Livet på pinnen

Jag vann något när min mamma dog, nämligen en förståelse av min betydelse som mamma till mina barn. Jag skulle vilja säga att jag blev mamman i och med att min mamma försvann.

Jag minns ögonblicket när det hände.
Det var ganska snart efter begravningen, ett par dagar kanske. Jag var på väg från vårdcentralen med min yngsta som då var en månad gammal och låg i vagnen, och min treåriga mellandotter, F, som stod på ståplatta som var fasthakad i vagnen.

Plötsligt sprang jag fram på gångbanan och körde slalom med barnvagnen. Både jag och F tjöt högt av skratt, tills jag kom på att någon jag kände kunde få syn på oss och undra om jag inte var klok i huvudet som for fram där som en galenpanna. När min mamma nyss dött och allt.

Då slog det mig att det var första gången sen mammas död som jag skrattade tillsammmans med F, och det kändes plötsligt som det viktigaste i världen. Jag vet precis var jag var på den där gångbanan när insikten om att jag är deras mamma sjönk in i mig, precis som min mamma varit min. Och att man som mamma är oersättlig.