söndag 19 augusti 2012

Det där med att publicera sig

Jag vet inte. Det känns plötsligt så ... inte jag. Har det ens varit på tapeten? Eller har jag drömt alltihop?
En arbetskompis frågade vid lunch häromdagen hur det går med boken, och när jag viskade att den kanske någon gång, förr eller senare, eventuellt kommer ges ut, men att man verkligen inte kan veta, skrek hon att då måste jag ta med en massa exemplar och bulla upp dem för försäljning i personalrummet för alla kommer ju vilja läsa!
Blotta tanken får mig att överväga nedläggning av hela projektet. Jag vet inte om någon förstår mig men vi snackar skräckfilm här. Folk som känner mig kan köpa och läsa den beiga om den kommer ut som bok. Min beiga. Det kan vara så att jag hellre dör.

Å andra sidan är det kanske det livet handlar om: att ibland dö, för att sedan kliva upp och ta en ny väg i livet?

Kanske.

22 kommentarer:

  1. Jag tror stenhårt på det! Jag hade inte gått upp annars på hela den här våren! Man måste "våga dö". Sen är man inte rädd längre för just det där som var så otäckt, läskigt, nervpillrande. En högst egensnickrad teori. Jag längtar också efter den beiga!

    SvaraRadera
  2. Det är märkligt det där. Men jag gillar hennes reaktion.
    Värre är det när man liksom lägger ut sig med blottad strupe och INGEN är intresserad... utan bara:
    -Jaha... ja just det du hade ett gulligt litet fritidsintresse du ja!

    Då dör man. 1000 gånger om och om igen. Jag dog precis igen när jag tänkte på det (men jag blir bättre och bättre på att överleva för varje gång i alla fall).
    Kram
    Mika

    SvaraRadera
  3. Precis backa inte ur nu!
    Det är väl så att ibland måste man dö en liten smula för att komma någonvart.
    Tror bestämt att jag nu skrev ett citat från någonstans:
    "att dö en liten smula"
    Fast jag vet inte från var/vem, men jag tycker det är bra.

    SvaraRadera
  4. Just nu är jag jättelångt ifrån det där att dö, men om och eventuellt när jag hamnar där kommer jag också våndas. Jättemycket! Det är jättejobbigt att folk ska läsa.
    Idag mailade jag en nyskriven snutt till maken, och blev jätterädd för sågning. Av min egen man! Han som ska stötta mig genom den här resan. Jag är rädd för att bli kritiserad, att inte duga, att inte vara bra.
    Vad trött jag blir på mig själv.

    Men gud vad jag längtar efter att få läsa din beiga! Måtte den bli utgiven snart!!

    SvaraRadera
  5. Annars kan du ge ut den i mitt namn! Men jag vill inte bli intervjuad i TV och tidningar. Hu, så hemskt! Nej, det var ingen bra idé. Jag vet ett ställe jag kan gömma dig på om du behöver fly pressen.

    SvaraRadera
  6. Man behöver absolut dö någon gång ibland. Du har så rätt!

    SvaraRadera
  7. Man behöver dö några gånger för att leva, sjunger Håkan Hellström. Äldstingen fick ett halsband med den texten av mig då hon tog studenten.

    Fast jag förstår din rädsla. Då jag sjunger har folk åsikter efteråt. Kritik är nyttigt och bra, men jävligt jobbigt.

    SvaraRadera
  8. Men Smulan, lite nerver är väl inte så konstigt och förmodligen en normal del i processens gång? Jag är övertygad om att recensionerna kommer att bli goda av såväl nära och kära som press.

    SvaraRadera
  9. Det låter skitläskigt!!!!
    Men självklart kommer alla i det där grå lärarrummet vara urstolta och imponerade över att du faktiskt skrivit en bok!
    Så pånyttföds och njut sedan...

    SvaraRadera
  10. Jag kan flyga jag är inte rädd....jag kan flyga jag är inte rädd.....jag kan......
    Tror du vågar annars kommer du ångra dig:)
    Lycka till!
    Ann-Louisekram

    SvaraRadera
  11. Jag känner igen känslan : ) Men vilken adrenalinkick du får när du hoppar eller blir knuffad : D Jag önskar dig all lycka!

