Kvinnan smusslar med sin fusklapp

Kunde inte för mitt liv komma på hur novelletten skulle fortsätta när jag fick en kommentar som löste problemet. Kommentarer kan verkligen vara till god nytta!

Alltså:

Kvinnan smusslar med sin fusklapp.

Den hon har skrivit ner naturliga frågor på, om ni minns. Eftersom hon har lätt att få hjärnstillestånd i dejtingsituationer. Inte för att det här är en dejt, det kan vara något helt annat, men vi bortser från det för tillfället.

Då har vi:

Mannen fingrar på sin jordgubbscheesecake, och kvinnan smusslar med sin fusklapp.

Någon förstulen blick utbyter de säkert. Och kanske låtsas kvinnan krångla med något i kappfickan för att han inte ska förstå att hon kikar efter frågor att ställa till honom. Samtidigt försöker hon smussla upp lappen ur byxfickan, där hon tryckte ner den innan hon gick hemifrån.

Nej, det där blev väl lite väl komplicerat? Det är ju inte så realistiskt att man krånglar i två fickor samtidigt, inte ens jag brukar göra det. Speciellt inte när jag sitter och fikar med någon jag aldrig träffat förut. Vi tar bort krånglet med kappfickan och låter henne smussla upp lappen ur byxfickan. På ett subtilt sätt, förstås, så att mannen inte ser vad som försiggår.

The man and the woman in the coffee shop

Ni vet känslan när man sätter sig ner på ett fik med någon man inte känner, men vill lära känna, och har en fusklapp med naturliga frågor eftersom det blir helt blankt i huvudet när man förväntas vara naturlig i krissituationer?  Man kan misstänka att just den känslan nu dallrar som en bryllépudding mellan de två.

Och sedan kan man bara spekulera om fortsättningen, eftersom vi inte ens vet vilka de två personerna är, och varför de sitter på det här fiket tillsammans.

Spekulation: Han fingrar på sin jordgubbscheesecake.

Här är det intressant att stanna upp och fundera på vilka signaler den här handlingen sänder ut. Vad säger det om vår man, att han i den här situationen fingrar på sin jordgubbscheesecake?

Är han nervös?

Busig?

Utsvulten?

Trött?

Det kan man inte veta förrän man fortsätter skriva.

Blodet ryker

Har tänkt lite fram och tillbaka på min skräckromantiska tartelett, och funderar starkt på att ta bort blodet. Dels har jag ingen erfarenhet av blod och när man skriver fiktion ska man hålla sig till det man är väl förtrogen med. Dessutom kan det ju inte rinna hur mycket blod som helst ur en väska, den borde ju redan vara tom nu när halva kvinnans kappa är röd.

Så jag tar bort blodet, och flyttar tillbaka händelseförloppet till presentdisken utanför kassan på Claes Ohlson. Och de (kvinnan och mannen) går till fiket där de tar varsin cheesecake med jordgubbar till kaffet. Hon väljer först, och han, som än så länge är lite mer strömlinjeformad i karaktären, tar samma. Endast ett litet bord mitt i är ledigt och de sätter sig där, mitt emot varandra. De flackar med blicken och ler nervöst, varför kan man bara spekulera i, det är ju mycket på gång i den här novelletten.

Spekulation:

Jag säger inte att det är ett potentiellt kärlekspar! Det kan lika gärna vara en mor med sin borttappade son eller en bredaxlad brandman med en kvinna som han räddat ner från ett träd. Man får helt enkelt tänka sig att det kan vara vad som helst.

Annandag jul igen

Jobbar nu ner de sista resterna av Aladdinasken, inte för att det är roligt, men det måste ju göras. Tillåter mig fascineras över den nya somriga flädercremespralinen, som den sanna motståndsrörelse jag är, när det kommer till onödiga förändringar. Vem arbetade sig fram till denna smak och konsistens (som närmast är att liknas vid ett shampoo jag nu inte minns namnet på)? Och vilket var incitamentet?

