Tycker jag.
Vad ni andra tycker skiter jag i.
Och, ja, jag har skrivit klart mitt beiga manus. Typ. Vilket innebär att det fortfarande finns en massa att peta i. Eftersom det är svårt läskigt när andra läser det så låter jag bara en i taget göra det. Min första läsare läste det för tre veckor sedan. Hon tyckte om det, och när jag hade smält hennes feed-back skickade jag det till min andra läsare, min lillasyster, som också tyckte om det. Nu har min tredje läsare manuset och hon har bara läst halva än så länge och jag har ingen aning om vad hon tycker. Alltså är jag under svår psykisk stress just nu.
En vacker dag (kan komma att dröja som ni förstår) kommer jag skicka in min lilla beiga till ett förlag. Om det förlaget gillar så skickar jag det till nästa förlag. Och så vidare.
fredag 30 mars 2012
torsdag 29 mars 2012
Vem fan är det som spelar trumpet på mornarna?
Frågan ovan är inte min, någon har googlat sig hit på den. Antagligen för att det här är en frågespalt. Men den eminenta frågespalten till trots: jag har tyvärr inte svaret. Ingen i mitt område spelar trumpet på mornarna och på just trumpetspelarna har jag inte koll utanför en radie på hundratalet meter.
Men jag skulle gissa på Nisse Landgren. Han spelar trumpet. En gång, året var 1992, såg han mig djupt i ögonen. Det gick snabbt, men var djupt. Han kom ner för en trappa i ett hus och där stod jag på det stenplattbelagda golvet. Jag tror att han blev intresserad men att allt gick för fort, han var kanske på väg till en superviktig spelning. Och jag var ju en gift tvåbarnsmor, otillgänglig för kärlekskranka trumpetspelare. Ack, dessa sekundsnabba, djupa möten i livet som man sedan aldrig glömmer! Vill man ha någon praktisk användning för dem kan man perhaps klämma in dem i en roman.
Men jag skulle gissa på Nisse Landgren. Han spelar trumpet. En gång, året var 1992, såg han mig djupt i ögonen. Det gick snabbt, men var djupt. Han kom ner för en trappa i ett hus och där stod jag på det stenplattbelagda golvet. Jag tror att han blev intresserad men att allt gick för fort, han var kanske på väg till en superviktig spelning. Och jag var ju en gift tvåbarnsmor, otillgänglig för kärlekskranka trumpetspelare. Ack, dessa sekundsnabba, djupa möten i livet som man sedan aldrig glömmer! Vill man ha någon praktisk användning för dem kan man perhaps klämma in dem i en roman.
onsdag 28 mars 2012
Tänkte börja blogga igen
Men så ser jag att Blogger har gjort om allting. Jag känner inte igen mig på mitt eget bloggkonto och jag har ett ovanligt extremt stort behov av att känna igen mig. Gör jag inte det blir jag otrygg och ledsen. För att inte tala om förbannad. (Satans förbannad!) Jag hatar förändringar! Får lust att hälla in svavelsyra i datorn.
Så känns det. =(
Så känns det. =(