Om känslor

Vet ni hur det känns när det gått ca 70 timmar sedan man mailade in sitt manus till förlag?
Det vet jag för jag har varit i den situationen. Så här känns det: VAD FAN HÖR DE ALDRIG AV SIG FÖR?

Kan man ha bokcirklar som jobb?

Jag är sedan i höstas med i en bokcirkel som är så bra att jag är alldeles konsternerad. Hakan hänger nere vid knäna varje gång vid ses. Va? Är det här möjligt? tänker jag. Hade jag vetat att det finns bokcirklar av den här spänstiga kvaliteten hade jag gått med i en för länge sedan. Å andra sidan är det kanske bara vår som når dessa exceptionella höjder. Förmodligen.

Men en till vore trevligt, då i mina hemtrakter. (Den andra befinner sig på främmande ort utomlands.) Inte för att den nya skulle bli lika bra som den första, men lite bra kanske den skulle bli ändå. Och blir den inte det kan jag ju hoppa av.

Alltså: Om någon i min stad vill starta en bokcirkel så kan den vara så vänlig och fråga om jag vill vara med i den, tack.

Ett av tusen inskickade manus antas - det tycker jag är för lite

Det kan vara så att jag har skickat in mitt manus till ett, två eller tre förlag, fast det skulle jag i så fall inte berätta här. Jag tycker nämligen att det är fasansfullt att vänta när alla vet att man väntar. Det skulle väcka traumatiska minnen från maj nittonhundraåttiofyra då jag gick två veckor över tiden med mitt första barn och min faster ringde varje dag (varje dag!) och undrade vad i hela världen som var fel. (Hon är död nu - frid över hennes minne *not*)

Med det traumat i ryggen förstår jag att jag nuförtiden är lagd åt det lögnaktiga hållet när det gäller saker som inskick av manus till förlag (och en del annat, dock är graviditeter ett avslutat kapitel). Om man inte berättar något för folk så kan man heller inte tappa ansiktet om allt går åt helvete, det är min devis.

Nej, jag skickade aldrig in mitt manus, det kändes inte så viktigt, kan jag då säga när det är kört. Det väsentliga var ju själva skrivandet och att jag hade roligt. Resten är väl struntsamma. *visslar en stump* Man är ju inte en sån som behöver en massa bekräftelse, eller hur? Ungefär så bygger jag upp det.

Hur gör ni när ni skickar in era manus?

(Och kom inte och säg att ni inte brukar skicka in manus för jag fattar att ni ljuger i så fall.)

Jävla jobbet

Nu är jag jättesugen på att skriva ett inlägg!

Men sorry jag är på jobbet så det går inte.

Allt jag säger är typ inte helt sant

Jag har vunnit en rockslagsknapp med texten: Allt jag säger är sant
Ödets ironi, eller vad vi ska kalla det, vi som vet att jag glatt ljuger när andan faller på. Man kan säga att knappen (som jag givetvis ska bära) blir pricken över ljugar-i:et. Jag får väl ta av mig den när jag faktiskt talar sanning, för att inte skapa total förvirring bland mina medmänniskor.

Jag säger som en kompis till min ena dotter när jag hjälpte till med att reda ut en konflikt när de var åtta-nio så där. Tjejen blev hårt anklagad av några i gänget för att ljuga och jag gick in och sa: Ja ja, men det gör vi väl alla någon gång då och då, varpå den anklagade (lycklig över det oväntade stödet från mig) utbrast: Ja, och jag ljuger ju inte hela tiden!

Alltså, det gör ju inte jag heller, om någon oroligt undrar.

Ihop med knappen vann jag också Lisa Bjärbos ungdomsroman Allt jag säger är sant. Den handlar om en tjej som hoppar av gymnasiet för att hon har viktigare saker att göra. Eventuellt tänker jag ta den här vinsten som ett tecken på att jag också kommer hoppa av gymnasiet för att jag har, om inte viktigare, så i alla fall andra saker att göra. Lära mig prata flytande franska, par example.

Ut med det beiga och in med det ryska

Det är ett jävla tjat om den beiga romanen på den här bloggen så jag ska inte prata mer om den. Vill bara säga att fyra personer nu har läst den och att det känns som att det räcker. Har fått tillräckligt med respons. Nu går jag vidare till nästa roman. (Den med ryskt tema, färg grålila?) Till den lär jag också behöva fyra pigga läsare, men inte förrän om ett par år. Först ska jag lära mig ryska och åka transibiriska järnvägen. Med den järnvägen är det ungefär som med bokhandeln för mig; jag hade en nära relation i min ungdom, och nu behöver den friskas upp. Hur är det att åka transibiriska idag? Nu när jag kan ryska. (Snart.) Jag har hört att de har två varianter nuförtiden; ett turisttransibiriskt tåg och ett tåg för vanligt folk. Det hade de inte på min tid, då räknades alla till vanligt folk.