    SvaraRadera
  12. Jag förstår känslan, bara vetskapen att de man känner ska läsa och tycka till, det är mycket bättre med okända människor. Fast jag är helt övertygad om att det kommer att bli jättebra!!

    SvaraRadera
  13. Hur var det Strindberg skrev om att bli publicerad? Det var på den tiden det fanns köttaffärer, och då man även kunde köpa inälvsmat.

    Där hänger i fönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta
    som dinglar där på sin krok.

    SvaraRadera
  14. Ja du det där är nog en smäll du får räkna med. Men det är bara att resa sig upp igen, damma av sig och gå vidare. Skulle någon kollega uttrycka sig mindre vältaligt om den beiga, så har du bevis på att den personen nog inte är så skärpt i alla lägen ;)

    SvaraRadera
  15. Så känner jag också. Speciellt eftersom mycket är taget från verkligheten i min bok. Kändes skitskumt att sälja den till släktingar och kompisar i helgen. SOm att sälja en bit av sig själv, ungefär. Vill jag verkligen bli bedömd...? Nu är det gjort iallafall. Ingen återvändo... Och som du så väl skriver i slutet av inlägget; dö och resa sig igen!

    SvaraRadera
  16. Usch. Skit i att ge ut boken.




    Nä. Jag ljög. Livet är läskigt. Minns första gången man skulle hålla lektion. Nu. Inte så läskigt.

    SvaraRadera
  17. Vad vill du ha? Glada tillrop eller pang på utan omskrivningar och krusiduller?
    Om nu bokförlaget bestämt sig för att ge ut boken så är ju det ett stort framsteg i sig eller hur?
    Så sluta fjanta!

    SvaraRadera
  18. Cina: Okej, jag ska också våga dö. Har nog inget val.

    Mika: Jag brukar säga att mitt skrivande är en liten hobby... För att ingen ska tro något.

    Zelda: Känner också igen dö en liten smula. Kanske finns det i någon dikt... Och,nej, jag kommer inte backa. Får bara stora skälvan ibland.

    Agneta: Det ÄR läskigt att låta andra läsa. Lite som att hänga ut sig själv på tork naken. På en tvättlina som löper över ett stort torg. Mitt i en stad.

    Knaster: Nu blir jag nyfiken på vilket ställe du har i åtanke. Kattvinden, kanske?

    Sus: Jävligt jobbigt. Jag behöver nog lyssna lite på Håkan Hellström. Visste inte att han förstod mig så bra.

    Livet innan liten: Hahaha!!! (hysteriskt skratt). Recensioner i press är inte så troligt att vi kommer få se några.

    Åsa: Ja.

    MalinC: Inte helt säker på att de kommer vara det... Jobbar ett hundratal lärare på min skola så de flesta kommer nog inte läsa om det nu skulle bli en bok.

    Guldkorn: Kanhända... Det är ju ändå skriva jag vill göra. I resten av mitt liv.

    Anneli: Tack, tack. Och välkommen tillbaka från din sommarledighet!

    Marina: Hm, jag är inte lika säker.

    Karin: Det var fint sagt av Strindberg. Och träffande.

    Cat: Jag vill inte räkna med några smällar! Men givetvis kommer jag räkna ut alla som dissar min bok. Inkompetenta satar. ;)

    Anna: Fick din bok idag! Och den är så FIIIN!!! Supercoolt att få din text i den förpackningen. Ser fram emot att läsa den!

    Spader: Efter min första kemilektion bestämda jag mig för att aldrig mer jobba som lärare, efter den terminen jag hade signat upp för, alltså.

    Renée: Bokförlaget har INTE bestämt sig för att ge ut min bok! Herregud. Jag ska få besked längre fram i höst eftersom de KANSKE ville ge ut den, sa de.

    SvaraRadera
  19. Precis så är det! Och precis där befinner jag mig just nu. i ett vägsjäl där jag själv ena sekunden bara vill gömma mig och andra sekunden brusar av lycka inför något nytt, något spänannde. Jag är SÅÅÅÅ nyfiken på din lilla beiga!

    SvaraRadera
  20. Ja. Livet är precis så. Verkar det som.

    SvaraRadera
  21. Jag tror jag dog i dag faktiskt.
    Hoppas på återuppståndelse senast i morgon. Vill fan inte vara dör i helgen när jag är ledig.

    SvaraRadera