Annandag jul

En annan sak Lena Andersson redde ut för mig igår: skillnaden mellan en varelse och en icke-varelse. En potatis kan tyckas vara en varelse med tanke på den växt- och livskraft den besitter när man stoppar den i jorden, men den har ingen egen vilja (kan till exempel inte springa iväg om den utsätts för hot) och är därför en icke-varelse. Till skillnad från en människa, som är en varelse eftersom hen har en vilja och kan fatta självständiga beslut. Lätt som en plätt, men jag undrar var gränsen går, är exempelvis bakterier varelser eller icke-varelser?

Juldagen - en dag med smör på

Har legat i soffan och lyssnat på gamla Allvarligt talat med Lena Andersson (P1) idag. En filosofisk överdos, men juldagen är väl perfekt för det, inbäddad mellan jul och nyår som den är. Och hon säger ju rätt smarta grejer ibland, Lena, som att det inte är någon mening med att sätta igång med något man redan vet resultatet av, till exempel. Det ska bli ett av mina ledord för 2016. Det är slut med alla jävla målbilder och skit, har aldrig trott på dem, men det är ju inte så lätt att stå emot när hela samhället går in i en kollektiv målbildspsykos. Det blir inga mer tankar på 'helheten, döden eller det färdiga resultatet' för Lena säger att vi ändå inte klarar det rent kognitivt eftersom vi är instängda i det egna medvetandet.  För varje aha-upplevelse hon givit mig idag har jag tagit en chokladbit ur Aladdinasken, så nu mår jag illa. Den där nya med 'hallonstänk och saltlakritscrisp' är särskilt äcklig, tycker jag, men den med med 'somrig flädercreme' ger också kräkkänslor.
God fortsättning!

Han framför mig kollar tydligen på Ernst!

Nu ska ni får höra!

Innan jag skrev inlägget om Ernst hade jag etthundra nio följare, och nu har jag etthundra tre!

Så kan det gå, när man ifrågasätter Ernsts brysselkål.

Jag ska nog återvända till min skräckromantiska novellett på Claes Ohlson, eller hur. Det är där jag hör hemma, bland blödande tygväskor och filosofiska resonemang om huruvida det är okej att fika ensam eller inte.

Nu går de, hursomhelst, tillsammans för att ta en kopp kaffe, min kvinna och min man. Det ligger ett fik precis bredvid Claes Ohlson, fast en våning under, och dit är de nu på väg. Kvinnan med sina vackra nyckelben och mannen med sitt välansade grå hår. Det håret har jag inte nämnt förut, men nu vet ni. Det är välansat och lent som bäbishår, förutom uppe på skulten där han har kletat i mousse för att få det att stå.
De tar rulltrappan ner och hamnar rakt i fiket. När de går mot disken för att köpa sina kaffe latte lämnar de ett pärlband av bloddroppar efter sig. Och kvinnans kappa blir rödare och rödare.
'Ska du ha något till kaffet?' frågar mannen, och hans blick vandrar från kvinnans ögon ner till hennes nyckelben.

Den repliken kan man väl kalla för en cliffhanger, va? Man undrar ju när han ska upptäcka att hon är helt nerblodad, och hur han då kommer reagera.

Fortsättning följer, kanske.

Dan före-dan före-dan före-dan före dopparedan

Idag vaknade jag kvart över tio. Sedan dess har jag ätit frukost och julstädat diskhon.

Planen för dagen är att läsa. Jag har en trave böcker på sammanlagt trettonhundra sidor att ta mig igenom under lovet, vilket innebär sjuttiotvå sidor per dag. Sjuttiotvå sidor tar ungefär två och en halv timme för mig att läsa, i genomsnitt. Vissa texter kräver fem minuter per sida och andra en och en halv minut, så man måste räkna på ett medelvärde. Roligt ska det bli, i alla fall.

Här är min jultrave:

Min kamera tar tyvärr bara spegelvända bilder, så ni får byta plats på soffan och den vita fåtöljen i era hjärnor. Tänk bara tvärsom.

Dagens dan före-dan före-dan före-dan före dopparedan-fråga: Vilken är min favoritfärg?

Väntrum - jag älskar dom

I morse vaknade jag med jordens migrän. Inte att undra på, det var ju första dagen på min julledighet, och mina blodkärl i huvudet, som snällt hållit sig på plats in i det sista, var riktigt pissed off. 'DIN JÄVLA IDIOT, VARFÖR KÖR DU PÅ HELA TERMINEN SOM OM DU VORE ODÖDLIG, DU ÄR FÖR FAN FEMTIOTRE OCH INGEN JÄVLA TJUGOÅRING!'

