Det är inte lätt

Och där sitter Britta, så nära Benny. Hans arm runt hennes späda kroppshydda. Förnimmelsen av hans hjärtslag genom jackans tyg ger henne ett ögonblick av totalt lugn. Mjuk och tung i kroppen ber hon Benny berätta något om sig själv, något hon inte vet.

'Nä, det vet jag inte vad det skulle vara ...' svarar han undvikande och Brittas känsla av lugn försvinner i ett nafs. 'Vadå, vet inte', undrar hon och får svaret att det inte finns något att berätta, direkt. 

'Direkt? Vad menar du med det?’

’Inget speciellt…’

’Du var fyrtio år när vi träffades, det måste vara massor jag inte vet om dig.'

'Det har inte hänt så mycket i mitt liv.’'

'Okej, men berätta nån detalj jag inte vet.'

'Tja, om vi ska berätta grejer så har jag varit otrogen några gånger. Innan jag träffade dig, alltså.'

'Va?!'

'Men det var aldrig meningen, det bara blev så. Jag var på fel plats vid fel tillfälle.

'På fel plats vid fel tillfälle! Det var den sämsta ursäkten jag hört. Hur många gånger då?'

'Som jag var otrogen?' 

'Ja!'

'Hu, jag vet inte. Ett tiotal gånger kanske?' Benny tittar utforskande på Britta, som om han söker svaret hos henne.

'Ett tiotal gånger?!'

'Ja, men du ska veta att jag ångrade mig ibland.'

'Du ångrade dig ibland?'

'Ja, för det är ju inte alltid roligt efteråt, när man kommer hem.'

Och här borde ju Britta kunna relatera, med tanke på de sömnlösa nätter som följde på hennes eget snedsteg med den där Hans i bibliotekets materialrum. Ändå sitter hon just nu bredvid Benny och ser ut som att hon själv aldrig i hela sitt liv varit otrogen. Som om otrohet vore en abnorm anomali, eller nåt.

'Men det är inte alltid så lätt om nån är väldigt påstridig', fortsätter Benny.

'Va?! Det är väl bara att säga nej!'

'Det är inte alltid så lätt, faktiskt. Vissa kvinnor är som bulldozers.'

'Som bulldozers?!’

’Ibland känns det som det.’

’Men stackars dig då!' Britta frigör sig från Bennys arm, stampar sig in genom altandörren och drar igen den så att det ryker om dörrbromsen. 

Och kvar vid klotgrillen på altanen sitter Benny och ångrar att han berättade. Han vet ju så väl att det bästa är att hålla tyst.

Britta känner sig fortfarande vilse

Denna världen! Har man NÅGONSIN upplevt något liknande, brukar hon fråga Benny utan att förvänta sig något svar. VAD I HELVETE, liksom. Hur kan en enda idiot tillåtas förstöra allt med sina korkade infall?

'De är väl två ...?' säger Benny då, och sen är cirkusen igång. För hur många är de, egentligen? De som sitter på för mycket makt, för världens och sitt eget bästa. De är JÄVLIGT många om man börjar räkna. FÖR många. För att inte tala om alla deras anhängare! Det måste handla om något systemfel, för kan verkligen SÅ många ha fel? Och hur hittar man och rätar upp ett systemfel av den här kalibern? Undrar Britta (och vem fan undrar inte det?)

'Vi kan nog inte göra så mycket ...' svarar Benny och tar en tugga av sin nygrillade korv med ketchup och extrastark senap på. 'Vi får nöja oss med att ta hand om oss själva.'

Britta är inte övertygad.

'Kom och sätt dig här hos mig', fortsätter han och gör plats åt henne.

Britta är fortfarande inte övertygad, men inget lär väl bli värre av att hon går och sätter sig bredvid Benny, så det är vad hon gör. Hon drar ett djupt andetag. Benny gör detsamma och sätter korven i halsen. Han hostar och hostar. Det är en hostattack som aldrig verkar ta slut, tänker Britta och klappar honom vänligt i ryggen.

Till sist lägger sig lugnet på deras lilla uteplats utanför deras lilla radhus. Det ryker från klotgrillen och Benny drar Britta till sig. 'Det blir nog bra', säger han och Britta tänker att kanske, kanske, kanske blir det det. Nån gång.