Nu har jag varit hemma två dygn

I landet vars sydligaste landskap heter Skåne.

Och jag kan meddela att jag känner mig sjukt nöjd med hur jag lyckats med omställningen. Allt jag åstadkommit (sömn, uppackning, tvätt, handling, nyårspynt) har gjorts lugnt, metodiskt, effektivt och perfekt. Lu-met-ef-perf.

Ett förfarande jag verkligen kan rekommendera när man har rest över halva världen på tjugotvå timmar. Ett verkningsfullt sätt att motverka den jetlag som annars riskerar att locka fram ditt trötta, slitna och sämre jag. Liksom miself kan man sedan toppa med att gå till frissan och fixa håret så att man är snygg som fan på nyår. Lu-met-ef-perf-wow!

Återstår att invänta nästa år och uppleva hur det färgas av innevarande års avslut.
Gott Nytt!

Herregud!

Nu måste jag styra upp den här sladdriga bloggen, har ju inte skrivit om Skåne på över en vecka.

Ska jag ha ett tema eller inte, kan man undra.

Om jag ska slira iväg varje gång jag åker bort får jag helt enkelt stanna hemma - det är vad jag känner just nu. Vill inte ens tänka på alla besvikna skåningar när de först får en helt egen blogg och sedan förlorar den i Colombia på något mystiskt sätt. Så amatörmässigt!

Men ändå proffsigt av mig, på något sätt, att inse min fadäs och ta ansvar för den. Väldigt moget och seriöst. Annat kan man inte säga!

Bild på det

Så ni inte tror att jag ljuger, för det gör jag aldrig, och i synnerhet inte när det gäller myror i mat.

Som en liten dekoration ligger de där, de små döda liven på ett vitt flarn av något. Kokos? Jag glömde fråga, myrorna sög nämligen effektivt åt sig all uppmärksamhet. Man kan nästan önska att de hade varit levande så de fått uppleva cirkusen de skapade.

En glimt från det colombianska köket

Nu har jag kommit på en sak jag kan berätta för er om Colombia. De äter myror här. Ganska exotiskt, eller hur. Först såg jag att de såldes på en trottoar här i Bogota. ’Bigbottomed ants’. Man får anta att rumpan är det smaskigaste om man nu tycker om att käka myror.

Andra gången låg de utströdda på en köttbit på en fin restaurang. De gick under namnet lemon ants, och smakade också citron fick jag veta. Alla vid mitt bord utom jag smakade på dem, och vips fick vi in en liten extra skål med de små krypen. De var svarta och hade förhållandevis små rumpor. En aning tilltufsade, benen spretade betänkligt åt alla håll. Kanske hade de gått en brutal död till mötes. Mumsfillibabba.

Inte mitt fel

Vill bara berätta att jag såklart fortfarande bloggar varje dag, om någon undrar. Skulle aldrig svika min blogg genom att skita i den och bara lata mig över julen.

Sen kan ju inte jag hjälpa att de fläckvis saknar internet i Colombia. En omständighet som tyvärr lägger effektiva hinder i vägen för min passionerade bloggaktivitet. Hade jag vetat hade jag åkt någon annanstans, det säger sig självt. För framtida resor ska jag göra en lista över länder med hundra procent täckning. Då kommer jag kunna skriva sjukt intressanta resereportage varenda dag!

Det blir roligt.

Det hade varit lättare om jag hade haft en häst

Det finns alltid frivilliga som gladeligen hjälper till med hästskötsel. Men hur många skulle frivilligt hoppa in och blogga åt mig när jag åker bort?

Inte många!

Den fina balansgången

Som synes försöker jag krampaktigt hitta relevanta ämnen för mina blogginlägg trots att jag befinner mig niohundrafyrtio (eller vad det är) mil från den svenska julen.

Känner mig extremt ambitiös och ansvarstagande gentemot min blogg.