Ungefär så, i fri översättning.

Jag kravlade mig ur sängen med bultande huvud, gjorde i ordning frukost, började må illa och kallsvettas, la mig i sängen igen (för kallsvett och illamående är faktiskt inte min grej), klev upp, för inget blev bättre av horisontellt läge, gick på toa (ni slipper detaljer), tänkte att jag kanske håller på att dö, klädde på mig, cyklade till jour-vårdcentralen, tog hissen upp till rätt våning, satte mig i väntrummet, knäppte upp jackan, tittade på utsikten genom det stora fönstret, andades in den högklassiga väntrumsluften, kände mig bättre och åkte hem igen.

Den där Ernst

Alltså, vad är grejen med Ernst? Jag har konsekvent råkat missa alla hans program under åren som gått, men nu är han på min TV, och jag får nästan panik. Jag har bytt kanal en gång (har bara tre) men hamnade i ett program om kycklingavel, och Ernst fick komma tillbaka igen. Men ÄRLIGT TALAT! Är det ingen mer än jag som får ångest när han dukar med kålformade tallrikar (som han fyndat på loppis) och petar ner brysselkål i adventsstaken (som redan är full med äpplen och kastanjer)??? Ja, jag har förstått att det bara är jag, för jag vet inte hur många (kvinnor) jag hört prata om denne Ernst med joller i rösten och strålglans i ögonen. Hjälp mig förstå! Eller, nej!!! Jag vill inte höra. Jag lämnar ämnet nu och lovar att aldrig ta upp det igen.

Jo

Man skulle kunna låta kvinnan vingla till när hon slänger upp den svarta tygväskan på axeln. Så tung kan den vara. Hon får tillbaka balansen med hjälp av presentinslagningsdisken och klämmer fast väskan hårt under armen. Så hårt att blod börjar droppa från den (skräck). Vår protagonist (som varit med förr) frågar kvinnan om de ska ta en kaffe, samtidigt som han gör SÄPO uppmärksam på situationen med ett kodat sms (agent). Han ler mot kvinnan, för att lugna både henne och sig själv, och noterar att hon har vackra nyckelben som möts i en inbjudande halsgrop (romantik). På vägen till caféet färgas kvinnans kappa allt mer blodig för varje steg, och det är förmodligen inte en saftig blodpudding hon har i väskan (realism), snarare en granne som satt sin sista potatis.

Blev ni rädda? Det är ju ändå tanken med skräckgenren. Meningen var också att ni skulle få feeling i halsgropen. SÄPO-inslaget, däremot, känns lite sökt, så jag kanske tar bort det.

Berättelsen igår

Den var kort den. 

Vid Claes Olssons presentinslagningsdisk:

'Jaha, vad ska jag göra nu då?' Hon frågade rakt ut i luften, som om hon pratade med någon annan.

'Inte vet jag?' svarade jag eftersom ingen annan fanns i närheten.

'Jag ska inte vara hemma förrän om två timmar.' Hon såg uppfordrande på mig.

'Nähä?' 

'Du kan väl sätta dig och ta en kopp kaffe någonstans, sa min man.' Hon skakade på huvudet och suckade. 'Karlar ...'

'Okej ...?'

'Men hur kul är det att ta en kopp kaffe helt själv???'

Jag vände mig om för att försäkra mig om att det verkligen var mig kvinnan pratade med, och inte någon som stod snett bakom mig. 

'Jag vet inte ...? Det beror väl på? Det kan vara kul, jag fikade ensam en gång. På Åhléns. Det var inget fel på det.' 

'Stackars dig! Hade du ingen som ville följa med?' 

'Jo, det hade jag väl!' Fast det hade jag väl inte, i sanningens namn. Just då. 'Men jag ville fika själv.'

'Jag förstår.' Kvinnan såg medlidsamt på mig. 

'Men herregud! Det är helt normalt att fika själv, på kontinenten gör folk det hela tiden!' Jag tog upp min mobil för att titta på klockan, hur mycket var den egentligen? Och vad spelade det för roll? Jag stoppade ner den igen och log vänligt för att ta udden av min irritation.

