Det är inte mig det är fel på, det är livet.

Den här veckan måste jag åka hem på luncherna och ta ut hundarna eftersom min make, som annars sköter den biten, är bortrest.
Jag har sannerligen inte tid att åka hem för mina luncher är för korta, men har jag något val?
Nej.
Att stressa är inte min grej. Dels är jag outsägligt dålig på det och sen tycker jag inte om det heller. Men nu blir det, vare sig jag vill det eller inte, till att ligga i startgroparna på jobbet när lunchen närmar sig. På med alla kläderna i en hiskelig fart, ut och upp på cykeln.

När jag kommit upp på cykeln idag kom jag på att jag måste ta ut pengar på hemvägen. Måste.
Jag räknade snabbt, baserat på avstånd, vägunderlag och lutning (på gatorna), ut vilken automat som skulle ge minst tidsförlust och satte av mot den.
Vad jag missade i mina beräkningar var en snövall samt en ond sate som närmade sig bankomaten samtidigt som jag. Jag hade precis hoppat av cykeln när jag fick syn på honom (den onde, alltså), och med Monarken i ett stadigt grepp forcerade jag nu snövallen med jordens hastighet för att hinna först, men tror ni inte att den fan skyndade på stegen och kom före ändå? Jo.

"Men din egoistiska jävel!", sa jag ilsket. "Jag vet att du såg att jag hade bråttom, ditt fanstyg."
Ingen reaktion. Han knappade bara lugnt in sina nummer som om ingenting hänt, och jag var tvungen att stå där och vänta med mitt skenande blodtryck.
När han äntligen tog ett steg tillbaka för att lämna automaten dök han tillbaka in i den igen!
"Men va faaan!", utbrast jag. "Vad ska du göra nu då?!"
Inget svar. När han tagit sig gott om tid för att kolla att han inte (!) fått något kvitto lämnade han slutligen plats för mig.
"Jävla idiot!", fräste jag efter honom.


Nej, jag bara skojar.
Jag är alldeles för väluppfostrad för att säga såna saker.

Men jag tänkte dom.

Känner att jag behöver semester.