Eller så har jag blivit besatt av tanken att skriva ett inlägg varenda dag, oavsett vad? Ett slags tvångsmässigt beteende som med lite otur kan spåra ur fullständigt.

Det vore tråkigt.

Det blir ingen vit jul i Skåne

Det kan man idag läsa på svt.se. Det är sällan det blir det, skriver de också, så de stackars skåningarna är vana. Man kan anta att de flesta inte ens hoppas?

Om jag inte var i Colombia skulle jag göra en insats för att pigga upp några slumpmässigt utvalda skåningar. Kanske skulle jag skicka en julkram via messenger? Såna kan man för övrigt skicka till flera på en gång, så skänker man mycket glädje med en liten arbetsinsats. Win win.

Fel sorts julgransfot

Nio av tio svenskar har fel sorts julgransfot, står det att läsa på SVTs hemsida (som jag givetvis skulle länka till om jag hade orken). Det är inte utan att man känner en viss vanmakt här borta i Colombia. Hur FAN kan det ha gått till? Nio av tio är en ansenlig mängd feltillverkade julgransfötter. Vi pratar miljontals här.

Vem är den ansvarige för denna fadäs? Vem är den ansvarige för att miljontals granar kommer stå på sniskan? VA?

Snart dags för nyårsviljor

Snart är det nyår, och alltså dags att fundera över strävandemålen för nästa år.

Nej, jag skojar bara. Fy fan, för strävandemål. Jag hatar att sträva. Bara ordet ger mig rysningar. Det ger mig associationer till friktionen som uppstår när man gnider sträva material mot varandra.

Men inför det nya året - vad kan man göra för att bli en bättre människa?

Nej, jag skojar bara! Herregud. Bli en ’bättre’ människa vill jag verkligen inte. Vilken mardröm. Jag får huvudvärk av bara tanken. (En huvudvärk som får läggas till den jag redan har på grund av elva timmar i tub över Atlanten, sex timmars tidsomställning och Bogotas 2 900 m ö h)

Men jag menar - vad vill jag göra nästa år?

Övningsköra med Skåne
Galoppera mera
Arbeta mindre

Det borde väl gå att få till?

Men nu lite Treo.

Och nu är jag på väg till Colombia

Det är tvära kast. Flygplanet jag sitter i ska snart lyfta. Stort flygplan med små små flygplansstolar. Elva timmar över Atlanten. Utan internet...

Jag ska ta körkort

Har inget nämligen. Min skräck för att misslyckas har hittills hindrat mig från att ta det, men nu när jag är femtiofem känner jag att jag borde köra omkring i en bil. Dock vill jag inte byta däck och sådant skit.

När jag berättar för elever att jag inte har körkort (vilket händer då och då) tittar de på mig som om jag vore en alien. Roligt, roligt, men också en signal om att jag kanske borde bli normal, om jag alls ska bli det innan jag dör.

Men nu kommer vi till kärnan: Sen jag första gången berättade för Skåne har han cirka tusen gånger erbjudit sig att övningsköra med mig. Att övningsköra med Skåne kan bli alldeles underbart. Då kan vi ta med två klappstolar och matsäck, och stanna till i en vitsippsbacke, till exempel. Om jag måste övningsköra mycket (och det tror jag) kommer jag få köra runt hela Skåne, och stora delar av Sverige. Med Skåne vid min sida. Om det sen inte blir något körkort så är ju inte det hela världen, tänker jag. Huvudsaken man har trevligt på resan.

Inte konstigt att man inte minns allt

Har ni tänkt på vad mycket som händer i ett liv VARENDA EVIGA DAG?

Det har jag tänkt på.

Nu höll jag på att glömma att skriva dagens inlägg!

Usch, vad glömsk jag håller på att bli. 

Känner mig oerhört lättad över att jag i sista stund kom på det. 

Tar det som ett bevis på att jag inte är på väg att bli dement. 

