Monark Monark, gjord av papper och bark

Jag har köpt en ny cykel idag.
 
Det hör inte till vanligheterna att jag gör det. Ändå är det tydligen vanligare för mig än alla andra. När jag berättade för cykelhandlaren att jag kört slut på min Monark som jag köpte för sisådär tre år sedan gav han mig en mycket skeptisk blick. Jag rabblade upp allt på cykeln som var bortom räddning - nav, bakaxel, kedja, stöd (avbrutet), sadeln (rest sig likt en svällande svamp), plingklockan, bakdäck (sprucket) - och han bara skakade på huvudet. Det var omöjligt, sa han, att en endast tre år gammal Monark var så risig.
Jaha? Hade jag haft cykeln med mig hade jag med nöje visat honom, men igår lämnade jag in den till min italienske cykelreparatör, så där stod jag utan bevismaterial. Du måste ha gjort någonting med den, sa Monarkvurmaren. Jag har suttit på den, sa jag för jag kan inte komma ihåg att jag har gjort så mycket mer. Vurpat med den ett par gånger, kanske. Skjutsat maken till jobbet på den när det kört ihop sig på mornarna. Och han gillar när jag kör ner från trottoarkanterna så det smäller där han sitter på pakethållaren. Brum, brum, liksom.

Jag fick köpa en ny. En röd.