Anna Ankas motpol

Det där om att svenska kvinnor förfaller, ni vet.
Det är jag.

Och jag bryr mig inte ens.
Inte för att jag har varit speciellt fåfäng de senaste 10-15 åren heller,
men nu är det totalt haveri.
Jag går inte ens och klipper mig, och det är inte för att jag vill ha en wild and crazy frisyr (vilket nu är under utveckling) utan endast ett uttryck för att jag inte kommer mig för.

Mina kläder är urtvättade, slitna och delvis trasiga, och det känns okej.
Sminket har jag inte rört sen i våras tror jag.

Lite komplex har jag på jobbet, om jag ska vara ärlig, eftersom jag omges av kvinnliga gymnasielärare dagarna i ända. Det finns en viss outtalad klädkod som jag ser men inte orkar anpassa mig till. (De manliga lärarna matchar min nivå däremot!)
Men jag har inte tillräckligt med komplex för att orka lägga ner energi på en operation uppryckning.

Åldern kan jag nog inte skylla på för jag har flera äldre, på klädfronten, mycket chica kollegor.
Någon depression har jag inte heller.
Fattig är jag inte (även om jag nu håller hårt i pengarna så vi kommer iväg på vår Buenos Aires resa).

Nej, jag orkar bara inte bry mig. Och, shit, det är skönt!
En lättnad på något vis.
Du får vad du ser, liksom.
Inte ett skit mer.

Oj!

Två av mina döttrar befinner sig under vårterminen i Sydamerika.
Den äldsta i Buenos Aires, och mellantjejen ca 30 mil därifrån i Uruguay.
Skulle kunna bli rätt kul om även jag och yngsta dottern åkte dit en sväng...
Ett par veckor i samband med sportlovet till exempel,
när det ju är sommar på södra halvklotet.

Bara en tanke...


Köpte flygbiljetter till Buenos Aires idag!
Hiiiiiihihihihihi =D

Om ambitionsnivåer

När det gäller att ha en lagom ambitionsnivå i tillvaron har jag en role-model i min 15-åriga dotter.

Jag (igår): -Hur känns det i skolan nu?

Hon: -Jag är inte helt efter, men heller inte helt mé, så det känns fett bra!


Majgadd, vad jag älskar den ungen!!!

Insikt

Jag kommer aldrig att uppnå den där känslan av ordning!
Det är fantastiskt vad skrivandet av ett blogginlägg kan öppna ens ögon.
Aldrig mer ska jag möta en helg med föresatsen att ordna upp mitt liv, eftersom jag av erfarenhet nu vet att det inte funkar!

Hädanefter ska jag på fredageftermiddagarna tänka:
Nu börjar den improduktiva delen av veckan.
Jag ska ta det lugnt och låta magkänslan styra händelseförloppet till 100%.

Jag menar, resultatet kommer ju bli detsamma som det blivit hittills. Lite mindre frustration och besvikelse bara.
Och är det någon nu som är skeptisk till detta upplägg så vill jag inte höra.

*håller för öronen och sjunger Här kommer Pippi Långstrump*

Nej, det gick inte den här helgen heller (men skam den som ger sig)

Jag inleder varje helg med en känsla av att NU kommer jag äntligen organisera upp mitt liv, nu när jag har hela två lediga dagar till mitt förfogande.

Jag ska tvätta så att kläderna vi ska ha på oss i veckan är rena.
Jag ska sortera all tvätt och placera ut den i de garderober och byråer där den hör hemma så att den ligger där fint och väntar när den behövs på vardagmornarna.
Jag ska gå igenom havet av udda regnkläder, mössor, halsdukar, vantar och handskar för att få en överblick så att jag kan köpa det som behöver köpas för att höstmornarna ska fungera någorlunda.
Jag ska städa på strategiska ställen så att 15-åringens skåpnyckel dyker upp vilket skulle innebära att hon kan börja använda sina skolböcker igen (som är inlåsta i skåpet).
Jag ska betala räkningar, ringa samtal och svara på privata mail som jag inte hunnit med i veckan.

