bli kär i en bokcirkel? Ja, det kan man och jag befinner mig nu i förälskelsefasen. Ni kan med andra ord inte förvänta er så mycket vett och sans från den här bloggen på ett tag och det känns väldigt befriande. Äntligen!

Men innan jag fullständigt ger mig hän ska ni få veta vad en pompong är:

påmmpå´ng, tofs av växlande utseende, kul-, päron- eller morotsformad, i regel framtill på huvudbonad, tillverkad av ylle- eller sidentråd.

Fattar ni?

Man får tacka för dagens alla hejarop!

2011-12-05T21:45:00.001+01:00

Mycket kan man säga om er men ett 'HEJA' sitter i alla fall inte långt inne. Har knappt kunnat koncentrera mig på den beiga för alla kommentarer som ramlat in.
Sexhundratrettio ord har jag trots allt knåpat ihop och om det kan man ändå säga att det är sexhundratrettio ord. En tråd har jag också avslutat med en ganska raffig pompong, om jag får säga det själv. En karaktär blev lite tilltrasslad i processen men så kan det gå.

Dagens synonymer: tofs, vippa, tott, test, tufs, slinga, frans, puska, pompong, snopp

Måndag morgon

2011-12-05T10:41:00.000+01:00

Kom på att jag har härvor och tramsor av en beige roman som ligger och dräller. Livet är fullt av överraskningar.
Nå, när livet nu är det (fullt av överraskningar) och jag faktiskt har det (omkringdrällande beiga härvor och tramsor), tänkte jag att jag kanske skulle tråckla ihop eländet. Gäller bara att släpa fram datorn (fast det har jag ju uppenbarligen redan gjort) och kedja fast mig framför den.
Japp. Nu kör jag. Brum, brum.

PS Det är inget krav direkt, men ni får gärna skriva HEJA! i kommentarsfältet.

Ärade luspudlar!

2011-12-03T22:46:00.000+01:00

Nu har jag läst klart Stäppvargen. *drar runt i en rumba på köksbordet*

Ska bara läsa några recensioner av den på nätet så jag vet vad den handlar om, ty på tisdag är det bokcirkel. Tills dess ska jag också läsa Hermann Hesses Siddhartha, icke att förglömma.

Det går tusen kilo på ett ton

2011-12-03T11:25:00.001+01:00

Jag har fortfarande inte ätit (druckit) någon treo så det kanske är lika bra att sluta helt då? Om inte annat känns det bra att inte göda läkemedelsindustrin med min konsumtion på 15,6 ton treo per decennium. Nej, hörreni, det var 15,6 kg inte ton. Tänkte skoja lite men det gick inget vidare. En fullvuxen elefant väger ca sex ton för att ge er en jämförelse. 15,6 ton skulle innebära tusen rör treo i veckan, mon dieu. Så vitt jag förstod var det bara Maj Korner som reagerade på den extrema mängden, hon som brukar hävda att hon inte förstår sig på matte. Nu vet vi alltså bättre.

Till de som undrade varför jag äter så mycket treo: Det är för säkerhets skull. Man kan nämligen stoppa en migränattack om man tar treo innan attacken brutit ut. Varje morgon funderar jag sålunda på om jag kanske har en migränattack på gång och kommer fram till att det kan man aldrig veta och schlurp i med två treo. Fast inte längre då. Nu är jag plötsligt helt lastfri. Om man inte betraktar godis som en last, vill säga. Vi får nog göra det, man vill ju inte gå omkring och vara perfekt, huvva. Inte för att det är någon risk när jag tänker efter aldrig så lite.

Nu ska jag läsa klart Stäppvargen.

Det gäller att ligga steget före

2011-12-01T22:13:00.000+01:00

Förra veckan vid den här tiden panikgooglade jag leverskador. Inte för att jag hade några indikationer på att jag skulle ha några av det slaget, men jag har heller inte gjort någon hälsoundersökning sedan sist jag var gravid så hur skulle jag ha kunnat få en sådan indikation?
Kom jag plötsligt på.

Läste det mesta som finns att veta på ämnet och hittade till min fasa att överkonsumtion av läkemedel skadar levern. Jag pysslar sedan många år tillbaka med överkonsumtion av treo, som läsare med minnet i behåll förmodligen kan erinra sig, och jag insåg med ens att jag kunde vara ganska illa däran. En snabb beräkning gav vid handen att ca 15,6 ton treo passerat min lever de senaste tio åren och vilken lever klarar de mängderna? Gjorde slag i saken och slutade.

Imorgon bitti har det gått en vecka sedan jag tog min sista treo, vilket måste berömmas på alla sätt och vis, men jag har nu kommit på att det är alvedon som skadar levern, inte treo. Vilket jag visste redan innan jag blev expert på levervärden, mind you. Jag bara glömde bort det när jag googlade som bäst, förblindad av leverångest som jag var. Frågan är nu om jag borde börja med treo igen? Eller om jag kan skita i det...?

Hur hanterar man självförtroende

2011-12-01T10:56:00.000+01:00

Någon har googlat sig hit på Hur hanterar man självförtroende?

HA HA HA, den personen kom till rätt ställe! *not*

Här hanteras inga självförtroenden. Här håller man i sig för allt vad tygen håller och åker med. När man kraschar är man en blöt fläck tills man känner sig färdigkraschad och när man råkar befinna sig högst upp njuter man av utsikten och drar en rumba.

Fler frågor?

Om ni tycker att jag svänger upp och ner som en fucking bergodalbana så är det för att jag gör det

2011-11-29T16:54:00.000+01:00

Det går fortfarande trögt att skriva men nu SKITER jag i det! Read my lips: SKITER i det.
Nu gör jag en tvärvändning och bestämmer att jag hädanefter SKA skriva långsamt. Målet ska vara att bli klar med min beiga roman innan utgången av det här decenniet, och inte en dag tidigare.

Från och med nu är min hittills skrivna text blott ett SKELETT som efter färdigställande ska fyllas på med det ena och det andra. Tillbakablickar, transportsträckor, miljöskildringar, filosofiska utläggningar och gud vet allt. Fast kanske inte miljöskildringar ändå. Såvida jag inte tränar väldigt mycket först. Men det kan jag väl i och för sig göra, jag har ju till sista december 2019 på mig.

Så var det med den saken. Och faktum är att jag har ett jävligt bra nästan-färdigt skelett att utgå från. Ni anar inte. Åtminstone om man läser det på kvällen när man är på gotthumör. Morgonläsning rekommenderas dock inte. Not that kind of book.

Det går lite trögt del två

2011-11-28T12:01:00.000+01:00

Om jag någonsin ever blir klar med min beiga roman så ska jag ... ja, vadå? Måste komma på något bra. Jag kan hitta på precis vad som helst för jag kommer aldrig behöva verkställa det. Läste någonstans nyligen att förlagen vill ha debutantmanus som är mellan åttiotusen och etthundratjugotusen ord och om jag orkade skulle jag lägga mig ner på golvet och skrika i protest. Men det orkar jag inte.
Istället går jag in i köket och sätter på diskmaskinen. Det är något med ljudet; kombinationen av malande och vattenplask som ger en smula hopp om livet.
Sjutton ord skrivna denna förmiddag.

