Idag läser jag Johanna Nilssons SOS från mänskligheten

Som en galning läser jag. Tempot är en halv bok om dagen ungefär, helt sjukt.
Jag hinner därför inte skriva på min egen roman och jag misstänker att det hör till någon slags undermedveten listig plan. Man kan inte misslyckas med att läsa en bok, men man kan kapitalt misslyckas med att skriva en. Och jag har misslyckefobi, vilket innebär att jag inte hör till den spänstiga skara människor som gladeligen välkomnar alla misslyckanden som intressanta led i deras spännande utvecklingskurvor.
Istället tänker jag alltsomoftast i termer av undvikande.
Man kan undvika framtida refuseringar av sin bok genom att aldrig skriva klart den. För skriver man aldrig klart den så slipper man skicka in den till diverse förlag och de får sålunda aldrig en chans att rynka på näsan och tänka:
Vad är det här för schiiit? Lite Stockholmskt snobbish, så där. (Alla som åkt tunnelbana vet vad jag pratar om.)
Alltmäpan man man själv sitter hemma och intalar sig på klingande gnällbältsdialekt att man visst är en författare.
Det är ingen vacker bild.

Nu ska jag skriva.