Ja, i stort sett ska mitt liv bli lättare att leva, bara jag fått min helg!

Och varje söndag, ungefär vid den här tidpunkten, kommer besvikelsen för att det inte blev så, den här helgen heller.

Och nu måste jag in till jobbet och förbereda morgondagens lektioner...
För övrigt har jag hört på någon TV-reklam att det är på vardagarna som vi är lyckligast så vi kanske kan ta bort helgerna..?

Kaos i mitt hjärta

När jag nyss cyklade hem från liten shoppingrunda på stan (treo och mat) mötte jag en bil som bara hade ett ord på sin registreringsskylt.
Ni vet, man kan ju betala extra för att få en mer personlig skylt än vad tre bokstäver och tre siffror kan erbjuda. I synnerhet som de tagit bort alla roliga ord på tre bokstäver.

Denna bils registreringsskylt var ORDNING.

Alltså, hjälp!
Jag fick värsta ångesten där jag balanserade fram med tre fulla kassar på min cykel (varav en några hundra meter tidigare ramlat av min pakethållare och spritt ut sig sådär lagom kaosartat mitt på cykelbanan).
Vem väljer ordet ORDNING när man får välja fritt???
Fy och usch säger jag!
Usch, usch, usch, usch!
Tvi, tvi, tvi!
*ryser*

Tack Cat!

Jag har fått en award av Cat för att min blogg inspirerar henne.

Sitter här med migrän på gång och bröst som vrider sig i plågor (Fortfarande! Är det normalt?) efter gårdagens ihopplattning och tröstar mig med att min blogg är en källa till inspiration. Och det är ingen dålig tröst! (Jag skulle vilja skriva for a living, men det är hemligt, så det skulle jag aldrig berätta här.)

Tack!

Mummygraphics done

Fick cykla som en galning imorse för att hinna till mammografiundersökningen som skulle äga rum 7.45.
Eftersom jag glömt kallelsen (vad annars?) irrade jag omkring en stund på sjukhusområdet utan att veta var jag skulle och kom sålunda försent. Utan kallelse. Svettig och med håret i ett intressant naturligt rufs på huvudet eftersom det vindtorkat på vägen.
Men jag fick ändå ynnesten att få mina bröst omvandlade till pannkakor, tänka sig.
Man ska väl vara glad och tacksam, antar jag.

Skitfredag

Jättekul att det är fredag. Har jag hört.
Jag ska först på mammografiundersökning och det förmörkar min himmel.
Ska det verkligen vara nödvändigt att platta ihop brösten till frimärken? Va?
Det märks att vi lever i ett patriarkat, säger jag bara.

Och så börjar det bli kallt och mörkt på mornarna.
Man jublar. Inte.

Har jag inte huvudvärk också?
Jo, det är klart jag har.
Det skulle kännas så tomt därinne annars ju.

Äntligen!

Min hejarklack är tillbaka!
Och med den ytterligare en deltagare; Cina, du är välkommen!

Jag hoppas att ni (mina supporters) hädanefter förstår att ni inte bara kan dra sådär!
Ni kunde ha blivit överkörda eller bortrövade av en ful gubbe eller vad som helst!
*läxar upp*

Och tro nu inte att jag bara använder er som något slags desperat substitut för att mina barn håller på att lämna boet!
Så är det inte!

Jag är en självständig, oberoende medelålders kvinna som krisar lagom, och inte sådär hållningslöst och okontrollerat (som andra medelålders kvinnor).

Så det så.

Favoritcitat

Det är inte de utslagna som ska in i samhället,
det är de inslagna som ska ut.

Ho ho!

Någon som har sett min hejarklack som vanligtvis hänger här nere till höger på min blogg?

Kom tillbaka!
I miss you!

