Jag är inte död

Bara lite deprimerad. Jag blir aldrig klar med min beiga och det renderar en del sorgepoäng. Att min roman dessutom tedde sig extremt beige (läs: intetsägande) när jag läste igenom den förra veckan gör inte saken bättre. Jag vet att några av er har sagt att det inte gör något om den är dålig, att ni vill läsa den ändå - och det är väldigt rart av er - men det känns ändå lite tungt. Eller mycket tungt, rättare sagt. (Tänk Jesus när han släpade på sitt tyngsta kors.) Att den blev så himla beige, liksom. Det hade jag inte räknat med. Mitt halmstrå är att jag för närvarande inte är vid mina sinnens fulla bruk när det kommer till att bedöma det jag skrivit. Att jag är förvirrad och skruvad efter alla beiga skrivtimmar jag lagt ner. En person har sagt det till mig och jag hoppas verkligen att hon har rätt.

Dessutom är jag fortfarande inte riktigt återställd efter dunderförkylningen, blä. Och jag har också en öm häl som gör mer och mer ont för varje dag som går. Det värsta är om det är hälsporre för då krävs ungefär ett år av stillhet, har jag hört. I så fall gräver jag ner mig.