Verkligen

Har idag jobbat på att få i ordning en skrivhörna.
Sedan vi köpte vårt hus har det stått ett fint gammalt bord i garaget som jag ibland spanat på. Det följde med husköpet, är målat i en kräkgrön färg och har de mest pimpinetta gjutjärnsben man kan tänka sig. Kände i morse att nu var det dags, och både maken och jag slet hela morgonen med att få fram bordet under ton av bråte. Förmiddagen och lite till ägnade jag sedan åt att skrubba rent det enligt konstens alla regler.
Först därefter upptäckte jag att det var rangligt. Att det nätta underredet var alldeles för vekt. Jag tog med mig datorn till garaget, satte mig vid det kräkgröna miraklet och försökte verkligen intala mig själv att det inte gjorde något att det rörde sig fram och tillbaka i sidled varje gång jag slog ner en tangent. Tänk en fjädrad landå. (Och tänk om jag skulle sluta försöka övertyga mig själv hit och dit hela tiden, vad mycket tid jag skulle spara!)
Summa summarum: bordet får fortsätta vara avlastningsbord i garaget. Och jag får fortsätta vara skrivhörnelös. Vilket är lite tråkigt, för hade jag bara en skrivhörna är jag helt säker på att min beiga berättelse skulle bölja fram under mina fingrar som en fritt språngande galen häst på en sommaräng.