'För mig är det inte normalt. Jag skulle känna mig dum om jag satt där ensam med min kaffekopp. Som om ingen ville fika med mig, så skulle det kännas, och det skulle inte hjälpa att tänka på kontinenten.' Kvinnan slängde upp en svart tygkasse på axeln och klämde fast den med armen.

'Vill du ta en kaffe med mig ...?' Jag vet inte varför jag frågade.

'Ja, men vilken trevlig idé!'

Till kaffet åt vi cheesecake med jordgubbar på.


Eller ska vi ha lite romantik, kanske? Mycket kan ju hända vid en presentinslagningsdisk!

När man inte har något att skriva om

När man inte vet vad man ska skriva om kan man stjäla någon annans bloggrubrik, det tipset har jag fått av Tjockisen. Ett annat knep är att använda skrivpuff.blogspot.com som varje dag lägger ut ett ord, en bild eller något annat man fritt kan associera utifrån. Man kan också låtsas att man är någon annan, en korkad person, till exempel, och skriva fritt ur den personens hjärta. Ett slags rollspel i bloggskrud. Vidare kan man ljuga ihop saker, och skriva fram dem som sanningar. Eller klämma fram en random dialog:

Vid Claes Olssons presentinslagningsdisk:

'Jaha, vad ska jag göra nu då?'
'Inte vet jag?'
'Jag ska inte vara hemma förrän om två timmar.'
'Nähä?'
'Du kan väl sätta dig och ta en kopp kaffe någonstans, sa min man.'
'Okej?'
'Men hur kul är det att ta en kopp kaffe helt själv???'
'Vill du ta en kaffe med mig ...?'
'Ja, men vilken trevlig idé!'

Till kaffet åt vi cheesecake med jordgubbar på.


Nu kanske någon undrar: Varför alls skriva om man inte vet vad man ska skriva om?

Svar: För att det är så roligt.

Dags att börja fila på nästa års stordåd

1. Jag ska djupdyka i alla mina nya livserfarenheter (som jag samlat sedan skilsmässan) och påbörja skrivandet av en roman. Jag har en intressant idé, som både är lättfotad och högvördig i en ganska fruktbar kombination.

2. Samla fler intressanta erfarenheter.

Det här är inte ett skitinlägg utan ett ganska viktigt inlägg om olika yrkens villkor

Ergonom. Smaka på det ordet

En sådan kom till vårt arbetsrum idag. Jag har jobbat som lärare i tjugo år, och det här var första gången, alltså var jag laddad till tänderna. Nu jävlar skulle jag äntligen få det här med den dåliga belysningen utredd. Ett lysrör snett bakom huvudet är inte tillräckligt, det förstår vem som helst (förutom mina rumskompisar som ser oförstående ut varje gång jag klagar på skumrasket).

'Du kanske kan ta den där', sa ergonomen och pekade på en golvlampa som stod övergiven vid gaveln på min bokhylla, med sladden virad runt foten. Jag kunde svagt erinra mig att den lampan stått där och varit i vägen under hela hösten. Ergonomen (Patrik) drog fram lampan till mitt skrivbord, stoppade in kontakten i eluttaget och det varde ljus.

Jag tänkte att det verkar ganska lätt att vara ergonom. För att stötta honom i hans ergonom-identitet fick han också visa mig hur man gör när man sitter på sin stol och har underarmarna på bordet.

Det hände tusen grejer till på jobbet idag (man är ju lärare och inte ergonom), men jag tycker det räcker att berätta om en sak per dag.

Här kommer ett till blogginlägg

Så jäkla många impulser far genom min hjärna idag, fick jag en krona för varje skulle jag snart vara miljonär. Problemet är att fånga dessa stimulus och omsätta dem i ord. Tänker att steg ett i det här experimentet är att sänka ambitionsnivån. (Ni som inte är specialintresserade av ambitionsnivåer kan hoppa över följande resonemang.)

Resonemanget:

Ordet ambition kommer förmodligen från det engelska ordet ambien som betyder 'ett träd'. Ett träd har (liksom människor) både höjd och växtkraft. Mäter man stammens (ambitionsnivåns) omkrets kan man beräkna diametern (kontentan), och har trädet grova lågt sittande grenar (grejer) kan man klättra i det utan att använda stege (omdöme).

