Hemma vid datorn igen

Halleluja. Och till er som tyckte att mina mobilbloggade inlägg var obegripliga: Se dem som abstrakt konst. (Eller skit i dem, det kan ni också göra.)

Jag har nu läst ut Nu vill jag sjunga dig milda sånger, och jag tyckte inte om den. Jag har googlat recensioner på boken och kan konstatera att jag verkar rätt ensam om det.

Men kolla. 

Central för berättelsen är en vänskapsrelation som växer fram mellan två kvinnor, en ung och en gammal. Tack vare denna vänskap frigörs de båda från bojor i det förflutna och de kan börja leva igen. Fine. Mitt problem: Deras sex månader långa samvaro är helt friktionsfri. Såväl yttre som inre konflikter, de två kvinnorna emellan, lyser med sin fullständiga frånvaro. Ingen irritation, ingen ilska, ingen avundsjuka eller missunnsamhet, inga missförstånd, inga ambivalenta känslor, inte ett enda litet gruskorn i maskineriet. Inte ett enda.Varje gång de träffas är allt bara fint. Jag (som är en vanlig dödlig fullproppad grus och annat skit i maskineriet) tror helt enkelt inte på den här berättelsen. Den är inte realistisk.

Nu ska jag läsa Agnès Desarthes Ät mig. Lite mer friktion i den, hoppas jag. "Ät mig, snälla! Nej, bit inte så hårt, det gör ont! Men lite kan du bita, se så." Något sådant, kanske.