Träningschock

Har varit iväg och tränat inomhus. (Ja, det var ett tag sedan sist.)
Man skulle kunna tro att det bara är jag som kommer på en så förryckt idé mitt i smällheta sommaren men jympahallen var packad. Aldrig har det varit så varmt i den salen, det kan jag svära på; två gånger var jag tvungen att gå ut och dricka vatten för att jag vinglade pga av uttorkning.

Efter passet kände jag att jag inte såg normal ut. Det var som om hela huvudet pulserade för sig själv, så jag gick in i omklädningsrummet trots att jag inte skulle byta om, för att titta mig i spegeln och fick en redig chock. Hela ansiktet lyste brunrött. Som en rislampa på en kinarestaurang. Förutom i en ring precis runt läpparna som var vit. Tro mig, jag har aldrig sett något liknande.
Ur sina hålor stirrade ögonen på mig med en fasa som närmast påminde om Munchs Skriet. Jag skojar inte. "Vad har du gjort? Vad har du gjort?", såg mina bruna ögon ut att dödsångestyla åt mig. (Yla, inte styla.) Håret som vanligtvis är ganska platt stod som en frizzig gloria runt mitt huvud. Som om skallens svettkörtlar agerat luftfuktare och krustång i ett.

Sammantaget; det var det värsta jag sett.
Jag provade att le vilket något tonade ner den likbleka randen runt munnen. Jag log hela vägen hem. Och cyklade fort. Det var inte kul som ni nog förstår men jag tror inte att jag mötte några jag känner.