Många kära minnen blir det

Marina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att tonåringar mycket väl kan uppskatta sina 'pinsamma' föräldrar. Sedan alltså, när de fått lite distans till pinsamheterna. Då kan vissa situationer bli kära minnen rent av.
Och jag har ett exempel.
Sommaren för snart tre år sedan tog vi med tält och körde bil till södra Frankrike. Vi slog upp tältet på en campingplats några hundra meter från Medelhavet och allt var frid och fröjd. Tills vi skulle sova och en signal satte igång utanför i natten. Tut...tut...tut...som en radiomastsignal ungefär. Övriga familjen stördes inte men jag höll på att bli tokig. Som alltid började jag med att försöka tänka positivt och inte låta mig störas ("Det är inte så farligt blablabla, det hörs inte så mycket, närå, närå") och som alltid sket sig det med bred marginal.  En och två och tre nätter gick och jag blev mer och mer frustrerad. Låg och fantiserade om att såga ner radiomaster på nätterna innan jag somnade av ren utmattning.
Till slut insåg jag att jag måste ta reda på vad ljudhelvetet var för något och om man kunde muta någon att stänga av det. Så jag gick en kväll till receptionen. I området runt densamma brukade mina tonårsdöttrar hänga och spana på kvällarna och jag mötte upp dem och sa att nu skulle jag banne mig ta reda på var tutandet kom ifrån. Utanför receptionen såg jag en personal jag kände igen och jag stegade fram. Det visade sig att han bara pratade franska så vi hade vissa kommunikationsproblem och efter en kort stund ropade han på campingägarens son som var en bit bort. En kille i sena tonåren som mina tjejer hade viss koll på.
"Hello!", sa jag för jag börjar alltid på ett trevligt sätt. "There is a sound in the sky", sa jag sedan och lyssnade för att höra om det var där. Det var det inte och killen såg ut som ett frågetecken. Jag tyckte att jag hörde det svagt och upprepade: "There is this sound in the sky..." Jag lyssnade intensivt samtidigt som jag pekade med pekfingret på måfå upp i himlen. Vid det här laget hade mina döttrar rört sig bortåt, de stod nu ett tjugotal meter bort, utanför toaletterna, och såg ut som om de inte kände mig.
"I hear no sound", sa killen och såg osäker ut, kanske rädd rentav. "Yes", insisterade jag "there is a sound, a kind of beeping, a very week beeping but terribly annoying."
Jag började jaga upp mig, ni vet hur det är när folk inte tror på det man säger fast man vet att man har rätt. Man blir ju galen. "Listen, listen!" sa jag upprepade gånger för jag tänkte att nu tvingar jag killen att stå här och lyssna till han hör ljudet helt enkelt. Så han förstår att det visst finns ett ljud. Jag slängde en blick bort mot mina döttrar och såg att de försökte göra sig osynliga medelst cool ihopsäckningsmetod. (Om ni inte känner igen denna metod kan jag förklara den mer ingående en annan gång.)
Men min strategi fungerade förstås. Till slut hördes tutet " tut, tut" svagt borta i fjärran och killen lyste upp.
"Aha! That's a bird!" Han såg glad ut, jag vet inte varför.
"A BIRD!?" sa jag för det var det sista det lät som, tro mig. Vad har de för fåglar i Frankrike egentligen?
"Yes, a bird!" Han log glatt och i samma veva sjönk det in i mig att det förmodligen inte skulle finnas någon möjlighet att få tyst på beepandet, att jag skulle få leva med det resten av semestern.
"A bird?" frågade jag igen och utbrast sedan i ren desperation: "Aaaaaaaah, I'm gonna shooooot it!" Jag sköt upp i luften med en imaginär kulspruta. När jag såg killens ansiktsuttryck tog jag dock ner k-pisten och log vänligt för att lugna honom, för att få honom att förstå att det där med skjutandet antagligen inte skulle verkställas.
Jag och mina döttrar gick inte i samlad trupp bort till tältet efteråt.
Men! Efteråt har de många gånger skrattat åt sin något oförfinade moder och 'A bird, I'm gonna shoot it!' har inlemmats i familjens förråd av kända citat.
Det var bara det jag skulle säga.