Var dag - ett liv

När man inte kommer på något att blogga om kan man alltid bulla upp en liten buffé av glimtar från dagen! Var dag är ju fylld av oändligt många intressanta guld- och gruskorn, inte sant. Man bågnar nästan under dem.

Ett slumpmässigt urval från dagens skörd:

Mest spektakulära: Att jag vid lunchtid fotograferades ihop med två uppstoppade strutsar.

Mest effektiva: När jag cyklade till och från strutsfotograferingen. Du milde himmel, som Skåne brukar säga. Ingen kan cykla genom stan som jag!

Dagens snedsteg: I runda slängar två hekto choklad av olika sorter. För att vara en som inte äter godis äter jag ganska mycket av den varan.

Dagens höjdpunkt: Öh ... nej. En jämnintressant dag av styvbent slag. En sådan dag som bygger stommen i livet.

Den här veckan är hysterisk

Jag arbetar både dagar och kvällar, och på fredag åker jag till Colombia direkt efter jobbet.

Den som planerade detta borde ha ett kok stryk.

Nils Holgerssons underbara resa genom Skåne

Det går inte undan! Nils är fortfarande i Skåne trots att vi läst bortåt en femtedel av boken. Jag vet inte hur Selma Lagerlöf tänkte, men i sanningens namn; Skåne är inte en femtedel av Sverige.

Om vi nu låter bli att haka upp oss på Selma Lagerlöfs snedvridna bild av Sverige, så får vi ändå tillstå att hon väcker vårt slumrande intresse för vissa Skåneattiraljer.

Vem vill, till exempel, inte åka till Glimmingehus i sommar efter att ha läst följande rader?

'Den här dagen hamnade de vid ängarna söder om Glimmingehus. Medan gässen åt satt Nils Holgersson vid kanten av en liten damm och blåste i sin vassflöjt.
   Fältet framför borgen verkade vara fyllt av hundratals kullerstenar. Plötsligt upptäckte Nils att stenarna rörde sig. Det var inga stenar, det var råttor! Det kom fler och fler och snart täckte de hela fältet.'

Lördag kväll

I soffan framför Så mycket bättre

Jag: Fan, jag måste skriva ett blogginlägg också ...
Skåne: Varför då?
Jag: Jag har ju bestämt att jag ska skriva ett inlägg om dagen.
Skåne: Åååh, fan? Det låter stressigt ...

Jag skriver på min telefon.

Skåne: Men vad skriver du då? Har du något slags tema?
Jag: Ja, jag har temat Skåne.
Skåne: Va? Skriver du om Skåne varje dag? Nääe?
Jag: Jo, det gör jag. I stort sett varje dag.
Skåne: Åååh, fan ........

Jag längtar efter Skåne

Och min längtan väcker något lyriskt i mig. Kan det vara så att vi alla har en poetisk ådra som får liv när vi möter skåningar som berör oss på djupet? 

Jag lämnar den frågan obesvarad tills vidare.

Här är den dikt som kom upp i mig när jag nyss kom att tänka på min Skåne:

Varför är han så långt borta?

Det gör ont i min aorta!

Har legat vaken sen halv fyra i natt

För några år sedan hade jag en äldre kollega som berättade att när man kommer i övergångsåldern, då blir det hejkon bejkon med sömnen.

Rappakalja, tänkte jag. Det där styr man väl lite som man vill, och jag skulle då inte få några sömnproblem bara för att jag kom i viss ålder. Den typen av person var inte jag, helt enkelt.

Mmmm.

Jag städar

Eller ... rent tekniskt sitter jag ju här och skriver just nu. Men annars städar jag.

Vilket delvis (eller kanske helt) är en konsekvens av Skånes reaktion när han tittade in i min klädkammare sist han var här:

'Åh, du milde himmel!!!'

Vad svarar man på det?

'Nej, det är en klädkammare, ser du inte alla kläder och skor?'

