Jag har lärt mig hitta i den enorma skolbyggnaden och skuttar lätt och ledigt upp och ner för trapporna, jag samarbetar nästan utan gnissel med mina nya arbetskamrater, jag hinner planera mina lektioner och ... jag har en känsla av att ha kontroll på min arbetssituation.
Var och en fattar att det inte bådar gott.
Ta det där med kontrollen. Jag har aldrig haft kontroll på min tillvaro förut, varför skulle jag plötsligt ha det nu? Inte för att jag har det egentligen (vem fan kan ha kontroll på sin arbetssituation?), men det KÄNNS så, och det är det som skrämmer mig.
Hur gör ni för att undvika att få kontroll på saker och ting?
onsdag 20 augusti 2014
lördag 16 augusti 2014
Jag överlevde första veckan på mitt nya jobb
Första arbetsveckans roligaste:
Att jag fick tid över till att börja planera min mattekurser. De kommer bli så HIMLA ROLIGA! Jag kommer börja med diagram, procent och procentenheter, så vi nogsamt kan följa alla opinionsundersökningar fram till valet. Suck! (En lycklig sådan, mind youuuuu.)
Första arbetsveckans näst roligaste:
Att jag träffade mina före detta kollegor på kommungemensamma lärardagen. Jag har tänkt på det en del sedan i onsdags; hur SÖTA de var, fortfarande. Lika söta som de var då, i slutet på nittiotalet. Hjälp, vad söta de var. Varje fikarast gömde de min tekopp under bordsduken, bara en sådan sak.
Första arbetsveckans mest oväntade:
Johanssons Pyrotekniska jobbar på mitt nya jobb! Det var verkligen inte väntat. Jag tror inte att han heter Johanssons Pyrotekniska på riktigt, för det var ju jag som hittade på det namnet, men det är han! Vet inte än vad jag ska göra åt det. Skriva en uppföljare om Johanssons Pyrotekniska på jobbet? Han kanske är en mycket seriösare och mer djuplodande karaktär på arbetet än på jympan, så det kan ju bli intressant.
Första arbetsveckans mest komplicerade:
Mötet där fyrtio personer skulle organisera personalfikat med start nästa vecka. Det är sådana gånger min personlighet blir tillbakadragen och asocial. Jag tänker helt sonika att jag skiter i att fika det här läsåret.
onsdag 13 augusti 2014
Ja, käre värld!
För er som inte är lärare: Ni går miste om de kommungemensamma lärardagarna! Era krakar.
Alla gamla kollegor man råkar på, till exempel.
Idag stötte jag i pausen mellan en föreläsning och ett seminarium ihop med två bedårande kanaljer som jag jobbade ihop med för ungefär femton år sedan. Min första instinkt var att undvika dem (ni vet hur det kan vara när man återser kollegor man haft en aning för roligt tillsammans med... stämningen blir lätt lite svajig), men de närmade sig likt en gräshoppssvärm (med två gräshoppor i) så jag ba: 'Nämen, hej .........' (svälj)
Fattar ni? Det här mötet hade överhuvudtaget inte ägt rum om vi inte hade haft en kommungemensam lärardag! Inser jag i mitt stilla sinne, och en slags tacksamhet över livets krumbukter breder sakta ut sig över tyll och taffel.
Alla gamla kollegor man råkar på, till exempel.
Idag stötte jag i pausen mellan en föreläsning och ett seminarium ihop med två bedårande kanaljer som jag jobbade ihop med för ungefär femton år sedan. Min första instinkt var att undvika dem (ni vet hur det kan vara när man återser kollegor man haft en aning för roligt tillsammans med... stämningen blir lätt lite svajig), men de närmade sig likt en gräshoppssvärm (med två gräshoppor i) så jag ba: 'Nämen, hej .........' (svälj)
Fattar ni? Det här mötet hade överhuvudtaget inte ägt rum om vi inte hade haft en kommungemensam lärardag! Inser jag i mitt stilla sinne, och en slags tacksamhet över livets krumbukter breder sakta ut sig över tyll och taffel.
måndag 11 augusti 2014
Jag åker inte tåg
Sitter hemma vid köksbordet och slösurfar slash äter mascarponeglass. Har gjort det sedan jag kom hem från min första arbetsdag för fyra timmar sedan. Bearbetning av jobbchock, kan man anta, och sådana processer kan vara lika farliga att avbryta som att väcka någon som går i sömnen.
