Nu har ontet i hälen flyttat till andra hälen

Och tillbaka igen.

Vad ger ni mig för den?

Det betyder att det inte kan vara hälsporre, i alla fall, sa jag till en av alla mina nya kompisar, en som själv har hälsporre. 'Eftersom det inte är speciellt troligt att man får det i båda hälarna, hö hö', förklarade jag utifrån min kunskap i sannolikhetslära. Jodå, svarade hon, det kan man visst få. Likväl som man kan få full pott på alla brickor i bingo.

Jag har lite svårt för den typen av vänner. De som inte bara är sanningssägare, utan dessutom levererar sanningarna som liknelser och metaforer. Vad är det för fel på dem? Varför kan de inte bara ljuga lite och säga att det kommer bli bra?

För det kommer bli bra, jag har nämligen hittat en ny löpteknik. Jag springer på tårna. Sätter inte ner hälarna en enda gång. Det går inte fort, men det känns fantastiskt. Har aldrig förr känt mig så lätt och graciös; som en hind på snabb söndagspromenad. Tre kilometer har jag hittills sprungit på tå. Det var idag. Nästa gång ska jag springa fyra kilometer, nästnästa fem, och så vidare. Ja, ni fattar. Och hakar på, tycker jag. Om ni inte har något jävligt bra skäl för att inte göra det.