Godnatt.

Romanidéer

En äldre man som bestämmer sig för att lära sig ryska skulle man kunna skriva en roman om, tänker jag. Jag tänker så mycket, speciellt på vad man kan skriva en roman om. Som research skulle jag då själv behöva lära mig ryska, det vore kul.

En annan idé:

Nej, jag kommer inte på någon mer nu.

Apropå konflikter i bokhandlar

Själv hamnade jag i en mustig konflikt redan en av de första dagarna i den där bokhandeln, där jag jobbade för tjugo plus år sedan. Personalstyrkan bestod av mig själv, två äldre kvinnor som jobbat där i åratal och en energisk manlig chef som for ut och in ur butiken som ett flitigt bi. Mest var han ur, måste jag säga. Vi kan kalla honom Holger.

På disken där vi hade kassaapparaten stod butikens telefon och i den var det meningen att jag skulle svara om det ringde, vilket det gjorde en dag då en man (som lät bekant med Holger) i andra änden bad att få prata med med min chef. Eftersom Holger just då lyste med sin frånvaro och eftersom mannen i mitt öra ville veta var han höll hus gissade jag att han hade fikapaus, det var den tiden på förmiddagen. Chefer fikar ju mest hela tiden, skojade jag.

Det skulle jag inte ha gjort.

Senare den dagen kom Holger, arg som det bi han var, och frågade mig och de två äldre trotjänarna vem det var som i telefon hade sagt något så dumt som att han satt och fikade för jämnan. Äldre kvinna nummer ett och äldre kvinna nummer två sa att så skulle de då aldrig säga. Och jag sa att det skulle absolut inte jag heller. Trots det (!) fick jag en lång föreläsning på temat vad man inte säger i telefon eftersom det kan svärta ner butikens anseende. Nej, men så skulle jag aldrig säga, vidhöll jag, och Holger gav mig onda ögat innan han återgick till arbetet.

Huvva, det var inte roligt. Jag hade förstås kunnat erkänna och förklara att jag bara skojade  men utgången av det lilla projektet kändes alltför osäker, jag var livrädd att få sparken. Och till mitt försvar (eller ev inte): Jag ville ju bara vara en del av den trevliga skämtsamma jargong som finns på alla arbetsplatser. Förutom den här tydligen. Jag tror inte jag skämtade något mer på hela den sommaren. Kanske var det därför jag, när jag blev äldre, kände ett akut behov av att skriva en roman som utspelar sig i en bokhandel, OCH SKÄMTA SÅ MYCKET JAG VILLE.

Några år efter mitt sommarjobb såg jag Holgers dödsannons i tidningen - frid över hans minne.

Någon som känner någon som jobbar i bokhandel?

Jag inser att jag kan verka oprofessionell som gör research först när min roman är färdigskriven, men då får ni tänka på att det är just det jag är. Dessutom allmänt motsträvig när jag får tips och råd.

Och nu när jag väl kommit till skott och mailat två bokhandlar får jag inte något svar trots att jag kollat mailen typ var femte minut idag. Vad fan, liksom... I värsta fall får jag väl gå in i affärerna och be på mina bara knän. Det blir kanske svårare för dem att ignorera mig då. Då kan jag också vända mig till den personal som ser intressantast ut. Jag vill ju inte bara ha information om tråkiga saker, som ni förstår. Jag vill framförallt veta roliga saker. Som vilka de vanligaste konflikthärdarna är, hur de samsas på personaltoan och vad de egentligen tycker om sin chef. En trevlig konfliktfri arbetsplats gör ingen roman. Trevliga konfliktfria arbetsplatser existerar inte överhuvudtaget (det är bara vad det ibland ges sken av), det är därför de heller inte kan skildras i en roman. Eller skildras kan de väl, men då får man räkna med att läsarna somnar på sidan tre.

Varför vill ingen bli intervjuad av mig över en kaffe latte? Det är dagens fråga.

Vad gör de par example i bokhandeln efter stängning?

En del av min roman utspelar sig i en nutida bokhandel. Själv jobbade jag i bokhandel en sommar för ungefär tjugo år sedan (ev trettio) och då kan man ju tänka att jag är ganska bra på att veta hur det är även nuförtiden. Och vet jag inte det så har jag turen att ha en fantasi utan motstycke i modern tid (tror jag). Det jag inte kommer ihåg av bokhandelslivet kan jag slänga ihop genom att låta hjärnan spinna på högt varvtal, det är så jag fungerar i det mesta. Det blir inte alltid rätt, men det är det sällan någon som märker.