Första arbetsdagen kan inte återges. Hashtag.
Igår var jag på ett corepass tillsammans med Knasterfaster, om vi nu ändå ska försöka oss på ett byte av ämne. Tänk ett femtiotal människor som står brett med benen och suger in naveln mot ryggraden - där har ni träningsformen core. Alla som hade läst min blogg hade ljusgröna träningstoppar på sig, det var roligt. Kan ha varit endast en person, men jag tyckte jag skymtade någon mer i skiraste vårgrönt. Knaster och jag höll ställningarna längst bak, som de biffiga livvakter vi ger intryck av att vara när vi är på hugget. Respekt! Skulle ni ha tänkt om ni såg oss.
Första arbetsdagen kan inte återges. Hashtag.
Igår var jag på ett corepass tillsammans med Knasterfaster, om vi nu ändå ska försöka oss på ett byte av ämne. Tänk ett femtiotal människor som står brett med benen och suger in naveln mot ryggraden - där har ni träningsformen core. Alla som hade läst min blogg hade ljusgröna träningstoppar på sig, det var roligt. Kan ha varit endast en person, men jag tyckte jag skymtade någon mer i skiraste vårgrönt. Knaster och jag höll ställningarna längst bak, som de biffiga livvakter vi ger intryck av att vara när vi är på hugget. Respekt! Skulle ni ha tänkt om ni såg oss.
söndag 10 augusti 2014
Det här med att ta vara på sista lediga dagen, hur gör man det?
Hela grejen gör mig orolig, för det känns som att jag kommer missa något.
Det bästa är nog att vara uppe på fötterna hela tiden, och inte sätta sig ner. Just nu sitter jag ner, men man måste ju få äta frukost, eller hur. När jag är klar med det ska jag bli effektiv. Frågan är bara hur. Man borde stryka kläder för hela arbetsveckan som kommer, kanske? Det skulle bli första gången i historien för mig, och ärligt talat känns det som förspilld kvinnokraft. Strukna kläder ger ju dessutom ett ganska lamt intryck. Som om man går omkring i livet och är rädd för att se skrynklig ut, och därför står vid strykbrädan och hetsar varje kväll. Hetsstrykning kallas det, och handlar i grunden om en skräck inför att inte duga som man är. Inte för att jag alltid känner att jag duger som jag är, men jag stryker åtminstone inte mina kläder...
Stryker ni era kläder?
Det bästa är nog att vara uppe på fötterna hela tiden, och inte sätta sig ner. Just nu sitter jag ner, men man måste ju få äta frukost, eller hur. När jag är klar med det ska jag bli effektiv. Frågan är bara hur. Man borde stryka kläder för hela arbetsveckan som kommer, kanske? Det skulle bli första gången i historien för mig, och ärligt talat känns det som förspilld kvinnokraft. Strukna kläder ger ju dessutom ett ganska lamt intryck. Som om man går omkring i livet och är rädd för att se skrynklig ut, och därför står vid strykbrädan och hetsar varje kväll. Hetsstrykning kallas det, och handlar i grunden om en skräck inför att inte duga som man är. Inte för att jag alltid känner att jag duger som jag är, men jag stryker åtminstone inte mina kläder...
Stryker ni era kläder?
lördag 9 augusti 2014
På måndag börjar jag jobba
Och i morgon ska jag sålunda ta itu med alla projekt jag har på min to-do lista den här sommaren. Måla en tavla, till exempel, men det ska väl gå undan för jag har tänkt mig abstrakt konst. En röd tavla med en detalj på, som eventuellt kan vara en stol. Men det är upp till betraktaren att avgöra det, har jag tänkt.
Ett annat av mina sommarprojekt är att städa hela lägenheten, inklusive tvätta fönstren. Det kommer inte ske, men det var en bra tanke.
