När jag tänker tillbaka på saker jag gjort i livet så finns det vissa som jag är mindre stolt över. En del av dem kommer jag aldrig skriva om här, helt klart, eftersom de behöver så lång bearbetningsfas att jag förmodligen är död innan fasen är över.
Men. Det finns en synd som jag begick för ca 40 år sedan som jag nu tänker dra fram i ljuset. Det är dags att stå upp och erkänna helt enkelt. Jag förväntar mig inte att bli förlåten, ty synden är icke av det lättviktigare slaget, men man kan ju alltid hoppas.
Min syster Mockapocka var kanske fem och jag ett och ett halvt år äldre när vi en gång fick varsin kaninballong. De var jobbiga att blåsa upp men när de väl var uppblåsta hade de huvud och två långa fina kaninöron som stod rakt upp.
Min gick sönder förstås. Pang, sa det och jag var kaninballonglös. Och där lekte min lillasyster med sin och hade roligt. Fast inte jätteroligt för hon var orolig att hennes också skulle gå sönder. Så pass orolig att hon till kvällen, innan vi gick och la oss, tog ut luften ur ballongen för att den inte skulle spricka under natten. Mitt på ett bord i vår barnkammare la hon den blå kaninballongen, klappade på den så den låg slätt och fint, och gick sen och la sig.
Jag låg i min säng och väntade och väntade. När jag hörde att Mockapocka sov smög jag upp ur sängen och letade rätt på en nål. Tyst som en mus tassade jag fram till ballongen och stack ett litet litet hål i den. Sen gick jag och la mig igen.
Dagen därpå väntade jag nervöst på att Mocka skulle blåsa upp sin kaninballong. När hon väl gjorde det hann kaninen fyllas ungefär till hälften med luft innan det sa pang och även min lillasyster var kaninballonglös. Rädd av smällen sprang hon gråtande till mamma.
Och jag spelade oskyldig. Det var inte så svårt för ingen kom på tanken att jag skulle kunna ha gjort något så elakt som att ha sönder min systers ballong.
FÖRLÅT!!!
Denna bikten lättar ju ditt hjärta och Tandgnisslur har fixat en ny ballong som du inte kan vandalisera!
SvaraRaderaHehehe, jag tror nog Mockapocka förlåter dig även om hon vill tjafsa lite före ;)
SvaraRaderaAlla har vi nog gjort våra syskon otjänster av avundsjuka.
Min syster tejpade för nyckelhålet på sin dörr för att slippa mig glo och lyssna genom detta. Jag brukade vänta tills hon hade någon kille hos sig, då stack jag hål på tejpen med en virknål och så vispade jag med nålen i nyckelhålet och fnissade.
Jäklar va arg hon blev ;)
Minns att det ju var tio
år mellan oss, jag hade ju lov att vara så barnslig när jag var 6 år och hon 16 *skrattar åt minnet*
När jag var ungefär 6 år gammal hittade jag mammas och pappas påskägg, som de ville ha för sig själva. Självklart hade jag inte karaktärsstyrka nog att stå emot, så jag åt upp allt det goda godiset.
SvaraRaderaNär mina föräldrar upptäckte det hela skyllde jag så trovärdigt på min storebror att han fick sig en rejäl utskällning. Alla har vi barndomssynder att erkänna;)
Haha! Vi bär nog alla på sådana "små söta" syskonminnen...
SvaraRaderaFast blir alltid själv lika förvånad när "mina ungar" berättar om sina små hyss mot varandra. Hade jag aldrig kunnat trott om mina små änglar... =)
Klart hon måste förlåta, Och självklart ska jag skicka ett grattis till henne.
SvaraRaderaHihihi, man måste ju skratta lite!!! Syrran och jag var heller inte alltid så snälla mot varann ;) ;) fniss!!!
SvaraRaderaKram!
Vilken historia. Jag är säker på att du blir förlåten..
SvaraRaderaDin historia påminner mig om en händelse när jag var liten. Min bror, tre år äldre än mig, fick en radiostyrd bil, med sladd. Det var alltså en sladd mellan kontrollen och bilen.
Jag blev så avundsjuk att jag helt sonika klippte av sladden. Mer minns jag inte..
Tack för att du delar med dig! Jag tycker ditt språk är så bra, så "flödigt" (skratt) (tror du förstår vad jag menar). Kram//Annelie
Fyyyyyyy...
SvaraRaderaMen du kan ju alltid köpa nya ballonger, många och fina.
Det är aldrig för sent att säga förlåt!
Haha! Låter som mig och syrran! =D
SvaraRaderaHon, stackarn, råkade illa ut varje gång jag hittade på något dumt!
Fråga henne om vem snobben är och vilket öde han gick till mötes varje gång jag blev förbannad på henne (läs: OFTA)! Fniss. Kanske bloggar hon om honom! =)
Kram!
Varför godkänns inte mina kommentarer månntro? Eller drömmer jag att jag skriver till dej? Eller skriver jag dem på fel ställer, hahaha?
SvaraRaderaTandgnisslur: ????????
SvaraRaderaJag godkänner alla kommentarer du skriver till mig!
Nu i helgen har jag inte varit inne så mycket och då kan det förstås hända att det går lång tid mellan din kommentarskrivning och godkännandet, men publicerade blir dom!
Ja, som du så riktigt påpekar: Det finns större och mindre synder... Jag hade gjort likadant. Det hade nog varenda unge ;) Kanske lillsyrran oxå?
SvaraRaderaYou´r forgiven!
SvaraRadera