Facebookchock

När det nu är så trögt i bloggvärlden försöker jag roa mig på facebook istället. Dock har jag hört att det inte blir kul där förrän man kommer upp i minst femtio vänner. Jag har för närvarande fyrtiofyra och väntar ivrigt på latjolajban.
Fick en chock idag när jag försökte hjälpa tillväxten på traven genom att i sökrutan skriva in namnet på den första kille jag hade ett längre seriöst förhållande med. (Eller seriöst och seriöst, men vi pussades ibland i alla fall.) Jag var elva och väldigt kär. Han var också elva och söt som en sockertopp. Lena kinder, bruna ögon och mörka lockar som liksom studsade runt hans huvud.
Nå, idag skrev jag in hans namn, som är lite ovanligt, klickade på sök, och ramlade nästan av stolen. Herregud, vad gammal han blivit! Det var det värsta jag sett. Jag hade aldrig känt igen honom om jag hade stött ihop med honom på gatan. Och alla fina bruna lockar, puts väck! En lite grå torr krans av stubb runt huvudet var allt som fanns kvar. En riktig medelålderskagge hade han också. Med lite god vilja kunde jag känna igen munnen, men det var allt. Ögonen skymdes av ett par solglasögon.
Jag har nu lovat mig själv att inte söka på en endaste kille till som jag på något sätt haft, eller velat ha, från åttiotalet och bakåt. Min modesta önskan är att få åldras i lugn och ro, och bara skaffa facebookvänner som är gamla från början.