Och nu kommer jag inte ihåg de andra projekten, hur jag än försöker. Bra, bra. För jag skulle bara känna mig misslyckad om jag insåg hur mycket jag underlåtit att göra denna sommar. Och jag hatar att känna mig misslyckad, det är det värsta jag vet. När jag gör det glömmer jag helt bort alla mina fantastiska sidor (som att jag ger mig på att måla abstrakt konst utan att ha tränat, till exempel) och tror att jag suger rakt igenom. Och det gör jag ju inte. :)
Jag - en tågfil
Eller heter det tågofil?
I alla fall så älskar jag att åka tåg. Det är så himla roligt. Och spännande. Satt inklämd i en pytteliten compartment för djur idag; åtta sittplatser och lika många hundar. Lägg hussarna och mattarna till det så har ni den fullständiga kaosbilden, och många kanske då tänker: Usch, vad jobbigt och okontrollerbart ... vilken tur att jag inte var där och bla bla bla.
Men det är i sådana krissituationer som människor börjar prata med varandra, och det tycker jag är så fint. Det är när vi känner att vi inte har något att förlora som vi vågar ta kontakt. Och det är bara på tåg den typen av samförstånd breder ut sig, inte sant? Jag har i alla fall inte upplevt det någon annanstans. Faktum är att jag aldrig överhuvudtaget upplevt något liknande det jag var med om i djurvagnsdelen idag. Den känslan av gemenskap var något i hästväg, ända till Västerås. Då klev en hund med sin husse av, och det blev genast lite långtråkigare stämning. Men roligt ändå, om man jämför med att åka bil eller buss.
Kvällens oundvikliga (medelålderskris)fråga är nu förstås:
Hur brukar ni hantera situationer där det plötsligt blir för många hundar och människor på för liten yta?
I alla fall så älskar jag att åka tåg. Det är så himla roligt. Och spännande. Satt inklämd i en pytteliten compartment för djur idag; åtta sittplatser och lika många hundar. Lägg hussarna och mattarna till det så har ni den fullständiga kaosbilden, och många kanske då tänker: Usch, vad jobbigt och okontrollerbart ... vilken tur att jag inte var där och bla bla bla.
Men det är i sådana krissituationer som människor börjar prata med varandra, och det tycker jag är så fint. Det är när vi känner att vi inte har något att förlora som vi vågar ta kontakt. Och det är bara på tåg den typen av samförstånd breder ut sig, inte sant? Jag har i alla fall inte upplevt det någon annanstans. Faktum är att jag aldrig överhuvudtaget upplevt något liknande det jag var med om i djurvagnsdelen idag. Den känslan av gemenskap var något i hästväg, ända till Västerås. Då klev en hund med sin husse av, och det blev genast lite långtråkigare stämning. Men roligt ändå, om man jämför med att åka bil eller buss.
Kvällens oundvikliga (medelålderskris)fråga är nu förstås:
Hur brukar ni hantera situationer där det plötsligt blir för många hundar och människor på för liten yta?
torsdag 7 augusti 2014
Jag åker tåg
Man får roa sig bäst man kan. Jag har nya snygga vita (och lite blå) Asicsdojor, så de som ser mig här på tåget tror nog att jag ska springa halvmaraton i Stockholm i september. Men icke. Bara för att man ser ut som en atlet är det inte är säkert att man springer alla maratonlopp som anordnas. Tyvärr.
För man har kanske hälsporrar. I båda hälarna. Eller plantar fasciit, som det egentligen heter. Sjukgymnasten jag var hos förklarade att man får det om man är så jävla dum att man trappar upp löpträningen för fort. Hon var en surpuppa. Och typ förbannad. Hon tyckte att jag borde veta bättre, i min ålder och allt. (Vadå i min ålder? Så irriterande med folk som tycker man ska bete sig på ett visst sätt bara för att man är runt femtiotvå.) Hon berättade också att jag från och med nu tycker att spinning är den roligaste träningsformen eftersom den inte belastar mina plantar fasciitar. SPINNING ÄR ROLIGT. Jo, fast inte lika roligt som jympa, pep jag, men hon var inte den sortens vårdpersonal som har medkänsla med sina patienter så jag hade lika gärna kunnat vara tyst. Inte minsta lilla ömkan kom ur henne. En sådan sjukgymnast var hon.