Communication problems (eller: Jag borde sluta ljuga)

För att illustrera hur senil jag kan vara (så att mina elever inte förväntar sig att jag ska komma ihåg saker åt dem) kom jag idag att berätta om min lilla jubileumsfadäs för tre elever på en engelsklektion.

Kände att jag inte ville vara så detaljerad så jag ljög lite och sa att vi möttes för trettio (trettioen) år sedan istället för att vi pussades. Personlig men inte privat, ni vet.
Jag: -Last Friday, I had planned an anniversary, because that particular day exactly 30 years had passed since I first met my future husband.
Elev1: -HOW can you remember that? I mean, the exact date!?

Jag: -You see, it was a very special day because I was very much in love with him.

Elev2: -The first day you met him???

Jag: -Well, it wasn't the first day I met him, it was the first day I met met him.

Elev1,2 och 3: -Eeeeeh...??? *generade blickar med antydan till avsmak*

Jag: -Oh no, I don't mean the first day I met met met him, but the first day I met met him...

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Anyway, just when we were about to have our anniversary dinner I realised that it was 31 years ago, not 30...since I met met him...

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Well, that's how senile I am!

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Well, well... get back to work!


Och där lämnade jag dem för att inte förvärra situationen ytterligare.
Om ni inte heller fattar så kan ni bara klicka bort mig.
Det kan tyvärr inte de.

Jätteroligt

Men vad kul att det är måndagmorgon!

Fyra chokladbollar av fem möjliga.

Dagens saldo

Uttag
En timme promenad
En timme gympa

Intag
Två fullkornsmackor
Två koppar kaffe
Tre äpplen
Ett päron
En ost- och tomatomelett
Sallad
En låda chokladbollar, 6.5 hg

Det bidde inget trettioårsjubileum...

Vi åkte till vår stuga i skogen för att fira vårt speciella trettioårsjubileum.

Solen var på väg ner bakom trädtopparna när vi kom fram och det började bli mysigt septemberkyligt.
Inne i stugan var det ännu kallare så vi tände en brasa i öppna spisen och medan maken gick ut för att hämta mer ved kröp jag ihop i värmen framför brasan och lyssnade på eldens sprakande.

Tänkte tillbaka på hösten för trettio år sedan, nittonhundrasjuttio......åtta!

Whatthefuck!

Det har ju gått 31 år sedan 1978, (för alla som inte kan räkna inklusive mig själv).
Alltså missade vi vårt trettioårsjubileum förra året!

Det var bara att släcka brasan, packa ihop och åka hem.


Skoja bara.
Istället passade vi på att fira att vi håller på att bli gamla och senila tillsammans.
En anledning att fira så god som någon.

Puss puss puss

Idag är det precis 30 år sedan jag och min man pussades för första gången.
Eller, rättare sagt; han pussade mig.
Det var bara en puss, men den var lång.
Och jag, som hade gått och drömt om honom i flera månader, var bokstavligen i sjunde (puss)himlen.

Alla skola vi den zickzackiga vägen vandra (iallafall jag)

Efter nya oanade höjder på vågen bestämde jag mig i förrgår för att sluta äta godis på vardagar.
Strongt beslut, om jag får säga det själv (även om det är typ tusende gången jag fattar det).

Igår kom maken hem från Tyskland med fem olika sorters choklad.
Idag kom dottern hem från skolan med 17 lådor kakor och choklad som ska säljas för skolresas räkning.
Någon däruppe måste hata mig!
Eller så är det bara ödet som försöker säga mig att jag behöver min choklad.


(Milka - Alpenmilch Schokolade mit ganzen Haselnüssen kan jag rekommendera! Sarotti - weisse schokolade nja...Lindt Lindor - unendlich zartschmelzend milch moahaha!
Morfars makalöst mumsiga kexchoklad, mammas chokladbollar och Kajsas kafékakor har jag ännu inte hunnit utvärdera.)

Same same but different

Jag: Have you taken your vocabulary sheet?

