lördag 25 juni 2011

Om vassa tyska knän och en del annat

Vår weekend är slut.
Bland annat såg vi opera, La Traviata, i Veronas amfiteater tillsammans med tjugo tusen (20 000) andra. Verona i Italien, alltså. Amfiteater från romartiden.
För att undanröja alla tänkbara missuppfattningar angående makens och min finkulturella läggning, så vill jag berätta att vi inte hade en aning när vi rullade in i Verona i vår lilla italienska hyrbil, att det var storslagen säsongspremiär för x antal operaföreställningar i staden just den här helgen. Om man ska vara noga så visste vi inte ens att det fanns en opera som heter La Traviata. (Nu vet vi!) Men vi såg affischer och tänkte:
Ey, cool, det kan vi gå på.
De fyra tusen platserna som fanns nere på arenan kostade ca tvåtusen kronor per skalle så ni kan tänka er hur det såg ut från vår plats (mycket) längre upp när Italiens crème de la crème började glida in någon halvtimme innan föreställningen började. Ungefär som Nobelmiddagen. Eller ett kungabröllop. Sist kom en snubbe omgiven av smattrande blixtrar. Jag borstade av min italienska och frågade kvinnan som satt bredvid mig vem det var och fick veta att det var Italiens president Napolitani. Har aldrig hört talas om honom - Napolitani låter som en pizza, tycker jag - men jag nickade imponerat och såg högaktningsfull ut. När el presidente satte sig ner reste sig hela arenan som på en given signal och sjöng italienska nationalsången. Det var coolt.
Sedan började själva operan och den var också cool men en aning långtråkig. Vi gick efter andra akten för det är inte speciellt skönt att sitta som en packad sill på trappsteg i sten. Vi hade köpt billigaste sortens biljetter, and one could tell. Bakom oss satt två äldre tyska damer med sina spetsiga knän inkörda mellan våra skulderblad. Den ena hade dessutom en krycka som inte fick plats. Någonstans i första akten började hon rota omkring med den i mitt hår efter någon slags 'insect' hon fått syn på där, sa hon. Kanske en loppa, tänkte jag, men med tanke på hur trångt vi satt höll jag det roliga skämtet för mig själv. Man vet ju inte alltid säkert om ens humor går hem. Eller om den kommer skapa kris och kaos.
En totales, var det en ganska mäktig upplevelse. Om inte annat något att skryta om på sin blogg por eccemplos.
Vi satt till vänster.

22 kommentarer:

  1. Den var inte nästgårds den där weekenden den!

    Och en rikigt maffig arena!

    SvaraRadera
  2. Åh! Jag skulle vilja gå på opera i Italien, och gärna i en gammal amfiteater... Opera kan vara så otroligt mäktigt!
    Synd att er upplevelse av operan inte blev bättre... Men ur bloggperspektiv var den perfekt!

    SvaraRadera
  3. Maffigt! Tänk att sitta på samma stenar som redan de gamla romarna!

    SvaraRadera
  4. Vilken upplevelse. Det är sånt där som kallas leva. När jag såg bilden förstod jag storheten i det hela
    Ha en fin morgondag

    SvaraRadera
  5. Maj: Nä, det var skitlångt dit.

    Stortosmått: Skulle inte ha något emot att se Romeo and Juliet som kommer spelas där i augusti. Den pjäsen kan jag och då gör det inget att de sjunger på italienska.

    Singel: Ja, det var hårt.

    Lisbeth: Det var mäktigt, ja. Speciellt när alla stod upp och sjöng nationalsången.

    Mocka: Lätteloligt! =D

    SvaraRadera
  6. Coolt!!
    Min pappa sov genom hela operan när han var där med sin särbo som tok njöt från första stund.
    Härlig weekend att få åka till Italien!

    SvaraRadera
  7. Till vänster. Bästa platsen visst? ;-)

    SvaraRadera
  8. WOW! Nu blev jag riktigt sugen på att bila runt hela Europa och uppleva alla gamla ställen!

