Cykelminne

Många cykelminnen har jag förstås, cykelfantast som jag är. Ett är från mitten av sjuttiotalet då jag bodde en bit utanför stan och alltsomoftast cyklade till skolan. (Läs: alla mornar jag missade bussen.)

De tre kilometrarna grusväg löpte längs med åkrar och hästhagar och för det mesta cyklade jag där mol allena, om man då bortser från hästarna som stod i sina hagar och betade och slängde med sina svansar.

En vårmorgon på väg till skolan på den oändligt (kändes det som) långa raka grusvägen cyklade en två år äldre kille ungefär tjugo meter framför mig. Jag kände honom inte men han hörde till en av de killar jag gick omkring och kikade på i smyg så lite speciellt kändes det att cykla där bakom honom utan några andra människor som störde så långt ögat kunde se. Det var liksom han, jag, en strålande sol, åkrar, hagar och nämnda hästar. Tystnaden stördes bara av grusknastret under våra cykeldäck och ljudet av min "skolväska" bestående av en Domusplastpåse, som hängde och slängde på mitt cykelstyre.

Plötsligt avbröts friden av en liten pippifågel som landade ett par meter framför min cykel. Ett par meter på cykel tog man sig ganska snabbt fram även på sjuttiotalet trots avsaknad av växlar och gymtränade lårmuskler och jag blev livrädd att jag skulle köra på det lilla livet, så jag drog tag i ringklockan för allt vad jag var värd. Det var en sån där rund liten silverglänsande sak som kunde snurra ett par varv om man gav den en ordentlig skjuts. Och det var precis vad jag gjorde.

Killen framför mig hoppade till, vände sig om och tittade blygt på mig under sin lugg. En lång sekund passerade då jag övervägde om jag skulle peka och förklara att det nyss satt en fågel framför min cykel som behövde plingas bort eller om jag skulle titta lite hitåt och lite ditåt och låtsas som att jag inte hade gjort något.

Vad tror ni det blev?