Snö, svett och tårar

Jag kan erkänna att det just nu är lite jobbigt att cykla till jobbet.
Inte nog med att det är snö på cykelbanorna, de har också krympt på bredden eftersom snövallarna längs med sidorna kryper närmre och närmre varandra.
Som tur är finns en någorlunda upptrampad mittfåra. Eller upptrampad och upptrampad, men det är iallafall ett något jämnare och mer ihoptryckt underlag precis på den tio centimeter breda strängen. Där kör jag.
Ända tills det går någon idiot där och blockerar vägen. Köra om är inte lämpligt, det slutar med mindre graciöst avhopp från cykeln in i ena snövallen, så det gäller att annonsera att man kommer genom att flåsa högt som fan så att de flyttar på sig. (Jag har plingklockefobi.) Flåsandet fungerar ibland men inte jämt. En del verkar tycka att strängen är deras privata egendom men då kör jag på dem.
Nästan. Jag hoppar av cykeln i sista sekunden och släpar med mig den förbi idioterna på ca en millimeters avstånd. Väl förbi, med minsta möjliga marginal, hoppar jag upp på cykeln igen och trampar vidare med all den värdighet jag förmår där jag slirar fram och försöker behålla balansen.
En stund senare snubblar jag snöig och sjöblöt av svett in på skolan med igenimmade glasögon. Värdigheten eventuellt något naggad i kanten. Men imma dunstar och svett torkar och eleverna ska inte säga nåt! Och det gör de inte heller, de tittar bara storögt. Hur många av dem är vältränade nog att cykla till skolan i detta väder? Inte många kan jag säga. Istället droppar de in en halvtimme försent till första lektionen och skyller på att bussen var sen. Klent, säger jag bara. De ska vara glada, de små liven, som har mig som rolemodel.
Det kan ni också få ha om ni vill.
Det vill ni väl?