Summa summarum: Det är okej att skriva skitinlägg från och med nu.

Bara etthundratrettionio inlägg kvar

Någon (japp, tjockisen) tycker att jag ska skriva etthundrafyrtio (one hundred and forty) inlägg innan årsskiftet, och jag tänker att det kan jag vällane. Det handlar bara om att omsätta alla impulser som far genom hjärnan till blogginlägg. Inte sortera bort en enda.

Nu blev det väldigt tomt i mitt huvud.

Väldigt tomt.

Det liksom ekar, och är svart.

Hej!

Året är snart slut, och följaktligen är det dags för utvärdering.

För de som av en händelse inte kommer ihåg vilka stordåd jag föresatte mig att utföra under året kommer här en liten påminnelse:

1. Kliva ur min comfortzon en gång om dagen.
2. Springa en halvmara.
3. Äta (lite) mindre godis.
4. Köpa ett par spinningskor.
5. Sluta komma för sent till mina lektioner.
6. Söka lärarlegitimation (innan jag får sparken).
7. Börja fredagsfika på jobbet.
8. Genomföra hundrafemtio träningspass på Friskis.
9. Skriva hundrafemtio blogginlägg.
10. Skaffa tio nya kompisar.
11. Köpa sladd och sänka ner kökslampan till normal nivå.
12. Göra slingor i håret.
13. Vandra i fjällen.
14. Läsa en tjock bok.
15. Lära mig arabiska.

Nu börjar utvärderingen:

Har jag klivit ur min comfortzon en gång om dagen? Nja, kanske inte. Men några få gånger har jag klivit så in i helvete långt utanför den där zonen, att det i genomsnitt nog landar på ett litet kliv per dag.

Har jag sprungit en halvmara? Nej. Inte ens en liten.

Har jag ätit (lite) mindre godis? Ja! Inget endaste litet lösgodis har kommit in i min mun sedan april. Inte ens lakrits. Man upphör aldrig att förvånas.

Har jag köpt ett par spinningskor? Ja! Sådana där som man kilar fast i tramporna för att åstadkomma träning av benmuskler på både fram- och baksidan av alla smal- och skenben. Alla som gått över till riktiga spinningskor känner den stora skillnaden. Utom jag. En konkret förändring är dock att jag efter avslutat pass alltsomoftast sitter fast i tramporna, och inte kommer loss.

Har jag slutat komma för sent till mina lektioner? Hm, jag är osäker på det här. Idag kom jag fyra minuter för sent till en lektion, det vet jag, för mina elever upplyste mig om det på ett synnerligen skadeglatt och hämndgirigt sätt. (HAHAHA, du är FYRA MINUTER SEN!) Jag tar det som ett tecken på att jag alltid annars kommer i tid.

Har jag sökt lärarlegitimation? Ja, och jag har fått den också. Så nu är jag en riktig lärare (he he).

Har jag börjat fredagsfika på jobbet? Ja! Har nu fredagsfikat ända sedan januari. Har också fixat fredagsfikat två gånger. Otippat är bara förnamnet. Jag har dock inte bakat, mind you. Man kan köpa sig fri, ni vet. 

Har jag genomfört hundrafemtio träningspass på Friskis? Öh ... nej. (Vad var det för jävla idé?)

Har jag skrivit hundrafemtio blogginlägg? Året är inte slut än.

Har jag skaffat tio nya kompisar? Ja, men det har jag! Att skaffa nya kompisar är faktiskt väldigt roligt, det är för närvarande en favourite hobby of mine.

Har jag köpt sladd och sänkt ner kökslampan till normal nivå? Japp ...

Har jag gjort slingor i håret? Nope ...

Har jag vandrat i fjällen? Nej, såvida man inte räknar ett par promenader på någon timme vardera? Men jag har vandrat i Alperna! Vandring i Alperna är från och med nu och fram till min död en annan favourite hobby of mine.

Har jag läst en tjock bok? Jadå.  

Har jag lärt mig arabiska? Ja! Tre ord: khamsa (fem), khallas (färdig) och habibi (älskling)