Himlen har talat

Ikväll har vi haft ett åskoväder värt namnet. Jag undrar just nu om alla överlevde. Tänker på kossor och så.
Egentligen började det med en solosmäll vid fyratiden imorse, så kraftig att vi hoppade högt i våra sängar. Sedan blev det tyst. Det var inte vilken knall som helst, ska ni veta. Till och med darling maken vaknade, då förstår ni magnituden.
När jag kom till jobbet gick alla omkring och sa: "Hööörde du smällen i natt? Den var precis utanför vårt hus." "Öh, nej, den var precis utanför vårt hus." Så gick diskussionerna hela förmiddagen. Vi som jobbar på mitt jobb bor ganska långt ifrån varandra, fem-sex kilometer i vissa fall, så det var en del att reda ut.
Det jag egentligen vill säga är att jag tycker om tanken. Jag ser framför mig hur hundratusentalet människor i min stad rycks ur sin sömn precis samtidigt. Hur alla yrvaket sätter sig upp och undrar vad fan det var som smällde.
Alla samtidigt, jag tycker det är en fin bild. Lite som när Sverige gör mål i VM och alla i samma sekund slänger upp armarna i luften och skriker rakt ut där de sitter i sina soffor. Fast då är det inte alla som är med, en del följer ju inte VM. I natt var alla med. Det kan man kalla gemenskap.