Men nu städar jag alltså ...

Som en liten toffel. Jag som är så självständig och intelligent och självförverkligad!



Jao ... men det är ju inte vilken karl som helst vi snackar om här, det vill jag vara tydlig med. Det är en som är född och uppvuxen i Skåne. En skåning som pratar skånska. The best of the best. Fattar ni?

Vad fan ska jag skriva om idag då?

Ni anar inte vad omöjligt det känns just nu att skriva ett inlägg ...

Fast kanske inte så himla omöjligt ändå, jag är ju redan i full färd.

Frågan är bara hur jag ska avsluta det hela på ett läsvärt sätt? Det finns ju så många trevliga avrundningar att välja på.

Här på min blogg vill jag gärna att en slags konfetti-känsla förmedlas i slutet av varje inlägg. Får gärna vara lite nyårsafton över det hela. Tjo, tjim och faderittan. Ett avslut som ger löften om en spännande och malmasserande fortsättning.

I kombination med en rubrik av typen Vad fan ska jag skriva om idag då? blir texten en fräsch cocktail av sött och salt, beskt och surt. Inget man glömmer i första taget, men heller inget man direkt kommer ihåg. Det känns helt enkelt modernt.

Det uppstyrda bloggandets fröjder

Gud vad jag älskar det här uppstyrda bloggandet. Ett inlägg om dagen, och det är inget att snacka om. Om jag har lust att skriva två, så ba NEJ! Och har jag lust att skita i att skriva överhuvudtaget, så ba NEJ!

Känns så himla fint.

Jag är ju ingen diktare

Men blev så inspirerad av alla julklappsshoppare när jag var på stan nyss.

Diktade ihop en början:

December december vid min barm

så galet mycket julecharm

Sen tog det tvärstopp.

Eller det gjorde det inte; det tar aldrig tvärstopp i mitt huvud, där forsar en ständig ström av 'grejer'. Det är bara det att allt inte är så användbart. I alla fall; den rad som kom till mig direkt efter julecharm var:

Var skall detta sluta?

Vilket i sin tur väckte min lust att rimma på sluta, och vet ni hur många ord det finns som rimmar på det lilla obetydliga ordet? Många!

Kommer granen luta?

Grisetrynet puta?

Jag och Skåne tuta?

Grannen åt oss huta?

Sen har vi skuta, spruta, kluta, truta, muta, gjuta, kuta, ruta, tjuta, gruta (dialektal variant på gryta), skjuta, kruta, spjuta, struta, fjuta... alltså det går inte att få in alla de här orden i en och samma dikt!

Och om det gick, skulle det kännas bra?

Nej!

Jag har kommit på ett nytt ord

Det är väl inte tramsigt ändå? Språket behöver ju förnyas.

Det är ett mycket intelligent ord som har saknats i det svenska ordförrådet under lång tid:

Malmasserande.

Betydelsen är inte fastställd ännu, har endast prövat att använda det några gånger där det flutit in helt naturligt. Ingen som hört det har sett undrande ut, men så är det också ett ord som ligger fint och obekymrat i munnen. Mjukt och avslappnat, som en skiva gravad lax.

Nu är jag sugen på att hitta på fler ord.

Ny månad - nytt bloggliv!

Nu ska jag börja skriva meningsfulla inlägg. Vart och ett av dem ska innehålla något verkligt läsvärt. Super-duper läsvärt. En ny upptäckt, en insikt presenterad ur multipla perspektiv eller en extra begåvad förklaring av en livsgåta, till exempel. Och dessa förslag är bara toppen på det blivande isberget!

Endast understundom kommer jag tillåta mig att tramsa runt. Endast ibland. För man får ju tänka på att livet är kort och att man vill göra ett seriöst avtryck innan man går vidare. Det är helt enkelt dags att börja fundera på hur man vill bli ihågkommen. Som en tramsmaja eller som en extremt intelligent och genomarbetad person?