I Nils klädkammare

Benny och pappa Nils befinner sig fortfarande i klädkammaren. Det innebär inte att de suttit där alla veckor sedan jag skrev sist, men ändå orimligt länge. Två vuxna män som gömmer sig i en klädkammare för att slippa konfrontera en familjemedlem; det känns helt enkelt inte värdigt. Nils har tryckt ner dörrhandtaget, till synes beredd att ta sig ut och fånga upp Britta åt sin son, men skjutit upp dörren har han inte gjort.

’Hon kanske vill säga förlåt?' föreslår han.

'Det kommer hon inte göra, hon tycker inte ens att det var någon stor grej, bara en liten olyckshändelse som jag inte borde bry mig om', säger Benny med en röst som gnäller som ett gammalt osmort gångjärn. Han har satt sig på kassaskåpet med armarna i kors, och där tänker han sitta kvar, det ser man på honom. Förmodligen ända tills Britta förstått vad hon ställt till med och kommer krypande på alla fyra. 'Hon har inga känslor i kroppen!'

Nils undrar om inte denna avsaknad av känslor bara är tillfällig? 'Hon kommer kanske snart vara sig själv igen? Den gamla vanliga omtänksamma Britta.'

'Britta har aldrig varit omtänksam', fnyser Benny.

'Nä, nä ...' 

'En självupptagen kärring är vad hon är.'

'Ja, ja ...' 

'En självupptagen jävla kärring.'

'Mmm, men har du frågat henne varför?' undrar Nils och man måste beundra hans förmåga att då och då lyfta blicken och klämma till med en konstruktiv fråga. Man skulle kunna tro att han är utbildad psykolog, men han har ingen akademisk utbildning alls; en pensionerad autodidakt frisör är allt han är, och Benny blänger på sin far.

'Tycker du att jag ska fråga henne varför hon är en självupptagen jävla kärring?' 

'Nej, det kanske inte skulle falla så väl ut', medger Nils, men nu är Benny uppe på benen och på väg ut ur klädkammaren. På bänken i köket hittar han sin mobil och sedan är han i full färd med att sms:a. Han lägger ifrån sig mobilen och ser så där nöjd ut som man bara gör när man tvålat till någon man verkligen hade behov av att tvåla till. 

'Ha!' 

'Va?' Nils kommer ut i köket och undrar vad som händer.

'Jag skrev och frågade varför hon är en självupptagen jävla kärring!' All bitterhet och självömkan är puts väck. På stadiga ben och rak i ryggen blickar Benny ut genom fönstret bort mot tallarna som sträcker sig mot himlen med sina vackra kronor. 'Tack för rådet!'

Genomlysning av läget

Vilken soppa Britta och Benny har försatt sig i! Klantskallar, kan man onekligen tänka. 

Om vi ska bena upp oredan så kan vi konstatera följande:

Benny gör för närvarande inte någonting för att ta sig ur den. Det får man dock ha visst överseende med, med tanke på att det är Britta som varit otrogen. Benny behöver ges utrymme att i lugn och ro genomleva de känslostormar som Brittas svekfulla beteende har aktiverat. Att bli bedragen gör ont. Om man kan undvika att bli påmind om smärtan genom att hålla avstånd så gör man kanske det; håller avstånd. Det är begripligt.

Britta, å andra sidan, kanske i detta nu står och kikar in genom Nils köksfönster, vilket i sammanhanget får betraktas som en konstruktiv handling även om den av motparten kan upplevas si och så. Dock kan man tycka att den som hoppat över skaklarna och därmed orsakat skadan får finna sig i att vara tålmodig. Vilket är enkelt att säga men svårare att leva upp till när känslor av skuld, skam och panik river runt i kroppen. Även om Britta har sig själv att skylla, är det inte kul att vara övergiven och inte kunna påverka detta tillstånd. Det borde hon ha tänkt på när hon kastade sig ut på stormigt hav, enbart driven av lust och längtan, men nu gjorde hon inte det. Hennes längtan efter något odefinierbart hon saknade i livet var för stark. Kanske ville hon till exempel bara bli sedd för en jävla gångs skull?

Det är komplicerat att vara människa. Än mer komplicerat kommer det förmodligen bli när de ska ta sig ur den här soppan. Jag bävar.