Elev: Va? My vocabulary shit?!

Min tid på jorden

Det där med att vara effektiv och utnyttja tiden försvaras ofta med argumentet att man genom att skynda, skynda sen kan vara ledig. Tills man ska skynda, skynda igen.
Ungefär som bilföraren som trycker gasen i botten för att en stund senare tvärbromsa och stå stilla stund. För att sen ställa sig på gasen igen *vrooooooooom*
Jag puttrar hellre fram i sakta mak.
Önskar bara att jag kunde.

Uttryck jag hatar

................................

Vara effektiv

- Alltså, det är helt enkelt inte hälsosamt.

Utnyttja tiden

- Nu är det såhär, att all form av utnyttjande är av ondo. Vad har tiden gjort för att förtjäna denna exploatering? Inget! Bara för att vi människor levt så otroligt liten del av den tid som vår planet funnits, typ en sekund av ett dygn eller liknande har jag hört, så tror vi att vi har så jävla bråttom. (Eller vilken är orsaken till vår brådska nu igen? *något förvirrad*)

Ikväll ska jag sätta på lite soft musik och chilla loss.
Ingen pardon för resten av familjen.

A pain in the neck

Har drabbats av akut värk i nacken och axlarna.
Det blir inte bättre av att sitta framför datorn.
Tvärtom, kan man lugnt säga.

Så, lite mindre tid framför datorn måste det bli närmsta tiden.
Lite glesare mellan inläggen och mindre läsande och kommenterande av andras bloggar.

Men det kanske finns fördelar.
Jag kommer göra annat.
Promenera och träna mer t ex, vilket min nacke och mina axlar definitivt behöver.
Läsa mer. Uppmärksamma besökare har kanske lagt märke till att Dårens dotter har hängt med länge nu...
Laga mat, utan att bränna vid den när jag "bara" ska kolla om jag fått några kommentarer.
Åka till något varmt ställe och vila upp mig på en mjuk sandstrand. (Ha ha, in my dreams, suck)

SUCK SUCK SUCK!
Vad ska man överhuvudtaget med en kroppajävel till egentligen?

Uppdatering

Jag har inte kommit så långt med städningen rent geografiskt; köksbänken,
men jag har jobbat hårt.

Bevis för det är ett skärsår i lillfingret och en fläkt som hänger ner över spisen i ett antal färgglada elektriska trådar.
Så går det när man skrubbar för hårt.

Käre maken, när kommer du hem?

Nu jävlar

Läste just Ann-Louises blogg där hon utan mercy för oss andra skriver att hon gått ner sex kilo sedan i somras någon gång.
Och plötsligt fick jag känslan att det är mitt fel att jag bara går upp och upp i vikt hela tiden.
Jag inser förstås att det samhällets, patriarkatets, min chefs med fleras fel egentligen, men det känns som att det är mitt fel.

SÅ, idag ska jag gå långpromenad med maken (han vet inte om det ännu för han är i stugan och tar upp bryggan, men så snart han kommer hem så), och jag ska åka till Friskis och jympa.
Resten av tiden idag ska jag städa.

Det är sant!

Hjälp

I eftermiddags var jag så trött att jag höll på somna på jobbet. (Njaaa, överdriver en aning. Det är i praktiken omöjligt att somna på mitt jobb. Ungefär lika sannolikt som att somna i en virvelvind på Gröna Lund el dyl)

Nu är jag ännu tröttare, och kan inte gå och lägga mig förrän kvart över tolv då min dotter ska vara hemma. (Och jäsingen geitost om hon inte är det!)

Två timmar att underhålla mig själv.

Oh la la.

Hur ska jag orka?

Demi Moore is stalking me

Inget är fejk på Demi
skriver Aftonbladet Klick! idag.
(Hon förföljer mig, den kvinnan!)

