Om konsten att säga förlåt utan att mena det

Idag kan man inte låta bli att reflektera över Hans-Erik Hellborg på Högskolan i Dalarna. För det är synnerligen intressant när makthavare gör s.k. pudlar. Mucho mucho interesante.

Bakgrund (om ni inte redan tagit del av den): En kille som heter Mehran skickar ett mail till Hans-Erik och frågar hur man registrerar sig på den kurs han blivit antagen till. Hans-Erik vidarebefordrar mailet till kansliet med orden: ”Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka”. Sedan råkar Hans-Erik slinta på tangenterna och mailet hamnar i Mehrans inkorg.

Det är nu Hans-Erik gör sin fantastiska pudel. Säger förlåt, förlåt, förlååååt och följer upp detta med följande 'förklaringar' som tydligt visar att han ser sig själv som den oskyldigaste lilla vitsippa:

'På kansliet skulle man inte ha uppfattat mig som det minsta rasistisk eller haft någon synpunkt på det.' (Se Svd)

Okej. Det låter jävligt allvarligt i mina öron. Vad är det för folk som jobbar på det kansliet?


'Ofta kan man säga saker inom en relation utan att det uppfattas som rasistiskt.' (Svd)

Typ om man har en relation med en Sverigedemokrat.


'Det fanns ingen tanke eller avsikt bakom det här.' (Svd)

Här är det frestande att orera om vakum bakom pannbenet, men han är ju för fan universitetslektor i rättsvetenskap. 


'Det säger ingenting om vad jag tycker och tänker.' (Aftonbladet)

Som Soran Ismail på sin facebooksida så träffande kommenterar: 'Eh.. jo. Det gör det faktiskt.'



Och till ev proffskommenterande sverigedemokrater/andra rasistiska grupperingar som brukar dras till inlägg som dessa kan jag meddela att era kommentarer kommer tas bort. Är jävligt less på ert systematiska hetsande mot alla människor som inte uppfyller era krav på hur en människa ska leva sitt liv. JÄVLIGT LESS.

Ah, men nu har jag en reflektion

Det är ett fasligt tågåkande till Västerås nuförtiden! Man kan undra varför. Men, nu var det inte det som skulle utgöra råvaran för min reflektion slash piskrapp. Däremot: Rösten som ropar ut förseningar och spårändringar på min centralstation.

För den är extremt irriterande. Det är något med intonationen och tonläget som är inåthelvete fel, och man undrar: Vad är syftet? För det måste väl finnas ett? Varför får inte människan prata som folk?

Man kan ju bara tänka sig om det varit en mansröst. Då hade lätt kaos brutit ut på perrongen, det är min teori. Manliga röster med ett snäpp för högt tonläge parat med en intonation som knappt märkbart - men likväl - sakta strävar uppåt mot slutet av meningen passerar inte ostraffat. Åtminstone inte i landsorten. Vissa blir faktiskt så provocerade att rallarsvingen börjar veva. Själv skulle jag förmodligen bli stående med ett nervöst leende på läpparna, för sådan är jag; patetisk ibland, men ändå ganska bra i det stora hela.

Men nu är det ju bara kvinnliga utropare som låter löjliga. Vilken tur.

Det här var inte så lätt

Problemet är att jag reflekterar över så många olika grejer varje dag. Ohemult många. Vilket medför att jag måste ägna mig åt en urvalsprocess som inte är helt enkel. Ta bara idag: Jag har fortfarande inte kommit ur morgonrocken och har ändå hunnit reflektera över ungefär en miljon ämnen. Det är så när man har överaktiva hjärnceller. Nu i skrivande stund poppar exempelvis moderaternas senaste utspel i skolfrågor upp eftersom jag läste om det i morse. ÄR DOM DUMMA I HUVUDET ELLER, är min reflektion där. 

Nåväl, rätt vad det är kommer säkert genomtänkta och intressanta reflektioner gnistra som små ädelstenar här på bloggen.

Vänta bara.

Det är glest mellan inläggen

Men jag har ju ett liv, liksom.



Skoja bara.

Ska kanske ta och skriva en reflektion per dag? (Eller per vecka.) Vad tror ni om det?

Låta mina funderingar ('mina kolasnören', som jag brukar kalla dem) fritt spinna runt något jag erfarit under dagen (eller veckan)?

Då det här obviously är en medelålderskrisfrågespalt (se ovan) väljer jag att betrakta dessa reflektioner som medelålderskrisfrågor. I bemärkelsen issues. Som eventuellt kommer få smeknamnet Dagens (Veckans) piskrapp.

Gud, vad det här kommer bli bra.

Avdelningen absurda telefonförsäljarsamtal

Hur otroligt det än låter så gick jag med i en bokklubb för något halvår sedan när en kvinna ringde och frågade om jag ville vara med. Jag svarade nej förstås, det gör jag alltid när försäljare ringer, ändå hade jag gått med när samtalet var slut. Frågetecken, frågetecken, frågetecken.

Hursomhelst. Den här bokklubben har insett att de måste sätta klorna i sina medlemmar om de ska köpa några böcker och därför ringer de hem varje gång det är dags att beställa. Det heter att alla får en 'personlig rådgivare'. Min personliga rådgivare är ganska irriterad på mig. Det är för att jag varje gång hon ringer säger att jag inte har tid att prata just då. Sist hon ringde gick hon till motattack och hotade med att mitt ärende skulle 'gå vidare' eftersom jag inte verkade vilja uppfylla avtalet jag tackat ja till. Jag kontrade med att försäljaren när jag frågade, sa att inget kommer hända om jag inte köper de där tre böckerna inom ett år, och jag hörde hur det kom hetvattenånga ur min personliga rådgivares öron. Det kunde inte stämma att försäljaren sagt så, men hon skulle ta fram det bandade samtalet och lyssna själv. Sedan skulle hon skicka mitt ärende vidare till 'nästa instans'. Och DÅ kunde jag bli tvingad att betala boken och dvd-filmen jag fick som välkomstpresent. OCH MÅNGA HAMNAR HOS KRONOFOGDEN BARA FÖR DET. (Det sista sa hon inte, men i alla fall.)

Hm, det är det att jag inte har tid att läsa nuförtiden, mitt liv är lite rörigt ... exempelvis är jag mitt i en skilsmässa, sa jag i ett försök att förklara. Min personliga rådgivare blev knäpptyst. När hon hämtat sig sa hon att jag borde ha berättat det på en gång. VARFÖR SA DU INTE DET PÅ EN GÅNG? Som om de har en speciell klausul för folk i skilsmässa, bara man kläcker det ur sig i början av samtalet. Tänkte väl inte jag på, sa jag. DU SKULLE HA BERÄTTAT DET PÅ EN GÅNG, DÅ HADE DET JU VARIT EN HELT ANNAN SAK! Och nu skulle hon ge mig tid och inte återkomma förrän om ett halvår, nädå, en så fin människa var hon. Hänsyn hela vägen. Kommer du ha samma telefonnummer då? undrade hon med lenaste strupen och jag garanterade med min allra mest övertygande röst att det kommer jag verkligen ha. Speciellt som jag nu vet att hon kommer ringa om ett halvår. Min egen personliga rådgivare.