J.a.g. b.l.i.r. g.a.l.e.n.

Det där med dans som konstnärligt uttryck, ni vet. Jag funderar på det. I alla sammanhang uppskattas det ju inte att man hursomhelst lägger sig ner på golvet och sparkar och skriker, även om det verkligen skulle behövas.
Och då kom jag att tänka på dans. Att koreografera en egen liten balett där dansaren (jag, förstås) skuttar in förrädiskt vackert och lugnt och sedan stegvis övergår till jämnfotahopp på stället, hårdare och hårdare tills golvbrädorna börjar ge vika och hotar att skicka ner mig en våning (till helvetet kanske?). Just där tar akt två vid, i liggande ställning med sparkar och knytnävsslag i golvet en halvtimme eller så. Kanske en timme. Jag behöver inte ha någon musik för jag koreograferar in rikligt med skrik. Ungefär ända tills lungorna kommer ut genom munnen ut- och invända.
Oh, det blir en föreställning att visa upp på lämpligt ställe, där höga vederbörande (ursäkta att jag är diffus men jag vill ju inte få sparken) får första parkett. Jag tror att de kommer bli berörda. Konst som verkligen uttrycker känslor, de kommer älska det. Verkligen älska.