lördag 4 september 2010

Om att göra en Faster

Jag gjorde en Faster på tågresan hem igår, faktiskt.
När jag klev på tåget satte jag mig på en plats vid fönstret med bord. Ett bord för fyra som blir ännu större när man fäller ner den fjärdedel som går att fälla upp. Eller ner.
Jag hann inte mycket mer än sätta mig förrän de tre övriga platserna fylldes med andra passagerare. Den långbenta killen med långt  blont hår i tofs som slängde sig över platsen bredvid mig fällde ner bordet när han hade satt sig och tog upp sin middag. Eftersom jag sjunker ganska djupt ner i sätet på tåg, och eftersom bordet när det är nedfällt kommer väldigt nära kände jag mig som ett barn där jag satt. Ett barn som är inklämt på sin stol vid det för höga matbordet.
Jag tittade på killen, flashade av ett leende och sa: Jag känner mig som ett barn, typ.
Han log tillbaka och sa: Som ett barn vid den för höga skolbänken?
Ja, svarade jag då, eftersom jag tyckte skolbänk funkade lika bra som matbord.
Jag är lärare, sa han då.
Det är jag med, sa jag.
Jag är lärare på gymnasiet i och för sig, sa han då.
Det är i och för sig jag också, sa jag.
Jaha...jag undervisar på estetprogrammet, sa han då.
Det gör jag också, sa jag.
Nämen, vilket sammanträffande! Sa han och råkade i samband med en hostning flytta sig något ifrån mig.
Skönt med helg nu, fortsatte han väluppfostrat konversera.
Mmm, fast det är inte så stor skillnad på mina helger och vardagar för jag jobbar inte, sa jag.
Sen tittade jag ut genom fönstret en stund.
I Västerås gick han av.

Jag tror att man behöver träna på Fastrar när man inte är så van.
På't igen bara.

15 kommentarer:

  1. Nästa gång får du låta bli att härma den som sitter bredvid dig!
    Men jag tycker det var bra jobbat. Nästa gång gör du en lite bättre faster.

    SvaraRadera
  2. All vår början bliver svår, bättre blir det år från år.

    Det vill säga, på´t igen.

    SvaraRadera
  3. Ha, ha :D du är för go' :)

    SvaraRadera
  4. Gick du av med glitter i ögonen, då?

    SvaraRadera
  5. Det är inte alla som har konversationer som denna på allmänna färdmedel.

    SvaraRadera
  6. Är det han som vik:ar för dig under din tjänstledighet tro?

    SvaraRadera
  7. Hm... riktigt bra för att vara första gången. Men...passar man inte på att liksom spetsa till sin egen historia när man träffas på ett tåg mitt i Sverige??? Du är ju skribent nu så du borde kunna komma på en mystisk karaktär...

    SvaraRadera
  8. Otur att ni var så lika. Han kanske tänkte göra en Morbror. Bättre lycka nästa gång!

    SvaraRadera
  9. Ha ha...ni vara nog FÖR lika ni två!
    Men bra början:)

    SvaraRadera
  10. Tycker att din faster var en klart lysande samtalsstjärna. Jo, faktiskt. Men din mottagare var ju lite stel. Ett leende, helst ett litet skrat, hade varit på sin plats. Han gjorde nog som Knasterfaster sa, en morbror.

    SvaraRadera
  11. Han var säkert bara hungrig. Nästa gång kommer det att vara en riktigt spännande kuf som det inte går att få tyst på, det är jag säker på. Fastra på du!

    SvaraRadera
  12. Nu fattar jag vem det var jag just dissade på FB! Fråga nu snällt en gång till så ska jag säga ja till en viss G... Läste inte ditt inlägg förrän efter jag sagt nej. Comprende?

    SvaraRadera
  13. Åh, jag är den där som tittar ut genom fönstret. Trist, va`?! Ofta när jag åker i någon form av kollektivt färdmedel - tåg med SJ eller tunnelbana eller buss, så har jag liksom siktat in mig på en stund för mig själv. Kanske läsa lite. Bara sitta och tänka. Eller kanske vila ögonen. Så, jag är han: som pratade lite. Och sedan tittade ut genom fönstret :-). Därmed inte sagt att jag inte gillar fastrar, men i lagom mängd kan man säga! *s*

    SvaraRadera
  14. Sos och Cicki: Eller så skiter jag i det...?

    Ninis: Det tyckte nog inte han...

    Åsa: Nej, det kan jag inte säga. Tyvärr.

    Oslo: Nä...?

    Ewa: Nej, verkligen inte.

    Shamrock: Nope! Det är en kvinna som vikarierar för mig.

    Mika: Jo, jag hade kunnat skrämma honom ännu mer, no doubt. Men jag är lite varsam med den yngre generationen.

    Knaster: Ja, otur. Jag skulle ha frågat honom om han gjorde en Morbror...

    Mina dagar: Ja, otur får man lov att säga.

    Singelmamman: Ja, det är klart att det var hans fel att det gick åt skogen. Det bestämde jag med en gång.

    Bitte: Han var definitivt hungrig. Och jag var inklämd mellan hans middag och fönstret. Inte så goda förutsättningar...

    Magica: Igen!?

    Mamma J: Hädanefter ska jag också vara den som tittar ut genom fönstret. Japp.

    SvaraRadera