Dokumentutbränd

Nu ska jag skriva om något som eventuellt bara lärare kan relatera till.
Men det kan också vara så att detta är ett mer utbrett fenomen än vad jag tror?

Dokumentmani.
Allt ska finnas nedskrivet på papper nuförtiden, för att man ska kunna kontrollera hur det var och hur det är.
Men ingen kontrollerar hur det är och hur det var genom att läsa i dokumenten så de står där olästa i oändliga rader av pärmar. Och det går ju inte för sig när man nu lagt ner så mycket tid på att skriva dem, så då bestäms det uppifrån att vi (lärare) ska använda våra kompetensutvecklingsdagar till att hålla dokumenten levande. Igår hade vi en sån "kompetensutvecklingsdag". En 20 sidor lång handlingsplan delades ut och vår uppgift under eftermiddagen var att diskutera formuleringarna i den. För att hålla dem levande då, som sagt. Kan liknas vid att ge en död person konstgjord andning eftersom jag av erfarenhet vet att dokumenten sedan kommer stå orörda fram till en ny kompetensutvecklingsdag om ca ett år.

Jag kände direkt att jag inte skulle fixa detta och deklarerade att jag är dokumentutbränd efter det senaste decenniets dokumentmani. Det finns gränser för hur mycket meningslösa aktiviteter man orkar med, och min gräns är nådd. (Jag lovar, man skulle kunna göra en sjukt rolig parodi (med tragik i botten) av skolans inre arbete. Tyvärr.)

Vårt arbetslag lämnade inte in några förslag på finslipade formuleringar. Men vi hade en livlig diskussion om vilka konsekvenser allt skrivande av dokument och handlingsplaner får. Sammanfattningsvis så 1) tar det en massa tid som verkligen skulle kunna användas bättre, 2) fråntar det oss, per någon konstig automatik, det enskilda vuxenansvaret, 3) skapar det en osäkerhet och handlingsförlamning i situationer när man behöver handla instinktivt och mänskligt.
"Vad stod det egentligen i den den där handlingsplanen?"
"Vad får jag göra och vad får jag inte göra?"
"Tänk om jag gör fel och blir anmäld...?"
'Hanteringen' av våldtäkten på en skola i Bjästa är ett smärtsamt träffande exempel på den handlingsförlamningen.

Och nu orkar jag inte skriva mer om detta.
*utmattad*