Det går lite trögt

2011-11-27T21:17:00.000+01:00

Kom på att jag hade en massa strumpor att sortera så jag var tvungen att skjuta upp läsandet (av Stäppvargen). Strumpsortering i det här huset är ett evighetsjobb, det tar aldrig slut. Vi har en trådback där vi lägger alla stackars strumpor vars makar vi inte hittar. Den trådbacken är knökfull. Och då parade jag idag ändå ihop omaka strumpor när alla maka var färdigparade. Inte hur som helst förstås, någon slags gemensam nämnare måste finnas, till exempel mönster, färg eller konstnärligt tycke. Men likväl.
Mitt i sorterandet ringde yngsta dottern och undrade om jag ville komma upp på stan och fika med henne och äldsta dottern. Stäppvargen eller fika med döttrarna på stan...? Stäppvargen eller fika, Stäppvargen eller fika. Fika med döttrarna vann. Det hade man aldrig kunnat tro. Stäppvargen som är så ~~sövande~~ spännande.
Det är något med den här boken ... men jag säger inte mer eftersom jag ska diskutera den på min bokcirkel. Det ska bli oerhört spännande att höra vad jag har för kloka saker att säga då. I can't wait. Varför känns de två hundra sidorna som åtta hundra, par example? Och varför är huvudkaraktärern (Stäppis himself) så satans irriterande? Så många frågor (två i alla fall) och så få svar. Jag har tio sidor kvar, och det hela börjar kännas som en thriller.

Nu jävlar!

2011-11-27T14:06:00.001+01:00

Ska jag läsa ut Stäppvargen.

Första advent

2011-11-25T18:16:00.005+01:00

Jag är sjukt taggad på advent! Det kan ha att göra med att maken och två döttrar kommer hem den här helgen. Gångna veckan har jag och hundarna varit helt ensamma, och nu är vi lite sällskapssjuka, kan man säga. I hela två veckor har maken varit borta. Jag är van vid att han är borta två, tre och fyra dagar, ibland bortåt en vecka, men två veckor, då har det gått för långt, känner jag.
Jag ska chocka honom med att adventspynta, vanligtvis är det han som sköter den avdelningen men nu är han ju bortrest den ohängda ungen. Kanske sätter jag också på Absolute Christmas-cd:n lagom till han seglar in (chock nummer två). Lägg därtill att blommorna lever (chock nummer tre).
Det är nog säkrast att jag inte städar.

Mitt beiga elände

2011-11-22T12:05:00.002+01:00

Alltså, hur kan det komma sig att den text jag tyckte var bra igårkväll när jag gick och lade mig, idag vid genomläsning suger? Något av ett mysterium är det. Själva texten har näppeligen förändrats över natten, alltså är det min syn på vad som är bra och dåligt som gjort det. Som en hiss i en skyskrapa åker den upp och ner den där synvinkeln. Den kör slut på mig, sanna mina ord. Den tänker inte på att jag snart fyller femtio och stelnar alltmer. Den hänsynslösa slyngeln!

Tänk om allt jag har strukit och ändrat i min roman egentligen var superbra och att det bara var min synvinkel som gick bananas? Så kan det vara, känner jag. Det kan också vara så att allt jag skrivit är uruselt. För närvarande känns det mer sannolikt. (När jag längre fram ska sälja min bok är jag tacksam om ni i minnet raderar alla inlägg där jag sågat mitt beiga underverk. Kanske borde jag gå en kurs i marknadsföring? Lektion ett: Berätta inte för potentiella kunder att din produkt suger.)

Men jag är snygg i håret i alla fall, införskaffade mig en kortkort koaffyr i morse. Min frisör kände varken till ordet koaffyr eller chevelyr, men nu gör hon det. Det gäller ju att hänga med i sitt yrke, sa jag, och det höll hon verkligen med om.

Osorterade kvällstankar

2011-11-21T22:04:00.000+01:00

Jag är faktiskt väldigt väldigt trött nu. Större delen av dagen och hela kvällen har jag skrivit. Efter att jag hade ryat ifrån i förra inlägget, och den irritationen släppt, flöt det på som bäst. Min huvudkaraktär fick också rya lite, någon rättvisa ska det ju vara. Åh, herregud, vad intressant det ska bli att läsa igenom mitt manus när det är klart. Slutresultatet kan bli vad som helst, känner jag.
Och nu är jag som sagt väldigt väldigt trött. Lealös nästan. Men sova kan det inte bli tal om för jag ska se reprisen av Babel kl.23.00. Guuud, vad jobbigt att behöva vänta en hel timme! Tur jag har en hund jag kan ut och springa med under tiden.

Vad är det för fel på folk?

2011-11-21T17:08:00.001+01:00

En känd författare berättar kvittrande glatt på Mix Megapol hur hon lurade sin man (också kändis) när de var i Thailand genom att arrangera ett polisgripande av honom. Bilen han körde var stulen, och därför skulle han tas till häktet, fick han veta. I tjugo minuter satt han i polisbilen innan författarhustrun (som suttit på en balkong och iakttagit det hela) gav sig till känna och avslöjade att det bara var ett skämt. Vad mannen hann tänka i väntan på att bli körd till thailändskt häkte förtäljer inte historien.
Kan någon förklara för mig vad som är roligt med ett sådant skämt? Varför vill man utsätta någon man älskar för rädslan att bli satt i fängelse i ett land där man inte talar språket? Det övergår mitt förstånd. Gjorde någon så mot mig skulle det bli morsning och good bye.

Brun har fel

2011-11-20T19:32:00.007+01:00

Modfälld och hängfärdig cyklade jag till jympan idag. Tänkte på den negativa spiralen och kände hur jag drogs allt längre in i den för varje cykeltramp. Hörde mina stela blodkärl rassla och funderade på om jag verkligen kan utsätta dem för jympa? Tänkte på alla ungdomar som med glatt sinne går till Friskis, hur kul är det för dem att bli påmind om den annalkande döden på jympagolvet?
Så döm om min förvåning när musiken satte igång och jag flöt fram som en smidig antilop. Rumpvickningarna satt som en smäck och när vi gjorde armhävningar körde jag dubbel takt mot de andra. De: Uuuuupp och neeeeer, uuuuupp och neeeeer. Jag: upp! ner! upp! ner! upp! ner! upp! ner! De som stod utanför hallen och tittade in måste ha blivit imponerade. Och kanske förvånade om de till äventyrs, liksom jag, läst om den negativa spiralen i morgontidningen.
Ni tror kanske att jag skojar, men jag skojar inte om så här allvarliga saker. Det är inte klokt vad roligt det är att jympa när man är fyrtionio, faktiskt, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta med er allihop och visa. Om, perhaps, någon bor i min trakt, var som helst, till exempel söderut, så kan jag börja med den. Ni andra får vänta lite.

