Trött

Ni vet det där uttrycket Förälskelsen är konstant, det är bara föremålet som växlar? Nåt sånt.
Just det är inte applicerbart på mitt liv men däremot en variant:

Mammaoron är konstant, det är bara föremålen som växlar

Vad är det som gör att jag i princip jämt är orolig för nånting?
Jag har börjat misstänka att denna oro faktiskt har mer med mig att göra än med mina barn för när en oro ger vika för att jag av någon anledning blir lugnad vad gäller det jag var oroad för då tar det inte lång stund förrän en ny oro poppar upp som på beställning. En oro över något som fanns där tidigare men som jag inte oroade mig för när jag hade det andra att oroa mig för, men som jag börjar oroa mig för när det finns utrymme efter att den andra oron som upptog mig avtog.

Ja, ni fattar.
Eller så gör ni inte det?
Kanske är det mig själv jag borde oroa mig för?
Kanske borde jag skaffa en hobby?
Eller ett liv?