Ska inte berätta att jag trots förbud jympade igår för då tycker ni väl också att jag är dum i huvudet. Men det gjorde jag, i alla fall. Jympade. På tå, förstås. Hade en ljusgrön träningstop på mig, vilket jag kan rekommendera om man ska jympa på tå. Fast ni får ta vilken färg ni vill om ni är på det humöret. Huvudsaken är att ni kör ett jympapass på tå.
För man har kanske hälsporrar. I båda hälarna. Eller plantar fasciit, som det egentligen heter. Sjukgymnasten jag var hos förklarade att man får det om man är så jävla dum att man trappar upp löpträningen för fort. Hon var en surpuppa. Och typ förbannad. Hon tyckte att jag borde veta bättre, i min ålder och allt. (Vadå i min ålder? Så irriterande med folk som tycker man ska bete sig på ett visst sätt bara för att man är runt femtiotvå.) Hon berättade också att jag från och med nu tycker att spinning är den roligaste träningsformen eftersom den inte belastar mina plantar fasciitar. SPINNING ÄR ROLIGT. Jo, fast inte lika roligt som jympa, pep jag, men hon var inte den sortens vårdpersonal som har medkänsla med sina patienter så jag hade lika gärna kunnat vara tyst. Inte minsta lilla ömkan kom ur henne. En sådan sjukgymnast var hon.
Ska inte berätta att jag trots förbud jympade igår för då tycker ni väl också att jag är dum i huvudet. Men det gjorde jag, i alla fall. Jympade. På tå, förstås. Hade en ljusgrön träningstop på mig, vilket jag kan rekommendera om man ska jympa på tå. Fast ni får ta vilken färg ni vill om ni är på det humöret. Huvudsaken är att ni kör ett jympapass på tå.
onsdag 6 augusti 2014
Då var det höst igen då
Har utvecklat en ny fin vana den här sommaren - tupplur efter frukost. Man sitter bara kvar vid frukostbordet efter intagen macka och inväntar dåsigheten. Sedan går man till sängen och vips sover man.
Det jävliga i kråksången är att man inte kan fortsätta med det när man börjar jobba igen. Jag börjar jobba på måndag. Äntligen. För även om jag kommer sakna mina tupplurar så ser jag fram emot ett högre tempo i tillvaron. Lite marschtakt och vinddrag i lockarna. Jaga fram i korridorerna och svära över sena ankomster. (Min egna, alltså.) Irra runt halvspringande och inte hitta till konferenserna. Glömma det jag behöver ha med mig till lektionerna, och sprinta tillbaka till arbetsrummet för att hämta. Göra oväntade utfallssteg mot elever som är försjunkna i sina mobiler istället för att lyssna på mig. Göra lika oväntade hopp (sk skipping) framme vid whiteboardtavlan för att bibehålla elevernas uppmärksamhet.
Man kan undra varför jag tränar på min fritid. I sanningens namn får jag tillräckligt med motion på jobbet. Men man vill ju leva ett aktivt liv, det är ju det. Man vill inte bli försoffad. Man vill vara vältränad. Stark, smidig och välgymnastiserad. Vig, fjädrande och elastisk. Töjbar, sviktande och eterisk. Inverterad.
Vad vill vi mer vara?
Det jävliga i kråksången är att man inte kan fortsätta med det när man börjar jobba igen. Jag börjar jobba på måndag. Äntligen. För även om jag kommer sakna mina tupplurar så ser jag fram emot ett högre tempo i tillvaron. Lite marschtakt och vinddrag i lockarna. Jaga fram i korridorerna och svära över sena ankomster. (Min egna, alltså.) Irra runt halvspringande och inte hitta till konferenserna. Glömma det jag behöver ha med mig till lektionerna, och sprinta tillbaka till arbetsrummet för att hämta. Göra oväntade utfallssteg mot elever som är försjunkna i sina mobiler istället för att lyssna på mig. Göra lika oväntade hopp (sk skipping) framme vid whiteboardtavlan för att bibehålla elevernas uppmärksamhet.
Man kan undra varför jag tränar på min fritid. I sanningens namn får jag tillräckligt med motion på jobbet. Men man vill ju leva ett aktivt liv, det är ju det. Man vill inte bli försoffad. Man vill vara vältränad. Stark, smidig och välgymnastiserad. Vig, fjädrande och elastisk. Töjbar, sviktande och eterisk. Inverterad.
Vad vill vi mer vara?