"Alltid lika släta skådisen Demi Moore, 47, nekar ännu en gång bestämt till att hon ska ha gjort några som helst plastikkirurgiska ingrepp. I en ny intervju hävdar hon istället att hon fötts med naturlig skönhet."Men vem har inte det??? Vem är född naturligt ful, liksom?

"Men hur hon fortfarande ser ut som 20 trots att hon närmar sig 50" (jag närmar mig också 50, skulle bara säga det) "är ett stort mysterium. Tvättar hon sig i åsnemjölk" (hjälper det?!), "dricker flytande guld eller peelar sig med diamanter? Eller är det äktenskapet med den 13 år yngre Ashton Kutcher, 31, som gör att Demi åldras baklänges?"

App app app app app app app!

Hur kan Ashton Kutcher vara 13 år yngre än 47-åriga Demi Moore om han är 31???
Va? Va?

47 - 31 = 16!
Sådant här kan jag verkligen gå igång på!
Kan de inte räkna på Aftonbladet?
Bara vanlig plus och minus.
Behöver de kanske anställa en matematiker som korrekturläser alla artiklar innan publicering?

Ok.
I'm available.

Sprakelisprak

Idag ska jag göra pajer som ska inmundigas av gubbgäng (maken inkluderad) imorgonkväll.

På något sätt måste jag få upp vår brygga ur sjön och eftersom det behövs ett antal någorlunda starka armar till det, (och jag vill vara hemma och ta det lugnt), så passar det väldigt bra att få det ordnat i samband med grabbkväll (hö hö) som jag inte kan vara med på eftersom jag inte är man.

Så, gubbsen får äta gott fredagkväll och sen ynnesten att ta upp bryggan lördagmorgon.

Vad tror ni om katrinplommonpaj?

Det gäller att prioritera

Något säger mig att man borde göra lite hushållsarbete på kvällen.
Dubbelarbetande kvinnor har man ju hört talas om.
Uttrycket känns som en signal.
Som inte går fram.
*fortsätter blogga*

Snart är det jul igen

I natt som gick, kl. 03.30. Min 15-åring, som hade 39 graders feber och skakade av köld, kröp ner hos mig och kurade ihop sig.

Hjärtat (hackar tänder): - Mamma, kan vi inte julpynta imorgon?
Jag: - Eeeeh, men det är ju bara i början av september..?
Hjärtat: - Kan vi inte baka pepparkakor då?

Why not. Why not.
Whatever helps.

Å andra sidan

Okej, jag inser att jag inte är något försäljarämne.

Antar att det var något med presentationen som gick snett.

Skulle kanske ha lanserat åkommorna med en positiv livsstilsapproach?

Åkommorna som bromsar upp ditt pinnande i ekorrhjulet

Åtnjut mer slötid tillsammans med ditt barn

Ge dig själv chansen att softa utan dåligt samvete

Få perspektiv på tillvaron

Men nu vill jag inte sälja dem längre.

Säljes till högstbjudande

Ett stycke inflammerad nacke
En halv skalle migrän
En halsfluss på osäker tillbakagång
En, enligt doktor Edlund, otestbar virusinfluensa

Alla bud beaktas.

1980

En gång i tiden satt jag själv i kassa i livsmedelsaffär.
I marinblå städrock, mind you.
Det är bortåt 30 år sedan nu.

Alla kassabiträden är olika. Man skulle kunna säga att jag var något av en vetenskaplig Robin Hood.

Robin Hood då jag, hoppsan, missade att slå in en och annan vara när kunden såg ut att ha dåligt ställt. Det här var ju i min samhällsomstörtande proggiga ungdom. (OBS Preskriptionstiden för brott är 20 år)
Jag minns att mamma såg alldeles förfärad ut när jag berättade för henne om min praktiska omfördelningspolitik. (Å andra sidan blev hon lika tokig när hon en dag åkte buss och såg att jag hade karvat in mitt namn i ett ryggsäte. Hon var av en annan generation helt enkelt.)

