God kväll i skivstångsstugorna!

Nu har jag inte ont i hälen längre, jätteskumt! Ingenting känns det, hur jag än bänder och vrider på den, och jag undrar om det betyder att jag ska börja springa igen?

Nej, för då kanske jag får ont igen, är det logiska svaret på den frågan. Istället har jag i morgon bokat in mig på ett skivstångspass. På ett sådant lär man inte använda hälen så mycket, åtminstone inte båda. Faktum är att jag inte vet vad man använder för jag har aldrig varit på ett sådant pass förut, men jag tänkte så här: När jag dör vill jag ha deffade muskler. Eller så tänkte jag bara 'varför inte testa ett nytt fritidsintresse ... öööh ... skivstång kanske...?'

Det blir nog intressant, i alla fall.

Idag har solen gassat hos mig

Skoja bara.

Det är så mycket regn och kyla här att jag tagit fram min vinterkappa. Och springa i det här vädret kommer inte på fråga. Fortsätter regnandet (och, ja, det ska det) är det nog inte många som kommer springa halvmaran i september. Man behöver ju kunna träna inför en sådan.

I brist på springträning har min springboksuppladdning idag fått ett uppsving; fick biografin Ät och spring av en person på en pizzeria (där jag var och åt pizza). Boken skildrar utvecklingen från 'soffpotatis till ultramaratonlöpare'. En ultramaratonlöpare springer lopp som har längden sexton till tjugo mil. Sexton till tjugo mil. Ja ... bara hälen och min höftmuskel återhämtar sig från mina femkilometerslopp så  ska jag väl kunna pressa upp distansen. Apselut.

Det regnar hos mig

Inget fel på regn, enda nackdelen är att man blir blöt när man går på hundpromenad. Vilket inte gör så mycket, det är ju varmt ute. Ganska, i alla fall. Om man jämför med vinterhalvåret.

För övrigt funderar jag på vilka skäl folk har för att springa runt som idioter i mitt motionsspår. Något fishy är det med det... Själv kan jag inte springa idag för jag har ont i en häl. Jag läste någonstans att två av tre som löptränar blir skadade så det är helt normalt, och inget jag oroar mig för. Bara en av tre går skadesfri, och det är alltså det som inte är helt normalt.

Har också konstiga känningar i en muskel jag inte visste att jag hade. Den sitter nedanför höftbenet i höjd med ljumsken, och den undrar för närvarande vad fan jag håller på med. Jag svarar som det är, att vi ju ska bli långdistanslöpare nu! TRALALA, lägger jag till för att övertyga alla inblandade parter om att det här är jättekul. Det konstiga är att den lilla muskeln då börjar gråta... Jag är inte helt säker på det, för det är inte så lätt att lägga örat mot höftbenet, men sanningen är att jag kan ana förtvivlade hulkningar. Är inte det ovanligt?

Jag tar det här med tröjuppladdningen seriöst - här ser ni t-shirt nummer två

Nu har jag bestämt mig!

För att tjata hål i huvudet på er om mitt kommande halvmaraspring. Tänkte att jag skulle skona er, men nej. Ska jag utsätta mig för en massa springande så ska ni åtminstone läsa om skiten, eller hur?

Så, dagens information: En t-shirt jag beställt landade idag på hallmattan: I would run marathons if they were shorter - Stockholm halvmarathon.

Är inte det en fyndig text så säg? Jag tycker om när arrangörer av långdistanslopp har humor, för jag har en känsla av att det inte är så många långdistanslöpare som har det. Generellt ger de intryck av att ta sitt springande på lite för stort allvar. Tänk om de kunde lattja när de sprang, till exempel. Det vore mycket roligare för publiken, men framförallt vore det bra för dem själva att släppa lös skitnödigheten, om ni förstår vad jag menar. Man behöver inte se gravallvarlig ut bara för att man springer ett halvmarathon, det är en av mina främsta principer inom det här för mig obekanta området.

De andra principerna har jag inte filat färdigt på ännu, men de kommer med oanad kraft när de väl kommer. (Antar jag.)

Idag ska jag inte tjata om min stundande halvmarathon

Bara helt kort nämna att jag i eftermiddags sprang fem kilometer sketasnabbt. Och att jag därefter åt en omelett. (Bygger sätesmuskler.)

The End.

Det var inget vidare värst kuperat i Dalarna, så jag åkte hem igen

Men det blev i alla fall en najs tågresa på fem och en halv timme, så jag klagar inte. Började läsa Born to run på tåget, och det hade förmodligen inte hänt om jag inte hade åkt till Dalarna. Att läsa springböcker är en viktig del av uppladdningen för en halvmara. Det handlar om den mentala biten; att vänja sig vid att se sig själv som ett löpande väsen. Jag blev så inspirerad av läsningen att jag fick lust att springa fram och tillbaka i gången mellan sätena. Men det gjorde jag inte eftersom jag ännu inte har köpt någon pulsklocka att mäta distans och puls med. Enligt min PT måste man ha en pulsklocka om man ska springa, och gud nåde den som fuskar med det.

Hur ser ni på den mentala biten kontra den fysiska träningen?

God kväll i halvmarathonstugorna!

Imorgon ska jag åka till Dalarna och springträna eftersom det är mer kuperat där än här på Närkeslätten. För så mycket har jag förstått, att när man tränar för att springa halvmarathon behöver man variera sin träning. Variera, variera, variera. Man får praktiskt taget springa hur man vill, bara man inte springer likadant som man gjort någon annan gång. Roligt, men man behöver mycket fantasi. Vad gäller min Dalarna-idé så har jag inte ens varit i det landskapet tidigare (Sälen räknas inte), så det blir väldigt varierat. Att inte springa alls är också en slags variation; en jag ägnat mig åt hittills den här veckan. Varför springa när man kan cykla, till exempel.

Hur går det mer er löpträning?

Oj

Nu har jag haft ett blogguppehåll igen. Ett helt oplanerat. Blogguppehåll bara händer mig (pling plong, liksom), så jag kan inte direkt ta på mig skulden för dem. Hur gärna jag än skulle vilja, såklart.

Mitt liv sedan jag bloggade sist känns vid en hastig tillbakablick en aning jävligt osorterat. Idag har jag ätit tårta, om jag ska börja i den änden. En torr avtackningstårta. Nu var det inte bara jag som avtackades, så jag tar inte tårtan personligt, men det är klart att jag undrar vem som hade bakat den. Min mamma lärde mig att man ska skvätta saft på tårtbottnarna, och det är ett tips jag gärna sprider. Till hösten ska jag jobba på annan skola.

Vidare är det bestämt att jag ska springa Stockholms halvmara i september. Det beslutet hör också till kategorin 'saker som bara hänt utan min förskyllan', och jag är för närvarande i förbluffningsfasen. Vad har jag gått med på och vill jag verkligen det här, är frågeställningar som roterar på höga varvtal i mitt huvud. Icke desto mindre håller jag på att förbereda mig mentalt genom att fundera på vilken pulsklocka jag ska köpa, och vad jag ska ta med mig för matsäck. Jag tänker också att jag borde träna på att springa, för om man inte kommer i mål innan tre timmar har gått, så räknas man inte. Vem fan kom på det elitistiska upplägget, undrar man spontant, men i nästa steg tänker man, som sagt, att det vore bra att springträna lite.

Hur går era tankebanor?

När det gäller halvmarathon, alltså.