Den där jävla middagen

Konstaterar att samtliga som kommenterat (förra inlägget) skulle stanna och delta i middagen. Lite si och så skulle det vara med humöret på sina håll, men ni tycker lite synd om broderns arbetskompis (Leif), som oförskyllt hamnat i denna situation, och ställer därför upp och håller, trots irritationen, skapligt god min.
Så sammanfattar jag era kommentarer när jag räknar ut de olika aspekternas medelvärden.

Alltså sitter du där och står ut, trevlig och samarbetsvillig genom hela förrätten. Bara när brodern (Torbjörn) och svägerskan (Liselotte) går ut i köket för att hämta varmrätten pyser det ut lite irritation.
Ska vi säga så? Okej.

När dörren till köket omsorgsfullt stängts hördes endast svaga ljud av skottsalvor från ett dataspel uppifrån övervåningen. Ute var det becksvart, jag såg min färglösa spegelbild i fönsterrutan och längtade hem.
     Leif började humma nervöst.
     ”Hmmmm…hmmm…hmmm” Han fingrade på varmrättsbesticken. ”Det var en god förrätt…”
     ”Ja, jo”, sa jag och kände att min samarbetsvilja var på väg att ebba ut. Jag lyfte mitt glas och drack långsamt en klunk vin.
     ”Torbjörn är en trevlig prick…”, försökte han tappert.
     ”Jaså…? Jag är ju hans storasyster så jag har en något annorlunda bild av honom.” Jag log ett drygt storasysterleende.
     ”Jaha...? Ja, det är klart. Förstås.”
     ”Han kan vara jävligt enerverande…” Den oplanerade svordomen tände en bunsenbrännarlåga inom mig, mina kinder började hetta.
     ”För att inte tala om Liselotte”, la jag till och drog ett häftigt andetag.
     Leif såg rädd ut och jag tänkte att jag måste samla mig. Behärska mig. Bete mig som folk.
     ”Släkten, du vet”, sa jag och himlade med ögonen för att lugna honom. Jag log ett insmickrande leende och tänkte att det egentligen inte var hans fel att vi satt här som två av skapelsens missräkningar. Inte hans fel.

Sen då?