Åldrandets skönhet

2011-11-20T00:04:00.020+01:00

Så här på kvällskvisten kan jag ge er lite fakta om åldrandet, det var nämligen en intressant artikel i min lokala tidning i morse.

Detta händer när du åldras:

Huden blir tunnare
Håret blir tunnare
Leder och muskler blir stelare
Ämnesomsättningen sjunker
Blodkärlen blir stelare
Synen försämras
Smaklökarna försämras
Skelettet bryts ner
Minnet börjar svikta

Men finns det då ingenting som blir bättre med åren? En synnerligen befogad fråga som ställdes av artikelskribenten till professor Brun Ulfhake vid Karolinska institutet. Han forskar på åldrande och sägs tillsammans med mig vara Sveriges främsta expertis på området.
Hans uttömmande svar:
- En fördel är att vi ackumulerar erfarenheter, men i övrigt är svaret nej. Åldrandet är en negativ spiral.

En riktig muntergök den där Brun, man kanske skulle skicka honom på en kurs i hur man lindar in saker och ting?

Dagens medelålderskrisfråga

2011-11-19T18:40:00.003+01:00

Mysiga höstdagar.
Ni har väl inte missat att det pratas om sådana? Ett jävla tjat kan det vara ibland, om ni frågar mig.
I alla fall; jag misstänker att jag har en idag.
Känner mig avslappnad och ska snart tända värmeljusen.
Vad tror ni?

...............................Nära dig..........................

2011-11-19T10:36:00.002+01:00

Om man skriver klart sin bok

(om om om)

- och inte är för harig av sig -
(om om om)

så kan man ge ut sin bejbi på egen hand.

Som Joanna gjort.

Du kan vinna ett ex om du klickar HÄR.

Vet ni att människans själ (enligt Pythagoras) kan renas och befrias från kroppen genom matematiska studier?

2011-11-18T19:25:00.003+01:00

Jag kan berätta att det funkade med chokladbollar. Illamåendet försvann som i ett trollslag. (Vilket jag ju vísste att det skulle, salt i gravad lax plus socker i chokladbollar lika med neutralisering, det fattar vem som helst.) När jag kom till jobbet fyllde jag på med Öppet hus-kolor tills jag mådde som en prinsessa.
Och som en prinsessa mår jag ständigt på jobbet nuförtiden, måste erkänna att jag är lite paff. Jag vill nästan vara där jämt, trots att jag bara har halvtidslön. Mina elever och kollegor har aldrig varit goare, mysigare, roligare eller sötare. För att inte tala om vad mycket de älskar mig! Behövd känner jag mig. Väldigt behövd. Och det var länge sedan mina ämnen gav mig sådan glädje och inspiration. Bara som ett exempel: Istället för att läsa vidare i Hermann Hesses Stäppvargen i gårkväll innan jag somnade, läste jag girigt en nyutkommen mattebok. Otippat är bara förnamnet.
Man skulle nästan kunna misstänka att jag flyr från något. Färdigställandet av min roman, till exempel? Den som under skrivandets gång slukat mig så till den milda grad att jag knappt ens klarat av att jobba halvtid. Nu har jag bara slutet kvar innan jag kommer till den där efterlängtade redigeringsfasen, och då har jag inte tid att skriva längre för att allt är så fantastiskt på jobbet! Måste vara där hela tiden! Den svenska skolan klarar sig inte utan mig!
Nåja, vad är väl en roman i bokhyllan? Den kan vara dötrist och långtråkig och beige och alldeles, alldeles sågad. Och vem vill utsätta sig för den risken? Huvva.

Todilosalosanlejsan!

2011-11-17T17:13:00.004+01:00

Skoja bara.
Läget är under all kritik. Jag är trött, jag fryser och jag mår illa av att ha ätit för mycket gravad lax. Hade jag haft lite godis hemma så hade jag kanske kunnat häva det värsta illamåendet, men det har jag inte eftersom jag inte köper godis på vardagarna (förutom på fredagarna).
Kanske chokladbollar kan funka? Jag har ingredienserna. Frågan är hur många bollar jag behöver äta för att neutralisera två hekto gravad lax? Ni som vet får gärna svara. Jag måste vara färdigneutraliserad om en timme för då ska jag till jobbet och vara Öppet hus-värd.

Ge mig redigeringsfasen nu!

2011-11-16T22:38:00.005+01:00

Jag längtar ihjäl mig till redigeringsfasen. Till den dag sista ordet på min beiga roman är skrivet och jag ska börja om. Jag har fått för mig att det är så himla roligt. Det är då jag ska skapa det naturliga friska flödet i min berättelse. Det som böljar fram som en ondulerad koaffyr, kan man säga. Eller ett komfortabelt vattenrutschbaneåk.
För att uppnå det kommer jag få stryka ord hejvilt, och fylla på med andra, bättre. Kasta om handlingen så att den kommer i en ordning, gestalta mera (har jag förstått när jag läser andra skrivares bloggar), och rensa bort alla trendiga uttryck. De där som är hopplöst otrendiga om ett år. Letmetellya, liksom. Ni fattar.

Har jag glömt något?

Apropå mångbottnade karaktärer

2011-11-15T09:10:00.001+01:00

Människan är en lök som består av hundra skal, en vävnad som består av många trådar.

Citat av min kompis Hermann Hesse.

Karaktärsknådande á la moi

2011-11-14T14:51:00.003+01:00

I fyra timmar har jag nu jobbat intensivt med ett avsnitt i min beiga. I antal nya ord har jag inte kommit någonstans men däremot i klarhet, något som kan vara bra att ha för att läsaren inte ska bli helt förvirrad. Ett svårt avsnitt är det eftersom jag vill skildra en persons utsatthet utan att skriva ner den på läsarens näsa.

Jag funderar en del på om jag lyckats.

Men har inte en fucking aning.

Vissa kommer se det jag vill skriva fram och andra kommer se något annat, det är vad jag tror. Jag kan ju inte fullt ut styra folks tolkningar och upplevelser, hur gärna jag än skulle önska. Tur ändå, får man väl lov att säga, att jag inte kan det. Jo, faktiskt. Om man tänker på demokratins grundvalar och slikt.

Det absolut roligaste med att skriva en längre berättelse är skapandet av mångbottnade karaktärer. Jag älskar det. Men i nämnda avsnitt har jag knådat fram tre karaktärer som bara är inne och gästspelar, och de blev inte så mångbottnade, moahaha. De är osympatiska, nedlåtande och arroganta, så många andra karaktärsdrag har de inte. En har i och för sig fått en snitsig frisyr och halsband, det var snällt av mig. Ensidiga karaktärer kan fungera när det handlar om gästspelande biroller, har jag idag bestämt. Men det fungerar förstås inte när det handlar om de karaktärer som följer med i större delen av berättelsen. Mina älsklingar, alltså. OMG, vad de är mångbottnade! Herregud.