Fast kanske bör man inte göra så när man skriver en roman, om man ska tro förståsigpåarna. De säger att man måste göra noggrann research. Om romanen par example utspelar sig i en bokhandel, och huvudkaraktären par example jobbar där, så behöver man veta hur det är att jobba i en bokhandel. Hur det är idag, om handlingen råkar vara förlagd till nutid, och inte hur det var en sommar för tjugo (trettio) år sedan.

Så satans jobbigt och onödigt, har jag känt varje gång jag tänkt på det. Ända tills tidigare idag då jag (helt oplanerat) mailade två av stans bokhandlar och frågade om jag kunde få intervjua någon. Och nu känns det helt plötsligt inte ett dugg jobbigt och onödigt utan bara spännande och kul och nödvändigt. Jag skrev att jag bjuder på fika på något café om någon förbarmar sig över lilla mig och min beiga darling. Fast jag uttryckte mig inte riktigt så, jag var nämligen alltigenom seriös i tonen. Business, liksom. Vill ju inte att de ska tro att jag är en galning.

Visst är det spännande?

Fucking följebrevet förföljer mig

Min äldsta dotter sågade mitt följebrev, jag är för återhållsam, säger hon. Jag måste ju breda på så de förstår att mitt manus är bra!

I all anspråkslöshet: Kan de inte fatta det ändå? Jag är ingen brepåare, det kommer verkligen inte naturligt för mig (som den späda lilla beiga rosenknopp jag är).

JAG HAR SKRIVIT EN SKETABRA ROMAN OCH OM NI INTE ANTAR DEN ÄR DET ERAT PROBLEM OCH INTE MITT. 

Skulle kanske vissa skriva, men inte jag.

Äntligen vardag

Nu löste jag en scen vid ett matbord i den beiga. Men bättre sent än aldrig. Den har verkligen förföjt mig den där måltiden, så som måltider kan förfölja en ibland. Tricket var att väva ihop pizzan som skulle tuggas och konversationen som skulle äga rum med lite spännande frisyrer, fniss och fysisk kontakt. Inte lätt, letmetellya.

Nu känner jag för att skrika: JIPPIE! så att taket lyfter.

Och så vill jag börja skriva på en ny roman. Vad ska jag skriva om, tycker ni?

Medelålderskrisen?

Är inte den här påsken väääldigt lång?
Inte för att man ska klaga, men tacka vet jag vardagar.

Jag ska läsa i påsk, jao

Följebrevet klart

Igår skrev jag följebrevet. Det där man ska skicka med till förlagen och som är viktigare än själva manuset eftersom det är det som ska väcka redaktörernas intresse för den där berättelsen som de kanske inte ens läser om följebrevet har en för beige ton.

Ja ja. Jag blir i alla fall nyfiken på mitt manus när jag läser mitt följebrev. Ett följebrev som är kort men som elegant sveper över livets kärnpunkter och bakar om dem till allmängiltiga universella svar. Ni fattar. Eventuellt kommer inte förlagen göra det men det är så vi har det, vi genier.

Men de kommer nog tycka att den där som skrivit manuset verkar vara en synnerligen intressant person. Gift trebarnsmamma och lärare, det sticker ut på något mystifikt sätt, tycker ni inte? Dessutom bor hon i en medelstor svensk stad i mellersta Sverige -  kabbalistisk varning på det. Att hon är just fyrtionio år gammal (av alla tillgängliga åldrar) blir det konjaksdränkta körsbäret som toppar bakverket.

Jag är lite nervös, märks det?

Bla bla bla

Jag skrev inget inlägg igår på ljugardagen för jag tänkte att ni ändå inte skulle tro mig då. Oavsett vad jag skrev. Och jag hatar när folk inte tror på det jag säger, vare sig jag ljuger eller inte.

När jag var sju år berättade min bästis att hennes mamma sagt att hon (min bästis) inte skulle tro på allt som 'den där Nilla' säger. Fy satan vilken surkäring! Hennes ord sitter fortfarande som taggar i hjärtat. Som om man skulle vara en sämre människa för att man ljuger ibland? Jag kan säga att hade jag inte haft den talangen hade det inte blivit någon beige roman. Avslutade genomläsning nummer två igår och känner spontant att det hade varit väldigt tråkigt om jag istället för att skriva den suttit uppsträckt någonstans och hållit mig till sanningen hela tiden. Bevare mig väl.