Slekig

Idag är jag slekig.
Att vara slekig innebär att vara rastlös samtidigt som man inte har lust att göra något. Jag förklarar det för jag har en misstanke om att det bara är min make som vet vad det betyder. Han lärde mig det ordet när vi träffades 1978 och sedan dess har jag använt det när jag pratar med honom men aldrig annars. Han påstår att ordet är vedertaget men jag har då aldrig hört det av någon annan än honom.
När jag nyss pratade med honom och berättade att jag kände mig slekig så frågade han om jag ville följa med till soptippen. Det är inte mig han tänker dumpa där utan ett par gamla cyklar. Det var rart av honom att vilja ta med mig på utflykt men jag har ju inte lust att göra något så jag tackade nej. Då sa han att vi kan ta soptippen imorgon istället när jag kanske har mer lust och så åkte han och köpte målarfärg istället.
Ibland tror jag att det är hans konstanta fixande och grejsande som gör mig så trött och slekig. Som någon slags protest kanske. Eller som ett försök att upprätthålla balans i vårt förhållande.
Men jag är tacksam, det är jag. Jag vet inte hur mitt hem, min trädgård och mina prylar skulle se ut och funka om jag inte hade maken. Vi får hoppas att jag dör först, helt enkelt.