Klart att jag kommer ihåg, jag med mitt bradiga minne

2011-11-12T08:30:00.001+01:00

Idag är det FREDAG och IDOL, sa maken igårkväll. Nästa gång det är IDOL är det FREDAG igen, och då ska du vattna BLOMMORNA. Förstår du? IDOL = Vattna BLOMMOR.

Men vad tror han?
Att blommorna ska dö uttorkningsdöden bara för att han åker bort två veckor?
Bah.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 7

2011-11-11T08:35:00.004+01:00

Nu ska ni få höra vad roligt och fint man kan ha på jympan.
Igårkväll var det knökfullt i salen. Jag kom bland de sista och fick pressa mig in, så trångt var det. Till min lycka hittade jag en liten plats längst bak tillsammans med ett tjugotal andra hurtfriska. Eller kanske snarare hurtfriska wannabes; de som helst vill träna några gånger innan de ställer sig längre fram och syns.
Nåväl, jag jympade på, som ni förstår. Gick på stället, kickade bakåt, svängde med armarna och hoppade svanhopp. I tredje låten blev det latinotakter och till dessa skulle vi - håll i er nu - ta ett steg åt sidan och därpå direkt dra tillbaka foten i kombination med ett rumpvick. Hela sex gånger var tanken, samtidigt som vi vred oss runt ett helt varv på den andra foten. Ena armen skulle på ett snofsigt sätt ackompanjera det hela uppe i luften. För att ni ska fatta måste ni göra det. Nu! Innan ni läser vidare.

När vi hade gjort tre steg, det vill säga ett halvt varv, och koncentrerade oss som bäst på att få till den där rumpvickningen (som ni nu själva väl känner till), tittade vi upp och rakt in i den gigantiska spegelväggen vi plötsligt hade en meter framför oss. Något av en chock, men ändå: dagens vackraste! Jag tänker då inte i första hand på rumpvickningarna och allas koncentration, vilka i och för sig också smällde högt, utan alla generade leenden. Så fina! Jag blev nästan gråtfärdig. Precis bredvid mig stod en lång ranglig man i sextioårsåldern, vi möttes i en ödmjuk blick av samförstånd inför det som är livet, innan vi rumpvickade klart varvet.

Om jag nu ska göra om det här till ett tips på hur man kan roa sig i medelåldern så är min rekommendation: Gå på ett jympapass med spegelvägg längst ner i salen, och placera dig just där. Sedan kan du blott hoppas på det bästa.

Dagens skrivartips

2011-11-10T09:50:00.007+01:00

Nu på morgonen har jag inte skrivit på den beiga, men om den. Oj, vad det känns bra. Har gjort en sammanställning av viktiga trådar, punkt för punkt, och känner: Shit vilka bra trådar jag har! Helt suveräna, måste vara värsta geniet som kommit på dem. (Hö, hö.)

Och vad hände när jag punktade ner mina trådisar? Jo, ideérna om hur jag ska fånga upp och knyta ihop dem poppade upp på löpande band. Tänk knyppling när den flyter på som bäst.

Dagens rekommendation är sålunda: TRÅDLISTOR!

Kan eventuellt tillämpas på det mesta i tillvaron, skulle inte förvåna mig.

Måste en roman ha ett slut?

2011-11-08T23:22:00.001+01:00

Näe, väl?
Och inte är det så noga med alla de där satans trådarna?
Hoppas jag.
Annars får jag bli poet istället.
För i dikter kan man skriva lite hur som helst, det har jag allt märkt.
Det behöver inte vara så himla organiserat och genomtänkt. Man kan slänga ut gåtfulla trådar lite hipp som happ och överlåta åt läsaren att rådda med dem.
Jag tror inte ens att dikter behöver ha något slut, faktiskt. Jag tror att man kan låta läsaren ta hand om det också. Han/hon kommer uppskatta att få känna sig fram till slutet alldeles på egen hand.

Nu har jag förvisso skrivit sisådär åttio procent av en roman, men om vi säger att det är en lång dikt istället, då är jag klar nu!

Lösryckta måndagsmorgonfunderingar

2011-11-07T10:31:00.004+01:00

Efter en veckas skrivpaus sitter jag nu här med mitt beiga elände.
Skriva, var det, ja. Hela dagen.
(Var vänlig bortse från att jag redan slarvat bort morgontimmarna.)
Jobbig scen väntar. Verkligen jobbig.
Har fyllt på tvål i tvålpumpen på toa, i alla fall. Det är bra.
Jobbigt möte.
Alltså, den där scenen.
Och vill jag egentligen skriva en bok? Egentligen?
Tänk om den skulle bli utgiven och alla skulle läsa.
Usch, det vore verkligen inte kul.
På sitt sätt.
För även om den här romanen inte handlar om mig,
(det gör den verkligen inte, herregud vad den inte inte inte handlar om mig - blir jag utgiven ska det stå på baksidan: INTE om mig),
så avslöjar ju alla romaner något om sina författare.
Har jag alltid tänkt.
Man får hoppas att det bara är jag som tänker den typen av förryckta tankar.
Det är fiktion, damn it!
Ska jag dundra, om någon undrar.
Heter jag Eilert eller Solbritt, kanske?
Nej, just det.

Jag har en mjuk mossgrön filt med fransar på

2011-11-05T16:30:00.002+01:00

Under den ligger jag och läser Hermann Hesses Stäppvargen.
Fast inte, eftersom jag ännu inte tagit mig genom det kortromanslånga förordet.
Vad är det med utgivare av klassiker och deras uppenbara behov att vända in och ut på boken innan man börjar läsa den? Ja?
Men hoppa över då, hör jag hur ni skriker. Visst! Om det var lite tydligare vad som är förord och vad som inte är det. Var förordet börjar kan jag urskilja, men slutet är höljt i dunkel. Eventuellt är det inget förord överhuvudtaget, utan en mystisk del av själva romanen, och då faller förstås hela det här gnälliga inlägget.
"Utgivarens förord" är rubriken på sidan nio, fine. Och vad berättar då utgivaren? Jo, om när huvudkaraktären i boken, Stäppvargen, flyttar in hos utgivarens faster! Antingen bevittnar jag ett friskt och fräckt grepp från utgivarens sida att skapa intresse för boken genom att ljuga hejvilt, eller så är utgivaren och Hermann Hesse en och samma person?
Jag är förvirrad.

Vad är det för fel på dagens ungdom?!

