Telenorterrorism

Köpte en gång en telefon av en lismande Telenorförsäljare. Trots min skepsis mot denna yrkesgrupp så lyckades han vagga in mig i tron att jag gjorde en bra affär.

När jag efter köpet tittade på betalningsspecifikationen fanns där en post som han inte sagt något om; uppläggningsavgift 250 kr.

Nu blev det strid på kniven. Inte för de 250 kronorna i sig, men för att han inte sagt något om dem. Jag kände mig lurad och gick sålunda tillbaka till det lismande kräket som skyndade sig att be om ursäkt så hemskt mycket. Han hade glömt bort att nämna kostnaden, sa han och såg oskyldig ut.

Jag föreslog honom resolut att ta bort avgiften, men se det var jätteproblematiskt , vojne, vojne. På huvudkontoret tyckte de inte om att ta bort avgifter, men denne riddare skulle förstås ringa dit och göra allt han kunde för att få dem att förstå mitt dilemma, alltså att jag kände mig lurad, och därmed gå med på att ta bort de 250 kronorna. Men det skulle bli svårt, uj, uj, uj.

Med de ledsnaste ögonen den dagen, på det köpcentret, meddelade han mig en stund senare att tyvärr så gick inte huvudkontoret med på det...

"Nähä, men då vill jag inte köpa den här telefonen", sa jag.

Försäljarnisse skruvade på sig.

"Ja, jag känner mig lurad, och jag tycker inte om att känna mig lurad", förklarade jag igen. Extra tydligt och pedagogiskt den här gången.

Då säger han:

"Men då får du de pengarna av mig. Det är ju jag som har gjort fel..."

Och med den oskyldigaste av uppsyner fortsatte han:

"Kan du komma tillbaka en annan dag och hämta pengarna, för jag har inte med mig min plånbok idag." Detta levererade han med ett ansiktsuttryck som antydde att han pga av min girighet skulle få ställa in den planerade tågresan till hans mormor i Norrland samt leva på gröt tills nästa lön kom.

Och i det här läget började förstås jag känna mig som den skyldige. Här stod jag nu och undrade om inte jag var en särdeles snål och kompromisslös person som ville ta 250 kr direkt ur en ledsen ung mans plånbok. Ungefär så. Samtidigt kände jag att något var fel. Hur hade han plötsligt lyckats vända på skuldfrågan till min nackdel? Well, jag är en sucker för skuld och alltså ett lätt byte.

"Jaha, hrmpf, eh...jaha. Ja, jag kanske kommer en annan dag då", sa jag och tittade åt ett annat håll för att slippa se de ledsna hundögonen.

Dagen efter gick jag till Telenors butik på huvudgatan, för att slippa möta sad-face, och lämnade tillbaka telefonjäveln. Och sen dess håller jag dylika försäljare på minst två meters avstånd, vilket kan förklara mitt beteende igår.

Fick för ett tag sen lite inside information om vad blivande försäljare får lära sig på sin utbildning. En sån sak är konsten att prata bort en kund så att denne inte får utrymme att säga nej, tack.

Bara det gör ju att man får lust att slå dem i huvudet innan de ens har öppnat munnen.

En gummiklubba i fickan, kanske? Eller två?