Jag blev kompis med en författare på Göteborgsmässan

Hon heter Lena Andersson och har skrivit blabla stycken böcker. Den senaste Egenmäktigt förfarande - som handlar om Ester och konstnären - bar jag runt i en (infernaliskt snofsig) tygkasse som hängde på min axel.

Lena, om du läser det här:

Det var jag som hade grön tröja och snygg frisyr. Jag berättade att jag hade kommit till Paris i berättelsen och att det var skitjobbigt att läsa, mmm?

Nu har jag läst ut boken och jag undrar: Tänkte du på dina stackars satar till läsare när du skrev den? Det blev väldigt jobbigt för mig att läsa din berättelse, faktiskt, och jag tycker kanske att du kan ha en något lättsammare ton nästa gång, mmm? Gärna med lite syre i så att man slipper få kvävningskänslor. Jag skulle också önska en huvudkaraktär som inte råkar gå till den där förbannade Kommendörsgatan hela tiden, mmm?

Annars var din roman ganska bra.

Nu har jag varit på bokmässan

Sjukt roligt, men var fan ska man göra av all läs- och skrivlust som alstras? Den trycker på kan jag meddela. Något så infernaliskt! (När man slår upp infernalisk i synonymordboken är följande betydelser uppradade: helvetisk, satanisk och djävulsk. Enligt logikens lagar är alltså infernalisk en svordom - kan vara bra att veta för den som har svordomsfobi. Inte jag.)

Tillbaka till trycket. Tänk er in i en situation där det tryckte på så infernaliskt att ni nästan tappade andan. När ni blev upptryckta mot en hissvägg, till exempel, eller var ni nu blev upptryckta. Så känns det, vilket både är bra och dåligt. Bra för att det är roligt att tänka på allt jag vill läsa och skriva. Dåligt för att jag blir en aning deprimerad av att tänka på allt jag vill läsa och skriva; jag kommer ju inte hinna innan jag trillar av pinnen eftersom jag kanske bara har typ fyrtio år kvar att leva. Om jag läser en bok i månaden har jag bara fyrahundraåttio böcker kvar. Och om jag skriver en bok då och då kommer det kanske bara bli tolv totalt sett. Tretton med den beiga som jag ju redan skrivit.

Jättebra, jättebra. Not.

Hur utrotar jag ormbunkar?

Frågespalten goes krukväxtexpert eftersom krukväxtfunderingar ramlar in via google. Eller hatfunderingar, skulle man kunna säga i det här fallet och jag kontrar med en motfråga:

Är det inte lite taskigt att utrota dem?

Min egen ormbunke skulle (om den kunde) blänga ilsket på mig bara för att jag ger den här frågan utrymme i min spalt. Om jag utrotade den skulle det ta hus i helvete. Och det har jag full förståelse för. Alla behöver känna att de har ett värde, och vara trygga i förvissningen om att deras ägare inte vill dränka dem i koncentrerad saltsyra. Man ska respektera sina medvarelser, det är min devis. Inte överheten, nödvändigtvis, men blommor och blader - absolut. Och vad har en liten ormbunke gjort för ont? Inte mycket.

Tänk så här: 'Jag blir glad när jag ser min ormbunke.'

Glädje smittar och till slut kommer du och din ormbunke leva i någon slags harmoni trots ditt svekfulla sinne.

Tvingas ändra inriktning på frågespalten

Jag förstår att ni vill veta allt om mina intressanta samtal i diverse små rum men idag ska vi ägna oss åt allvarligare saker. Som att ingen visste (herregud) hur många promille Sveriges befolkning utgör. Förvisso är det ingen nyhet att matematikkunskaperna sjunker år från år, men jag blir ändå berörd. Och känner att ni behöver hjälpas ur ert tillstånd av kompakt mörker.

Kolla här:

Hela Sveriges befolkning är tusen promille. Tusen.

Hur många promille är då hela Norges befolkning?