2011-11-04T22:01:00.008+01:00

Varför vill de inte komma hem till mamma och äta pizza på en fredagskväll, till exempel?
Slängde in en Cola i erbjudandet, men icke sa nicke.
Det är fredag lol, fick jag till svar i ett sms. Vad i hela fridens namn skulle det betyda? Att det vore laugh-out-loud-roligt att komma hem och äta pizza med mamsen, men att de till sin stora sorg hade andra planer?
Har du tråkigt? undrade dotterns pojkvän. Givetvis inte! Jag har aldrig tråkigt, skulle inte komma på fråga. Jag tänkte bara på deras roliga, vilket exempelvis hade kunnat inkludera nämnda pizzaätande. I kombination med något trevligt TV-program. Eller inte något trevligt TV-program direkt, eftersom mina ungdomar inte tycker om att titta på sådana. Kanske bara lite Skavlan i bakgrunden, tänkte jag. När vi ändå skulle sitta där i soffan och äta vår pizza.
Pizza med extra allt hade jag tänkt beställa. Till Skavlan kom norska Telenor-chefen, som har utsetts till inget mindre än Norges mäktigaste kvinna. Och sedan kom bröderna Peter och Marcus Birro.
Mina telningar vet inte vad de gick miste om.

Jag behöver verkligen klippa mig

2011-11-04T17:08:00.002+01:00

Det är en sak jag har tänkt på i veckan.
Jag har säkert tänkt och gjort en del annat också, men inget jag kommer på nu så här i brådrasket.

För att fylla ut det här inlägget har jag sålunda slagit upp frisyr i min synonymordbok:
håruppsättning, kamning, koaffyr och chevelyr.

Jag tycker koaffyr är ett så snofsigt ord för frisyr att jag kommer börja använda det.

- Jag vill ha en riktigt kort koaffyr idag, ska jag säga nästa gång jag klipper mig.
- En kort vadå? säger kanske hårfrisörskan då.
- En KO-A-FYR!

Så småningom kommer hon fatta.

Hallå

2011-10-30T16:55:00.001+01:00

Har ni märkt att jag ändrat glada tillrop till galna tillrop? Läste genom och sorterade alla kommentarer jag fått sedan jag startade den här bloggen och kände bara: well, well, well...oh.

Titeln klar! Om jag inte ändrar mig, förstås.

2011-10-29T17:09:00.004+02:00

Är för närvarande helt insnöad i min beiga roman. Befinner mig i en korridor som behöver viss skildring. Om inte ena dottern kommit hem tillsammans med en kompis och bett om mat hade jag kanske varit ute ur korridoren vid det här laget men nu är det alltså inte fallet.

Häromdagen, när jag satt på min cykel på väg hem, kom en titel farande. Bara så där. Under det dryga år jag nu skrivit på min roman har jag inte haft en susning om vad den ska heta. Den beiga romanen, har varit arbetsnamnet men som titel känns den lite...beige, kanske. Men så kom då ett riktigt förslag där jag kryssade fram mellan bilar på Kungsgatan. Det är verkligen intressant det där; hur de bra idéerna bara kommer nerdimpande när man som minst har planerat det. Det var en mening i mitt manus som poppade upp. Och jag bara: "Men vänta här! Den kan jag ju ha som titel!"
Det var kul.
Det är en mening jag tycker om, och som säger något om något. Förutom det den säger i sitt sammanhang i texten. Ni fattar. En mening som innehåller ordet 'vinkel'. Är man mattelärare så är man. Någonstans ska väl det märkas?

Knep för att komma ihåg alla koder och slikt

2011-10-28T19:00:00.001+02:00

Om jag tar koden på mitt visa kort och multiplicerar den med mina fyra sista siffror,
och till det lägger mitt lösenord för bloggen,
och sedan dividerar resultatet med mitt mobilnummer minus lösenordet till jobbdatorn,
då blir svaret noll!

Smart, va?

Det nya femtio, oh yea...

2011-10-27T21:54:00.005+02:00

Jag fattar.
Femtio är fantastiskt.
Jag kan inte tolka era beskrivningar av 'det nya trettio' på något annat sätt, och nu längtar jag halvt ihjäl mig! Den bästa ålder ever, som jag helt galet självsäkert kommer kliva in i med mognaste leendet på läpparna.
Käck, rik, lugn och tyst blir man - finns det något i övrigt att önska?
Skulle vara grått hår i stenhård permanent, mönstrade krimplinklänningar och fotriktiga skor, då. Och lite henna, Marimekko och Gudrun Sjödén på det. Skinn på näsan, glimt i blicken och en body to die for. Tid till yoga, ridning, romanskrivande och allmänt njutande av livet utan att behöva be om ursäkt.
In the fucking blink of an eye you turn into a woman who knows what she wants, how she wants it and when she wants what she wants! Som trär in armarna och knäpper ihop förklädet runt sin rundlagda body to die for och bakar en bulle mäpan skägget växer och ögonvitorna gulnar.
Gimme gimme fifty now!

Joe

2011-10-27T09:14:00.000+02:00

Nu är det bara ett år kvar till jag fyller femtio. Fantastisk ålder fyrtionio är! Hoppas jag. Femtio, däremot... Frågan är om man inte då kommer börja kokettera med att man är i medelålderskrisen för att verka yngre än man är? För den lär väl i sanningens namn vara över då? Femtio är ju rätt gammalt, om man säger. Jag associerar till flintskalle, öronhår, brun kostym och färgerna grå och beige när jag tänker på femtio.
Vad associerar ni till?

Näe

2011-10-26T18:18:00.000+02:00

Är det enda jag har att säga idag.
Jag hoppas att ni har något att eget att tillägga annars blir det här ett ganska menlöst inlägg.

Ja, men nu skriver jag!

2011-10-24T14:45:00.001+02:00

Sjuhundraelva ord hittills idag och jag ska skriva två-tre timmar till. Lyckan! Den är nästan oslagbar.
Jag älskar mina karaktärer, har jag sagt det? Alla på sitt sätt, även om vissa kan vara satans irriterande ibland. Kan man bli kär i människolymlar man själv fantiserar ihop? Svaret är: JAAA!

Kanske skulle det gå lite fortare om jag inte bloggade så mycket, men det tror jag inte.

2011-10-23T22:04:00.002+02:00

Guuud, vad jag längtar tills jag skrivit klart min berättelse! Åh, ni kan aldrig fatta hur det är att vara en så slow writer som jag. Det känns lite som att befinna sig i en segdragen förlossning där livmoderhalsen varit öppen tre centimeter i en evighet. Drygt trettio tusen centimeter öppen, om man ska överföra det till min beiga. (Hur många meter blir det?) När jag har fått ihop fyrtio tusen ord är jag öppen fyra centimeter. Femtio tusen ord, fem centimeter. Och eftersom jag inte kommer komma upp till hundra tusen ord - tio centimeter - så kommer aldrig den här romanen se gryningsljuset.
Så känns det. Förstår ni?

Men håller det här på att bli en matblogg nu? Vad otippat.

