Min mammas frisör

Idag passerade jag en frisör i vår stad som är något alldeles extra, och som ser precis likadan ut som för tjugo år sedan. Han kom och gick på trottoaren i närheten av sin salong och jag svepte förbi på cykel.
Min mamma klippte sig hos honom på åttiotalet och på nittiotalet fram till sin död -94, trots att han var 'jättedyr'. Vad som var jättedyrt på den tiden vet jag inte men oavsett hur mycket pengar det var fråga om så var det värt det, för mamma gick alltid på små moln när hon kom därifrån. Lyriskt försökte hon förklara för oss andra i familjen vad som var så fantastiskt med den här frisören, hur han fick henne att känna sig så vacker och speciell och hur han klippte och grejade i hela två timmar innan han var klar. Jag kan fortfarande se framför mig hur hon strålade. Och hur pappa försökte se ut som att det var okej för honom att mamma klippte sig där.
En gång gick jag dit själv för att mamma insisterade. Jag skulle inte förstå hans storhet förrän jag varit där, menade hon. Det här var i slutet av åttiotalet och jag sa okej då. Jag hade ändå tänkt en tid att jag skulle klippa mig kort så då kunde väl det här underverket till frisör få sätta saxen i mitt hår då.
Vilket han gjorde, efter att hans långa gängliga kropp i en evighet studsat runt mig där jag satt i stolen och studerat och känt på mitt hår och min ansikts- och huvudform för att hitta den perfekta frisyren. Kort med mycket volym bak eftersom det skulle bli så snyggt när jag cyklade (!). Vinddraget skulle lyfta håret bak och resultatet skulle bli ett böljande så fantastiskt att varenda man jag passerade skulle vrida nacken ur led.
Kanske drev han med mig, men med en så allvarlig min i så fall, att jag varken vågade skratta eller protestera. Man kan ju faktiskt misstänka att han var dödligt allvarlig med vartenda ord han sa.
Ja, det jag ville säga med det här var att han inte bevärdigade mig med så mycket som en blick idag när jag cyklade förbi honom. Och då vände jag ändå och cyklade förbi honom igen. Och igen då, eftersom jag skulle till jobbet och inte hem igen. Han måste ha fått dålig syn på gamla dagar. Byt glasögon, gubbe! fick jag lust att ropa, men han kan ju ha blivit döv också och då hade han ju ändå inte hört något. Den stackarn.