Alltså, det var inte en SÅN träff jag hade i fredags

Ni vet vad jag menar; tjofaderittan och tjong i medaljongen. Inte en sån träff. En helt annan sorts.

Det här var en människa jag snubblade över helt oförhappandes och är inte det lite tjosan hoppsan det också? Har man inte tid att planera livet så sköter livet planeringen själv. Eller planering och planering, det handlar ju mer om slumpmässiga frukter som hamnar i ens väg. Den här gången öppnade jag en dörr. Långt bort såg jag den här människan (en gråhårig) som genast satte fart mot mig med något vilt i blicken. Framme, redan innan han klivit in genom dörren (som jag höll upp åt honom), började han skälla på mig för att han var försenad.

Mycket kan man anklaga mig för men att den här tjommen var försenad var inte mitt fel.

Nä nä, det höll han med om. Men ändå inte. För ni vet hur det kan vara när man är ute och cyklar på dåligt underlag och gärna vill skylla det hela på någon annan för att det suger så fett att man själv är den ansvarige? En sån grej var det. Psykologisk försvarsmekanism.

Så jag tog med honom in i ett rum för att prata och det var jävligt roligt, helt enkelt. Ha ha. Vilken snubbe. Hoppas jag träffar honom igen.

Känner mig lycklig idag

Anledning oklar.

Men ni vet sådan där vördnad inför livet som ibland sveper in? Helloooee, liksom.

Det finns ju så mycket man kan göra när man lever. Vadsomhelst som man tycker är kul. Cykla och jympa, till exempel. Eller gå på teater om man känner för det. Träffa människor. Det finns så sjukt många människor att träffa om man liksom jag har kommit på att det är väldigt roligt. Helt otroligt många. Även om man träffar och lär känna en ny människa varje fucking dag i resten av sitt liv så hinner man bara träffa 365 gånger 30 stycken om man har typ trettio år kvar att leva. Det är 10 950 pers vilket bara är drygt en promille av hela Sveriges befolkning. En jäkla massa promillar har man då kvar kan jag upplysa om. Hur många då?

Igår träffade jag en rolig människa som jag aldrig förut träffat, kanske är det därför jag känner lycka idag? Han var väldigt rolig men det var bara jag som tyckte det, inte han. Så kan det vara. Faktum är att det kan vara hursomhelst. Men ändå väldigt bra.

Ligger i soffan och existerar

En ganska bortglömd aktivitet i mitt liv för närvarande. Det är bara prestera och effektivisera för hela slanten. I alla fall på min arbetsplats, där jag tillbringar merparten av min vakna tid. Det kanske är annorlunda på era arbetsplatser, men det kan jag inte tänka mig. Att prestera och effektivisera ligger i tiden, vilket är ett problem för mig som haaatar ordet prestera.

För att inte tala om effektivisera, fi fan för den lede. Jag säger det på jobbet gång på gång, att det inte går att effektivisera. Att det bara är en nutida myt. Försöker man går det oundvikligen åt helvete, och det är det ju ingen som tjänar på.

Men det är ingen som lyssnar, helt obegripligt men så är det. Ingen som vill ta in min klokskap. Jag antar att jag är en sådan som ligger före min tid, missförstådd av min samtid men hyllad så småningom. Då när alla fattar att effektiviseringarna i början av tjugohundratalet var ett gift som avhumaniserade människor och starkt bidrog till den uppåtgående våldsspiralen i samhället. Den dagen blir det loligt.

Kan man få nya kompisar när man är vuxen?

Jaha, det kan man!

Ikväll, till exempel, har jag skaffat en ny kompis. Hon heter Bodil Malmsten och liksom jag är hon en person som tycker om att skriva. Det var mest hon som pratade den här första träffen vi hade, men det kändes okej. Jag är en god lyssnare och hon hade ett uppdämt behov av att prata om sitt skrivande - något jag verkligen kan relatera till - så jag lät henne hållas.