2011-10-23T20:24:00.005+02:00

Tro det eller ej, men jag har lagat Burgundisk gryta idag också. Måste vara inne i någon slags burgundish period.
Ner i den här grytan körde jag lite sidfläsk (med mixern) eftersom vissa igår påstod att det ska vara lite sådant fläsk i. Jag är inte den som är den och bestämde mig sålunda för att kolla om sidfläskidén verkligen stämde. Resultatet jag kom fram till är att man kan ha sidfläsk i, men om man inte vill det kan man låta bli. Använd bara inte mixer i grytan, såvida du inte vill ha rödvinssås i hela köket, jag skojade bara om det. Hacka istället sidfläsket på skärbrädan innan det läggs i.
Nu, så här i efterdyningarna av den andra burgundiska grytan den här helgen, står jag med en halv flaska oanvänt rött vin och funderar på vad jag ska göra med det. Vad tror ni om Coq au vin till lunch imorgon? Coq au vin au lundi. Det betyder Måndagstupp i vin, jag kom på det själv.

Man kan dra slutsatsen att jag väckt ett visst intresse för Burgundisk gryta!

2011-10-22T17:28:00.003+02:00

Ja, Burgundisk gryta, det är grejer det.
Den innehåller så många kul saker: högrev i tre x tre centimeter stora bitar, gul lök, vitlök, morötter, purjolök, salt, svartpeppar, lagerblad, timjan, persilja, margarin, vetemjöl, köttbuljongtärning, rött vin och vatten. (Och för er som oroar er för alkoholen i vinet kan jag meddela att den kokar bort.)
Himla gott som ni hör. För att göra grytan extra festlig kan man mot slutet lägga i frästa hela champinjoner. Den delen av receptet läste jag inte förrän i slutet av grytkokandet (tar en och en halv timme), då klockan var halv tio på kvällen, och eftersom jag ville ha en extra festlig gryta - förstås - cyklade jag då ut i regn och rusk för att köpa champinjoner.
Nåväl, resultatet blev fantastiskt och den burgundiska grytan tog sig därmed genom det nålsöga alla grytor som vill vara med i min beiga roman måste genom.

Enligt mina egna osäkra spekulationer kommer Burgundisk gryta ursprungligen från burgunderna. Ett germanskt folkslag som man inte har så bra koll på då de flöt omkring lite i norra Tyskland, Danmark och södra Sverige kanske, ungefär 200 år efter Kristus. Men man kan i alla fall dra slutsatsen att hela idén med att koka kött i rödvin kommer därifrån. (Varför skulle det annars heta Burgundisk gryta?)
Vi hoppar några år framåt och hittar Burgund som på fjortonhundratalet var ett kungarike i Frankrike. Man kan med gott fog anta att Burgunds befolkning, som höll sig mer still än burgunderna gjorde ettusentvåhundra år tidigare, också åt burgundisk gryta. Enligt obekräftade källor på internet kan man slå fast att de på grund av den här grytan sällan led av blodbrist. Hur det sedan kom att påverka franska revolutionen kan man bara spekulera i, men man har ju hört att det var en blodig revolution.
Allt om mat kallar grytan lite slarvigt för En klassisk fransk gryta, och jag antar att man kan göra det om man skiter i detaljerna och vördnaden för det historiska. Värre är att de har apelsinskal i sitt recept. Apelsinskal av alla grejer! Sedan när odlas det apelsiner i norra Tyskland, Danmark och södra Sverige? På Jesu tid flögs ju inte apelsiner in från Spanien, precis.

Nu ska jag äta äppelkaka. Jag tror inte ni vill veta var den kommer från, eller hur?

Om att skriva blogginlägg not

2011-10-20T18:41:00.003+02:00

Om det inte vore för att jag ikväll måste göra en burgundisk gryta som research, och dessutom titta på Babel, så skulle jag skriva ett jätteintressant inlägg. Det är jag helt säker på.

Dagens medelålderskrisfrågespaltfråga: Finns det möjligtvis någon annan väg att gå i livet, än den som leder till döden? Tacksam för svar.

2011-10-19T15:03:00.000+02:00

Vred nacken ur led när jag cyklade hem från jobbet idag. Mot mig kom yngsta barnet i familjen som bodde granne med oss när jag växte upp. Jag har inte sett honom sedan dess, vad jag vet. Ändå såg jag direkt att det var han. Eller, det gjorde jag inte; jag såg direkt att det var hans pappa. Där går Hans-Torbjörn (kan vi kalla honom) med sin grånade kalufs, tänkte jag. Tills jag kom närmare och fick en känsla av att något inte stämde. Hans-Torbjörn var pappa på sjuttiotalet, jag var barn. Hans-Torbjörn borde se lite äldre ut, eller? Då slog det mig att det var Hans-Torbjörns yngsta son. En verkligt obehaglig insikt. Den lilla plutten, flera år yngre än jag, gråhårig! Vart är världen på väg?

Hade en liknande påfrestande upplevelse för någon tid sedan på ett köpcentrum utanför sta'n. I en affär fick jag syn på Elisabeth (kan vi kalla henne) som gick i min parallellklass på högstadiet. Med ett litet barn på höften. Hej, Elisabeth, har du blivit mamma? sa jag inte, för även här drabbades jag av en känsla av att något inte stämde. Och efter en stund av skvalpande i overklighetens vakum insåg jag att det måste vara Elisabeths dotter jag hade framför mig. Hon såg ut att vara i tjugofemårsåldern, och vilken fyrtioåttaåring gör det? Om man nu tänker efter, vilket man i och för sig helst inte gör.

Mycket ska man behöva vara med om. Fi fan. Men jag tänker att man kanske vänjer sig. Att man, när man varit med om tillräckligt många dylika skräckupplevelser, liksom glider in i ett accepterande av sakernas tillstånd, börjar känna sig ett med sitt åldrande och mognar. Blir en gammal människa begåvad med ett värdigt lugn. Tänk Moder Theresa, typ.

Eller så dör man av en hjärtattack när man nått gränsen för vad man klarar av.

Lite hängfärdig

2011-10-18T21:25:00.000+02:00

Jag har skrivit ganska intensivt på min beiga i några dagar. Fort, är synd att säga - that'll be the day - men intensivt. Så idag prppprrrft gick luften ur mig. Oombedda frågor poppade upp, som: Vad håller jag på och skriver egentligen? och Vem är jag att skriva den här berättelsen? Eller snarare: Uuuuääää, vem är lilla värdelösa jag som inbillar mig att jag kan skriva en roman, snörvel. Inte någon vacker syn, men ni slapp ju se spektaklet. Kände mig ganska hängfärdig där ett tag, och känner mig fortfarande lite vilse i pannkakan. Min berättelse skriver sig till stora delar självt, och jag hoppsar för det mesta bara bredvid, kan man säga. Jag är ytterst tveksam till att ta något slags slutgiltigt ansvar för alltihopa. Måste man det?

