Communication problems (eller: Jag borde sluta ljuga)

För att illustrera hur senil jag kan vara (så att mina elever inte förväntar sig att jag ska komma ihåg saker åt dem) kom jag idag att berätta om min lilla jubileumsfadäs för tre elever på en engelsklektion.

Kände att jag inte ville vara så detaljerad så jag ljög lite och sa att vi möttes för trettio (trettioen) år sedan istället för att vi pussades. Personlig men inte privat, ni vet.
Jag: -Last Friday, I had planned an anniversary, because that particular day exactly 30 years had passed since I first met my future husband.
Elev1: -HOW can you remember that? I mean, the exact date!?

Jag: -You see, it was a very special day because I was very much in love with him.

Elev2: -The first day you met him???

Jag: -Well, it wasn't the first day I met him, it was the first day I met met him.

Elev1,2 och 3: -Eeeeeh...??? *generade blickar med antydan till avsmak*

Jag: -Oh no, I don't mean the first day I met met met him, but the first day I met met him...

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Anyway, just when we were about to have our anniversary dinner I realised that it was 31 years ago, not 30...since I met met him...

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Well, that's how senile I am!

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Well, well... get back to work!


Och där lämnade jag dem för att inte förvärra situationen ytterligare.
Om ni inte heller fattar så kan ni bara klicka bort mig.
Det kan tyvärr inte de.