    SvaraRadera
  9. Låter som en helt fantastisk upplevelse!! Detta får bli en av planerna den dagen jag ska "börja utforska Europa"!!

    SvaraRadera
  10. Åh så avundsjuk jag blir. Jag har alltid velat se (höra) en opera på en Italiens amfiteater, men har aldrig lyckats pricka in någon trots mina många besök i Italien. Me like opera.

    SvaraRadera
  11. Tycker det var fint av dig att förklara hur ni kom er för att fara dit. Först trodde jag att du var helt annorlunda än vad jag föreställt mig, nu ser jag ju att du är alldeles vanlig (tackocklov ;))

    Herregud vilka weekender ni far på, det får våra helger i Sundsvall att blekna märker jag...

    SvaraRadera
  12. Wow! där kan man nog sitta trångt en stund Wow! Häftigt!

    SvaraRadera
  13. Vänster sida skriver du. Det beror väl på från vilken sida man ser på saken? Tur att ni inte hade köpt de dyraste platserna så att ni kunde gå därifrån med gott samvete. Ska du titta på Fröken Julie här hemma?

    SvaraRadera
  14. Verona, minsann! Några Montagues eller Capulets i sikte, tro?

    SvaraRadera
  15. En spännande upplevelse förstår jag helt klart!
    Jag håller helt och hållet med dig om att presidentens namn lät som en pizza och jag visste inte heller om hans existens.

    SvaraRadera
  16. Ey coolt! Pizzapresidentos!
    Jag tror jag älskar Italien... varför jag tror är för att alla som talar om Italien beskriver det så målande. Som att dom varit med i en film! Jag älskar målande och jag älskar filmer... därför tror jag att jag älskar Italien.

    SvaraRadera
  17. Just den där amfiteatern har min dotter talat om att hon så gärna skulle vilja åka till. Känns lite som att hon kan få göra det, fast utan mig då... ;)

    SvaraRadera
  18. Det där med knän i ryggen känner man ju igen. Hade två stadiga knän mellan mina skuldror för tre år sedan när vi var i Skottland och såg Edinburgh Tattoo... Det regnade också! Att smita var inte att tänka på, för vi var på så´n där pensionist-resa (vi var näst yngsta familjen) och hade alltså busstransfer från Glasgow.
    Men ärligt talat, det var heeelt fantastiskt och regnet var glömt efter 10 minuter, där vi satt inkrupna i regnställen.

    Italien...mmmm ska suga på den karamellen en stund.

    SvaraRadera
  19. Till Ulrika; man ska inte förakta en helg i S-vall, vad som helst kan hända trots att folk inte reser sig samtidigt för att sjunga Italiens nationalsång.

    Till Nilla; Jaaaa men allt annat som skulle avhandlas då. Hur gick det med det?

    SvaraRadera
  20. Mina dagar och Åsa: Det var najs.

    MUD: Bästa platsen ever! Eller nåt.

    Hanna: Europa är fint! Skulle gärna tågluffa igen.

    Marina: Bäst du börjar nu, det finns ju så mycket att se!

    Magica: Me not like opera very much.

    Ulrika: Ja, det är ett jäkla flängande. Dödsångesten som underblåser det hela, skulle jag tro.

    Tant Björn: Jorå, vi stannade ju i hela två akter.

    Knaster: Det kan jag tänka mig. Är det en förfrågan?

    METTE: Tyvärr! Det hade varit coolt med tanke på att de är typ fyrahundra år gamla.

    Cat: Jag undrar om någon känner till hans existens?

    Mika: Jag tror också att du älskar Italien! Du får åka dit helt enkelt.

    glimraskimra: Du inte heller vara intresserad av opera, eh?

    Titti: Skottland är gudomligt! Har åkt buss från Glasgow och rakt norrut, en av de häftigaste bussresorna jag upplevt.

    Tvillingen: Nä, och om man ska vara noga så kände jag lite svaga fascistvibbar där mitt i nationalsångssjungandet...
    Och vad beträffar det andra så var det som vanligt; det gick långsamt två steg framåt och ett steg bakåt.Som tango ungefär.

    SvaraRadera