PLING PLONG

Nils dörrklocka skär genom luften. Var de döva på sextiotalet när de byggde de här husen? Förmodligen. Både Benny och Nils hoppar högt där de sitter vid matbordet och äter fläsk och bruna bönor. 

'Vem kan det vara?' frågar Benny så rappt att Nils rycker till igen.

Nils vet inte, säger att det kan vara försäljare eller Jehovas Vittnen, några andra brukar inte ringa på. Han lägger ifrån sig besticken och reser sig för att gå och kika i nyckelhålet. 'Ingen ko på isen', säger han när han försvinner ut i hallen. 

Några sekunder senare står Nils i dörröppningen till köket och viskar att det är Britta som står utanför. 'Det är Britta!'

'Va?'

'Det är Britta! Ska jag öppna?' 

'Nej, för sjutton gubbar!' väser Benny och vinkar otåligt till Nils att komma och sätta sig. Pappa Nils tassar försiktigt in och sjunker ner på sin stol vid köksbordet precis då dörrklockan återigen skär rakt igenom deras trumhinnor. Tysta och orörliga sitter de vid bordet och väntar. Deras andning är ljudlös, lätt som molntussar. Förr eller senare kommer Britta ge upp, tänker de. Förr eller senare.

Någon minut går och Benny kommer på att Britta mycket väl kan vara på väg runt huset för att kika in genom Nils köksfönster. Det skulle inte förvåna honom ett dugg. Han smyger upp och flyttar flinkt tallrikarna med sina böner och sitt fläsk till diskbänken - bakom diskstället. Nils är snart med på noterna och inom kort står de i lägenhetens lavendeldoftande och välorganiserade klädkammare och lyssnar till sina hjärtslag, eftersom inget annat hörs. Skjortor, koftor, kavajer och byxor i grått och beige hänger på galgar i långa rader. På hyllan ovanför ligger kuddar, täcken och filtar i prydliga högar. På motsatta väggen fylls hyllorna av rutiga lådor i papp, var och en med inramad etikett som med prydliga bokstäver anger innehållet. I ett hörn på golvet står ett kassaskåp för värdesaker och viktiga papper som behöver skyddas från stöld och brand. Benny har då och då under åren med Britta föreslagit att också de ska strukturera upp klädkammaren och skaffa kassaskåp, men utan framgång. ’Onödigt’, har varit Brittas dom.

Nu är frågan om det yttre hotet Britta är kvar i trapphuset eller om hon står och spanar in genom köksfönstret. Klädkammaren är belägen mitt i lägenheten, innanför sovrummet, och har den nackdelen att de varken ser eller hör vad som rör sig utanför ytterväggarna. Nils sätter sig på kassaskåpet och ser på Benny.

’Är det inte bättre att du hör med henne vad hon vill?’

En tanke som inte slagit Benny i tumultet som uppstått.

’Vad menar du?’

’Hon kanske har något viktigt att säga?’

’Vad skulle det vara?’

På det har Nils inget svar. Hur ska han veta? Han känner inte Britta särskilt väl. Vartefter åren gått har han träffat henne alltmer sällan. 

’Ingen aning’, säger Nils. ’Man skulle behöva fråga.’

När jag skriver fiktion

Shit, vilken pretentiös rubrik! 

När jag skriver fiktion 

Skämskudde på den.

Hursomhelst. 

När jag skriver fiktion 

(trumvirvel) 

är mitt problem att det inte blir mycket skrivet. 

Bara när jag sätter mig vid datorn.

Vilket sker alldeles för sällan.

I alla fall om det jag skriver ska bli något.

(Så att jag själv, en gång för alla, blir något.)

(Va?! Är man ingenting om man inte skriver färdigt en fiktiv berättelse???)

(Det var som fan.)

Skulle behöva en kurs med tidsramar (eller det engelska 'deadlines' vilket bättre motsvarar mina behov eftersom ordet död ingår).

Jag behöver en piska.

(Om jag nu ska bli något (att hänga i julgranen).)

Utan piska är jag ett rö för vinden,

som bara skriver då och då, när andan faller på.

Inte många ord per tidsenhet,

om man säger så.