Vetenskaplig var jag när jag, för att göra arbetet lite mer spännande, förde statistik över hur stor andel av kundernas inköp som gick åt till godis och chips. Först fick jag då i huvudet hålla koll på antal kronor som gick åt till de olika inköpen och därefter räkna ut procenttalet i fråga. Medan nästa kund väntade antecknade jag sedan mitt resultat. Förmodligen såg det ut som att mitt antecknande var en viktig del av mitt jobb. I synnerhet som jag tog god tid på mig medan kunden tålmodigt stod och trampade.

Och så sa jag "Hej."
Det var en nymodighet på den tiden.
"Ni ska vara trevliga förstår ni", förklarade chefen när han introducerade hej-reformen.
"Ok då", tänkte jag.
Vad gör man inte för pengar?

Snabbköpskassören i kvarteret där jag bor

"Tjeeeeena!", säger ynglingen framför mig samtidigt som han ser mig rakt i ögonen och fyrar av ett leende som säkert skulle kunna golva en elefant.
"Öh...hej...", säger jag och ser mig osäkert omkring.
Är det mig han tilltalar?
Well, yes.
Uppenbarligen har vi setts förut.
I ett något annorlunda sammanhang.
Går det att tolka det "tjenat" och det leendet på något annat sätt?
Nej.
Hjälp, när kan det ha varit?
Tänker så det knakar.
När var jag ute sist i sådana sammanhang?
På det sättet.
Kan det ha varit 1989?
Tittar på killen igen.
Nej, jösses, han kanske inte ens var född då...
"Nu kan du godkänna", säger han och jag rycker till.
Jaja, just det ja.
*godkänner*
Fumlar när jag stoppar ner plånboken i handväskan.
Försöker att inte le.
Vad i helvete ler jag för???

"Tjeeeeena!", hör jag igen.
En äldre farbror tar ett stapplande steg bakåt.
"Öööh...hej", säger farbrorn och ser överraskad ut.
Jag plockar ner mina varor i en kasse.
Precis när jag är klar stoppar farbrorn ner sin plånbok i byxans bakficka.
Han vänder bort huvudet från kassören,
och ler generat.
Minsann.

Vad får de lära sig på snabbköpskassörutbildningen nu för tiden?

Are you a rose, luv?

Var inne på Osloskånskans blogg och hittade testet som bestämmer vilken blomma man är.
Som synes är jag en Snapdragon.
Och här hjälpte det inte att jag är gymnasielärare i engelska.
Det är en blessing att det finns lexikon <3

Snapdragon = lejongap

Men är inte lejongap gula?

Tydligen inte.

De (lejonen) är väl kanske rosa i gapet... *snillet spekulerar*

I am a Snapdragon What Flower Are You?

Kulturutbyte

Jag har närt en svensk ambassadör vid min barm.
Nu är hon i Uruguay och sprider svensk kultur.
Klipp från hennes blogg idag:

Jag hade med mig en påse djungelvrål till skolan och ja kan säga att de är rätt modiga för trots att de första som provade dem stod och hostade och sa att de var de värsta de ätit ville alla prova.

I gengäld har hennes klasskompisar skrivit ner mal palabras, dvs "dåliga ord", i hennes anteckningsbok, så att hon ska lära sig.
Hon kunde ingen spanska innan hon åkte för tre veckor sedan.
Nu kan hon iallafall svärord o dyl.
First things first, som man säger på engelska.
Undrar hur man säger det på spanska?
Primero cosas primero?
Nja, kanske inte.

Någon spansktalande som kan hjälpa mig här?

*egoistiska mammaklubben celebrerar*

Min 15-åring har halsfluss.
Inte kul, måste man säga, för det gör ont (på 15-åringen) och man måste äta pencillin.

Å andra sidan får den sällskapssjuke mamman pyssla om och känna sig behövd.
Och gulla lite.
Och köpa glass (som hon kan smaka själv av) för glass är bra för onda halsar.

JIPPIE!