Har inget nämligen. Min skräck för att misslyckas har hittills hindrat mig från att ta det, men nu när jag är femtiofem känner jag att jag borde köra omkring i en bil. Dock vill jag inte byta däck och sådant skit.
När jag berättar för elever att jag inte har körkort (vilket händer då och då) tittar de på mig som om jag vore en alien. Roligt, roligt, men också en signal om att jag kanske borde bli normal, om jag alls ska bli det innan jag dör.
Men nu kommer vi till kärnan: Sen jag första gången berättade för Skåne har han cirka tusen gånger erbjudit sig att övningsköra med mig. Att övningsköra med Skåne kan bli alldeles underbart. Då kan vi ta med två klappstolar och matsäck, och stanna till i en vitsippsbacke, till exempel. Om jag måste övningsköra mycket (och det tror jag) kommer jag få köra runt hela Skåne, och stora delar av Sverige. Med Skåne vid min sida. Om det sen inte blir något körkort så är ju inte det hela världen, tänker jag. Huvudsaken man har trevligt på resan.
Övningsköra i Skåne. Det låter ju som en dröm. Passa på att ta en tripp förbi Balsberget och Tjugekull då. Romantiska ställen med snapphanehistoria. Om jag inte minns helt fel, vilket jag kanske gör då det var ett tag sedan jag var där.😀 Och det är klart att du ska fixa ett körkort. Femtiofem år - det är dags nu.
SvaraRaderaGör bara säger jag som haft körkort länge men inte kört på en evighet och lyckats bli rädd för att köra. För ett år sen blev jag dock tvungen och se på fan, jag älskar friheten och tycker det är roligt att ratta runt.
SvaraRaderaKör numera omkring i egen silverfärgad skönhet.
Markattan