Man kanske skulle skriva en roman utan handling? Inte?

Det går trögt med boken jag läser; Desarthes Ät mig. Trögheten beror mer på mig, misstänker jag, än boken, för jag läser bara ett par sidor då och då, och har liksom svårt att koncentrera mig. Ändå, när jag igår var ute och cyklade i kvällssolen kom bokens känsla över mig, och den tycker jag om. En känsla som är lite rörig, varm och latjolajban. Jag är inte så beroende av att böckerna jag läser har en tydligt utstakad handling, den brukar ändå blekna bort efter att jag läst klart. För att inte tala om sluten, jag kommer nästan aldrig ihåg hur böcker slutar. Känslan, däremot, bär jag med mig.

En bok (den enda?) jag minns slutet i är min egen. Kan bero på att jag skrivit den, och alltså bokstavligen präntat in slutscenen. När min syster hade läst min färdiga roman och formligen öste lovord över den (ja, hon gjorde faktiskt det) frågade jag henne vad hon tyckte om slutet då? Slutet? svarade hon och såg förvirrad ut. Jag var tvungen att återberätta det för henne för att hon skulle minnas, och då beskrev hon känslan hon hade när hon läste det. Är vi släkt, eller?