Om att skriva en berättelse

Första gången jag tänkte att jag ville skriva en bok, och alltså bli författare, var jag kanske tio år. Sedan dess har jag gått och väntat på idén till den där boken. Den stora romanidén. Under tiden har jag skrivit massor med andra texter men romanen har jag inte trott mig om att kunna börja skriva på förrän jag haft handlingen utstakad, förrän jag vetat hur berättelsen ska sluta. Jag har också tvivlat mycket på att jag någonsin kommer ha det där upplägget och en föreställning har vuxit fram om att jag inte kan skriva långa texter, bara korta.
Så började jag i september på min skrivarkurs där det ingår ett skrivprojekt som sträcker sig över ett helt läsår, så nu har jag liksom inget val, det är bara att skriva på. Vare sig jag kan eller inte. Och jag skriver på. Utan att ha någon tydligt utstakad handling, för den föds hela tiden under vägen. Just nu är jag väldigt fascinerad av det; hur berättelsen växer fram nästan av egen kraft. Hur det ena som händer leder till det andra, hur det tuffar på. Det är inte ett expresståg, snarare ett gammalt ånglok som puffar på i maklig takt, men det går framåt.
Och här vill jag uttrycka den lycka jag känner när jag skriver, har försökt en stund nu, men, nej, det finns inte ord.