Research (för att ge sina karaktärer ett trovärdigt ordförråd)

2011-10-17T14:59:00.003+02:00

Sms 1 till yngsta: Använder du ordet 'vischan'?

Svar: vad betyder det?

Sms 2 till yngsta: Vad kallar du 'ute på landet'?

Svar: utanför stan? långt åt helvetet? landet?

Sms 3 till yngsta: Ok, tack! *smajli*

”Alltså, han bor långt åt helvete utanför sta’n så de är vana vid att han sover över hos kompisar”, svarade han innan Melvin hann öppna munnen. ”Och sista bussen har gått nu, tror jag.”

Tack stumpan!

Ska jag behöva sova hungrig, va? Är det så? Va?

2011-10-15T22:32:00.000+02:00

Nu när jag ska gå och lägga mig, då är jag hungrig! Bara för att jag inte haft tid att äta så noga idag. Sketahungrig, faktiskt. Och inte kan man ställa sig och laga middag halv elva på kvällen, det går faktiskt inte.
Satans skit.

Jag skriver

2011-10-15T14:39:00.001+02:00

Skriver, skriver, skriver. Är hungrig men har liksom inte tid med sådana trivialiteter som att laga och äta mat.
JAG ÄLSKAR MITT SKRIVANDE! Om ni fattar. Helst skulle jag vilja berätta ALLT om min beiga för er, men jag har förstått att vissa inte vill veta allt om en berättelse innan de börjar läsa den. Satans förbövlade surpuppor. Men samtidigt är ni förstås små honungsdoppade raringar som säger att ni vill läsa den när den är klar. <3
Nåja, jag gör som ni säger och sluter mig som en mussla. Inte ett ord om handlingen ska hädanefter komma över mina läppar.
Och nu tillbaka ~~till Slottsparken en rå, fuktig och kall natt i november~~ till min hemliga roman.

Det tar på krafterna att vara jag

2011-10-13T22:14:00.001+02:00

När jag kom hem från jobbet satte jag mig i fåtöljen med en kopp kaffe, en macka och en bok; det gäller att passa på mäpan myshösten slår sin lov runt husknuten. En kvart senare sov jag som en klubbad där jag satt, med halva mackan hängande ut genom munnen, boken i ena handen och kaffekoppen i den andra. Först när maken kom hem två och en halv timme senare vaknade jag till.
Och hur trötta har ni varit ikväll då?

Men ändå

2011-10-12T22:25:00.000+02:00

Jag kom av mig lite där i rutschandet, för egentligen: Är inte 'medelålders käring med kulturell läggning' en ganska smickrande beskrivning? Medelålders är det inget fel att vara, och käring kallar man ju någon man har kär. Och kulturell läggning måste ändå anses vara bättre än en del andra läggningar, inte sant?

Ändå. Jag kan se framför mig hur bokcirkelselementen skulle spärra upp ögonen om de kom in här, med tanke på det seriösa intryck jag gjorde igår i bokdiskussionen. Ett intryck så seriöst att det inte riktigt går att få ihop med den något mindre seriösa sida jag visar upp här. Det skär sig svårt kan jag tala om. Scizofreni, skulle de kanske tänka. Herregud, jag vet inte VAD de skulle tänka, faktiskt.

Inte om de galningar som följer en sådan här blogg heller, faktisch.

Todiloo!

2011-10-12T18:41:00.000+02:00

Nu har jag ätit grillade revbensspjäll.
Först köpte jag dem på ICA, där de hade grillats i deras see-through ugn. Sedan cyklade jag hem och åt dem. De var lite kryddiga så där som välkryddade revbensspjäll kan vara när de har kryddats mycket.
I cykelkorgen på vägen hem svalnade de en aning för det är kyligt ute idag. Pissljumma revbensspjäll är inte så gott, men beggars cannot be choosers, det var bara att klämma i sig dem. Pressa, pressa. Med kryddor och allt.

Rutschfaderittan

2011-10-12T17:43:00.001+02:00

Nu måste jag skynda mig att skriva nya inlägg så att de föregående snabbt rutschar ner i underjorden, det finns nämligen en liten risk att element från gårdagskvällens bokcirkel hittar in hit och jag vill ju inte att de ska se att jag refererade till dem som 'medelålders käringar med kulturell läggning', det vore förfärligt pinsamt. Och nu har jag ju upprepat det ('medelålders käringar med kulturell läggning', alltså) i det här inlägget, så nytt inlägg kommer SNART. Och sen ett till strax därefter. Och ett till och ett till. Hur många inlägg bakåt läser folk?
Inte så många, får vi verkligen hoppas.

Fast jag skojade ju bara förstås

2011-10-11T08:00:00.004+02:00

Jag är inte det minsta nervös, faktisch. Lika cool, lugn och fin som vanligt. Det är ju bara ett gäng medelålders käringar med kulturell läggning, hur svårt kan det vara? Inte ett dugg svårt, det är vad jag har sagt hela tiden till de två jag känner sedan tidigare, och som ska vara med i den här bokcirkeln. Var inte så nervösa! har jag sagt. Ni ger ett alltför rangligt intryck om ni ska gå omkring och vara så där ängsliga och nervsprattliga. Ni duger trots allt som ni är! har jag sagt. Ta på er någon gammal trasa och var er själva! Det är vad jag har sagt.
De har tur som känner en medelålderskrisexpert.

Bokcirkeldebut

2011-10-10T21:29:00.002+02:00

Tack för alla fina stajlingråd men jag tror jag tar och satsar på bokdiskussionen istället för kläderna. Jag kan vara den här cirkelns högintellektuella anti-käring. Anti kommersiella strömningar, anti mode och anti kläder. Anti slöseri med pengar, anti shoppingcentra och anti hela jävla systemet!
En sådan käring ska jag vara imorgon, det blir bra.

(Om ni tycker att jag verkar lite nervös så är det för att åtta av de elva deltagarna i den här speciella bokcirkeln är helt okända för mig, och när man träffar nytt folk vill man ju göra ett gediget första intryck. Det är första intrycket som gäller, det vet alla. Gör man bort sig då kan man hälsa hem. FYI.)

Boknördar får gärna komma med råd

2011-10-10T12:11:00.001+02:00

Ska på mitt livs första bokcirkelträff imorgon och känner bara: VAD SKA JAG HA PÅ MIG?

Bara typ en tredjedel kvar

2011-10-09T17:05:00.007+02:00

Och jag känner att jag börjar närma mig slutet på min roman. Snart ska alla olikfärgade beiga trådar knytas ihop till en raffig tofs. Hur det nu ska gå till. Vad polkagristråden anbelangar så har min huvudkaraktär ännu inte fått ut den rödvitrandiga innebandyklubban ur klädkammaren. Den har kommit i skymundan för en del annat trassel. Men snart så. Jag vet ännu inte hur, men ut ska den.
Och här tar jag gärna emot utsmugglingstips. Klubban är ganska lång, och av fin-fin kvalité. Grannen som inte får se den bor på nedre botten och heter Bruno.

