Nu är sommaren slut, tut.

Denna evighetssommar, som känts oändlig i alla riktningar. Som ett hav där jag mestadels guppat omkring utan någon speciell färdriktning. Det får bli som det blir, har jag många gånger tänkt, och det har det också blivit. En viss tacksamhet kan jag känna över det.

Fatta omställningen när jag nu ska börja jobba på måndag. Den blir brutal. Sedan kommer den riktiga hösten med mörker och en massa mys, och gud vad jag ska mysa! Så känns det. Men när jag tänker efter kommer det kanske inte bli så jävla mysigt, jag hatar ju tidiga mornar, till exempel. Eller mornar överhuvudtaget, om jag ska vara noga. Vaknar oftast med känslan att livet kan dra åt helvete. Först när jag börjat orientera mig i tillvaron bland frukostattiraljer och dylikt, gör sig livslusten försiktigt påmind. Det kan också vara något jag hör på TV'n (som i arla morgonstund får agera respirator). En morgon hörde jag till exempel att antalet turister i Sverige stadigt ökat det senaste decenniet och då blev jag på klart bättre humör. Jag visste inte ens att jag ville ha hit fler turister, men tydligen. Antar att det är förmågan att glädjas åt det lilla som utvecklas som en oljad blixt så här i femtioårsåldern.

Apropå femtioårsåldern så har jag läst på internet att kvinnorna i Asien inte har några klimakteriebesvär. Känn på den.