Idag har jag dansat på Friskis och Svettis. Det var länge sedan sist. Passet hette Dans Crescendo och jag läste på hemsidan att jag skulle förvänta mig 'lite trixiga steg'.
Ja ja, tänkte jag. Vad är väl lite trixiga steg i min livskarusell? Och man dansar så gott man kan, inget mer krävs. Jag är heller inte lika rädd att göra fel längre, och bryr mig inte så mycket om att andra ser mina tillkortakommanden.
Så jag ställde mig inte allra längst bak.
Men nästan. För säkerhets skull.
Tre block med koreografi gicks igenom med en jäkla fart. I första blocket var jag hjälpligt med. I andra var det två (eller tre?) snurrar som var 'trixiga' och mer eller mindre förstörde resten. När vi kom till block tre var min hjärna fullmatad av koreografin för block ett och två. Gjorde mitt bästa för att hänga med men låg en halv sekund efter alla andra. Plus att jag gick åt fel håll och gjorde andra klumpedunsfel.
Så, hur regerade jag då på detta lilla tillkortakommande?
Jag tyckte det var skitjobbigt! Skitjobbigt att inte hänga med. Skitjobbigt att snubbla runt. Skitjobbigt att jag hade personer bakom som såg mig. Mer och mer irriterad blev jag under passets gång. Och när den jävla dansledaren i slutet vände på hela gänget så att jag hamnade nästan längst fram började jag bokstavligt talat hata henne.
Verkligen moget. Och man inser att man är körd. Man kommer aldrig bli en bättre människa. Man får fortsätta dras med sina underhaltiga sidor i ur och skur.
En insikt som ändå ger lite glädje, så som insikter gör. Även ett uns tacksamhet infinner sig, över att livet sätter mig på plats när min självbild far iväg. Annars skulle den kunna få ofantliga proportioner, för det är så min självbild är funtad.
Sådär, nu blev det ändå lite hopp om livet i slutet av det här i övrigt deprimerande inlägget. Det får man vara glad för.
Trixiga steg ska man akta sig för/ Kalle Byx
SvaraRaderaKalle: Gör ni det i Skåne? Här i Närke finns en idé om att man ska utmana sig själv hela jävla tiden. Jag är så satans trött på det!
SvaraRadera