Men förresten alltså

2011-10-09T13:38:00.002+02:00

Funderar på att radera föregående inlägg innan jag hamnar i en sådan där skrivkramp. Vad kan man kräva av en författare, egentligen? Inte så mycket, tycker jag faktiskt. Meningar som flyger fram likt sommarsvalor; man kan få skrivkramp för mindre. Har man karaktärer som Solbritt, Eilert och Bruno att hålla styr på får man vara glad om man alls lyckas hålla dem kvar i manuset, meningar som flyger fram likt sommarsvalor, my ass!
Känner också att jag bör varudeklarera den beiga i departementet snygga metaforer. Det händer att jag försöker, men nittionio procent av dessa försökskaniner försvinner ut via delete-knappen. Metaforen blir hängande som ett hånskrattande spöke över det i texten jag försökte metaforisera, och jag bara DELETE-DELETE-DELETE. Överhuvudtaget är jag helt säker på att den mest använda knappen på min dator är just delete-knappen. Den lilla raringen där uppe i tangentbordets högra hörn. Jag kan lugnt slå fast att jag aldrig skulle bli klar med någon roman om jag skrev på den gamla reseskrivmaskin som tronade på mitt skrivbord när jag växte upp. Och varje pappersark jag faktiskt fick ihop skulle stå för sig själv tack vare all tipp-ex. Kanske skulle jag kunna göra ett konstverk av dem, men knappast en roman.
Men (med tanke på att jag en vacker dag ska försöka sälja mitt beiga underverk) : På resten av punkterna är jag förstås sketabra. Uj uj uj, ni anar inte. (Inte jag heller ungefär varannan dag, men det är en annan sak.)

Hur fångar man läsaren?

2011-10-08T19:24:00.003+02:00

Är det verkligen en medelålderskrisfråga, kanske någon tänker. Svar: ja. Försåvitt man är i medelåldern och skriver. Jag vet flera stycken.

För att hitta ett svar ska jag gå in i mig själv och rota. Vad drar in mig i en bok? Vad får mig att vilja fortsätta läsa?

Jo, det ska jag tala om:

1. Jag är svag för direkta tilltal. Kan vara en inledande replik eller en monolog direkt från huvudkaraktären.

2. Om jag redan första sidorna får en skildring av en ofullkomlig huvudkaraktär som jag kan känna med så är jag fast.

3. Skickligt använd ironi och jag faller, oh, vad jag älskar det!

4. Snygga metaforer är jag också svag för, sådana stryker jag ofta under så att jag kan gå tillbaka och läsa om dem. Mums.

5. Ett lättläst språk vill jag helst ha, meningar som flyger fram likt sommarsvalor, ni vet.

6. Dialoger tycker jag om, de ger mig som läsare direkt tillgång till karaktärernas beteende i olika situationer, och man får själv nöjet att tolka både karaktärerna och situationerna.

Well, du som frågade. Nu är det bara att du sätter dig och skriver.

Hur får man ett mystiskt självförtroende?

2011-10-07T07:27:00.002+02:00

Nä, hörreni, om vi skulle ta och ta tag i det där mystiska självförtroendet? Man kan verkligen undra hur, men om vi bara skriver på så kanske ett svar helt oväntat växer fram?
Ett mystiskt självförtroende...
Först tror jag att vi behöver reda ut själva begreppet mystiskt självförtroende, därefter kan vi gå in på hur man förvärvar ett slikt.
Ett mystiskt självförtroende, alltså.
(Vem fan ställde den här frågan?)
Men allvarligt talat, ett mystiskt självförtroende måste vara ett självförtroende som är sort of mystiskt. Sådana som dryga översittare har, till exempel. Självgodheten liksom pyser ur öronen och han/hon: Men nu är det faktiskt så hääär, förstår du. Snörp.
Var får de typerna sina självförtroenden ifrån? Mystiskt är bara förnamnet.
Nå, du svarar förstås: Öh, nej, det är faktiskt inte så där.
Och han/hon: Fast, jooo, nu är det ju så hääär, vet du. Du inser det bara inte. Sedan flashar de av ett jag-vet-bäst-leende och du får verkligen motsatsen till ståpäls, om du fattar. Tänk att du är en ut- och invänd igelkott och att dina franska nerver vrider sig som spetsade maskar på taggarna. Satan vad irriterad du är! Och du inser att ett mystiskt självförtroende vill du verkligen inte ha. Du känner liksom hur du bara älskar ditt eget normala medelålderskrissjälvförtroende. Mer än alla mystiska självförtroenden i världen!
Och vad är det då för idé att jag beskriver hur du får ett mystiskt självförtroende? Alltså, det är ju helt onödigt.

Morgongymnastik

2011-10-06T10:48:00.000+02:00

Jag är lite lätt fixerad vid antalet ord när jag skriver min beiga. Nu på morgonen har jag skrivit trehundratrettioåtta stycken. Three hundred and thirty-eight, för mina amerikanska läsare. (Jag har flera stycken. Mina ryska skiter jag i för jag har en känsla av att de inte är helt seriösa med sina htp://1347.0.1:ly/2zadfxQpip.ru - websidor.)
Be as it may (som vi säger på engelska), TREHUNDRATRETTIOÅTTA ord på två timmar! Det innebär ett genomsnitt på etthundrasextionio ord i timmen. Eller, om man vill bryta ner det ytterligare: 2,82 ord i minuten. Det värdet är avrundat.
Nå, jag tänker mig att min roman i färdigt skick kommer innehålla i runda slängar femtiotusen ord. Fifty thousand words. Det är en inte så lång roman. Not so long novel. Av dessa femtiotusen ord har jag redan skrivit trettiotretusenfyrahundrasjuttiosju.
Så, min fråga till er nu: Hur många minuter har jag kvar att skriva?

Lite polkagrisrandigt och lite beige, blanda ihop och låt jäsa en vecka i klädkammaren

2011-10-04T20:15:00.005+02:00

Känner mig helt obloggig för närvarande, och det beror på att det beiga skrivandet flyter fram som en frisk norrländsk älv i utförsbacke. Hej, vad det går, liksom, och inte mycket har man att säga till om.
Är lite orolig för min huvudkaraktär - hur hon klarar av alla påfrestningar hennes arma psyke utsätts för är en gåta. Hon lever på en föreställning om att hon är bra på att hantera saker och ting, inte minst alla jobbiga människor som kommer i hennes väg, men oss emellan: det går inte så himla bra, faktiskt. Alls.
Tvärtom, problemen hopar sig. Just nu har hon, till exempel, en polkagrisrandig innebandyklubba i sin klädkammare som hon måste smuggla ut ur hyreshuset hon bor i utan att en viss besvärlig granne ser. Vem försätter sig i en sådan situation? Ja, inte skulle jag göra det, i alla fall.