Paranoia

Igår gick jag och en kollega ner till ett konditori för att köpa tilltugg till kaffet. När jag kom in mötte jag en kvinnas blick och hon hejade glatt.
"Eh...hej...", sa jag och fortsatte sedan det samtal med min arbetskompis som jag var mitt i.

Jag kände igen kvinnan ifråga. Hon bodde en gång i samma bostadsområde som jag och hon känner folk som jag känner sådär på avstånd. Hon hör alltså till kategorin människor som man eventuellt artigt hejar på. Eller låtsas att man inte känner igen. Beror på avståndet.

Jag ser henne då och då. Men det var länge sen vi hejade på varandra. Åratal, faktiskt.
Men nu. Det var inte bara ett hej utan ett speciellt leende. Ett extra glatt. Och menande.

Ok, mitt hår stod på ända? Jag pratade för högt? Något i min klädsel som hängde och slängde opassande? (Alla alternativ fullt tänkbara.)

När jag kommit tillbaka till jobbet slog det mig: Hon läser min blogg! Hon skulle kunna ha fått nys om den via bekantas bekantas bekanta. Jag kände mig plötsligt svimfärdig. Vilka läser min blogg??? Borde jag censurera mig, inte ständigt avslöja min ofullkomligheter? Borde jag tänka lite innan jag publicerar mina inlägg?

Eller borde jag just nu sluta tänka och skita i vilka som eventuellt läser? Och intala mig själv att bekantbekantbekantingens varma leende berodde på vädret och en vårförälskelse kanske. För hon såg väldigt glad ut...