Det kunde ha varit värre

Jag tar mig fram, och jag har klarat att genomföra mina lektioner trots alla trappor på vägen dit.

Och han funktionären som hade i uppgift att springa sist med 'eftersläntrarna' (mig) sa ungefär en gång var femte minut (vilket måste betyda att det är sant) att det är BRA att chocka kroppen. BRA, BRA, BRA! Kanske kickar det igång en föryngringsprocess? Hoppas.

Men jag tänker att jag nog inte ska fortsätta med det här organiserade språngmarscherandet ändå. Och jag har en genomtänkt anledning: jag vill inte bli för smal. Mitt midjemått är bara åttio centimeter och jag vill inte riskera att det blir mindre. Jag vet att det finns de som har ett midjemått under åttio, och som inte lider av det, men jag är inte en av dem. Tvärtom har jag kommit till den punkt i livet då jag inser värdet av att ha en fettreserv, och jag ser den fladdra iväg som ett korthus i vinden om jag ska fortsätta de höga knäuppdragningarna genom stan med Torbjörn och Anders på onsdagskvällarna.

Synd, eller hur. För om jag inte riskerade avmagring skulle jag absolut fortsätta.