Sedan fick hon skriva i en av mina böcker, jao. Hon ritade ett hjärta också. När det klickar så klickar det, och rådet jag har att ge när det gäller att skaffa nya kompisar i vuxen ålder är: GO FOR IT!

Men Bodil är min.

Nu slår jag till med en reträtt in i sovrummet

Vill först bara berätta att Realisten inte vill ha de tre Alexander McCall Smith-böckerna. Jag förstår inte varför, de har ju så tilltalande omslag.

Istället får hon bara en bok. Den är å andra sidan ganska bra. Jag säger inte vilken för det ska bli en överraskning. Dessutom har jag inte bestämt mig ännu, det gäller att välja omsorgsfullt, det ska vara en bok som passar sin nya ägare. Må de två smälta ihop i harmoni, det är så jag tänker.

Om att tömma ett hus

Jag tömmer i dagarna ett hus jag och min familj bott i många år. Vis av erfarenheten (att tömma) har jag nu två råd att dela med mig av:

1. Köp inte hus.

2. Köp inga grejer. Om du ändå gör det - släng dem fort som fan.

Råd nummer två vilar (med sin kvävande tyngd) på det faktum att vi femtio-, sextio- och sjuttiotalister är den klämda generationen. Klämda mellan å ena sidan våra välmenande (får man anta) föräldrars tjat om att ta vara på allt och, å andra sidan, vår tids konsumtionshysteri. Fattar ni?

- Jag känner att något saknas i mitt liv, ska vi kanske köpa ett nytt kök? 

- Men Bertan ... eh, jag menar Pertan, varför glömmer jag alltid vad du heter? ... vi köpte ju ett nytt kök förra året! 

- Ja, och jag minns fortfarande att jag var glad hela den veckan! 

- Men är det inte lite slöseri ändå? Och var ska vi göra av köket vi har nu?

- Det är absolut inte slöseri, det säger bara den som inte förstått de inneboende naturlagarna i den marknadsekonomiska organismen. Tänk på alla asiater som får jobb när vi köper fler och fler fläktar och spisar, vi gör en välgärning, damn it! Och förra årets kök kan vi stuva upp på vinden, kanske vill Snoffsan ha det när hon flyttar hemifrån ... ? 

Resultat: Överfulla vindar och källare. Så länge man bor kvar tänker man att nja ... det är väl inte så jättemycket man packat undan ändå ... lite barnkläder på vinden och campinggrejerna och barnens urvuxna skridskor i källaren ... typ.

HA HA HA HA HA.

Rätt svar är LIVET

Och det var Realisten som vann, hurra för henne! Hon är smart hon. Till skillnad från mina andra bloggbesökare. Nej, vad sa jag nu?! Ni är ju jättesmarta allihop. Herregud. Värsta intelligenta skogsvirvlarna.

Hursomhelst. Realisten vinner tre olästa böcker på originalspråk av Alexander McCall Smith. Jag fick dem för några år sedan i present av min dåvarande man, och allvarligt talat de är inte bra. Man kan säga att de suger rätt rejält. Det var därför jag aldrig läste dem och nu vill ge bort dem.

Om Realisten inte heller gillar Mr McCall Smith kan jag säkert hitta några andra böcker, jag håller nämligen på att städa ut ett hus jag bott i och hjälp vad många böcker jag har. Jag kommer inte få plats med alla i min nya lägenhet för den är bara på tre rum och kök och då är det ju en bra idé att dela ut böcker som priser här på min blogg, inte sant? Varje gång jag ställer en medelålderskrisfråga i min frågespalt så pang tjoff vinner någon en dålig bok. Eller, alltså, inte en dålig bok bara en bok jag tycker är dålig. En mycket liten men ändå berumpelig skillnad.

Nu är frågan om Realisten fattar att hon ska ge mig sin adress?

Jag har kommit på en gåta

Vad är det som går upp och ner och aldrig kommer tillbaka?

Eller låter det här bättre: Vad är det som går upp och ner och sedan tar slut?

Svaret är detsamma, nu kan ni gissa.