Därför är jag glad att vi i vårt tidevarv har avskaffat misslyckanden och istället infört lärtillfällen. Det gör att man blir glad istället för ledsen när något inte går som planerat.
Ta exemplet uppkörning. Klarar man inte den, för att man helt enkelt kör för dåligt, så får man en massa utvecklande feed back och man lär sig betydligt mer än man annars skulle ha lärt sig. Vem tackar nej till det? Nuförtiden, alltså, för annat var det förr i tiden, när ett misslyckande var ett misslyckande. Då kunde folk skrika och gråta, bli deprimerade och dra täcket över huvudet, ligga på köksgolvet och snyta sig i mattfransarna och jag vet inte vad. Det var ovärdigt, kan inte beskriva det på något annat sätt. Så skönt att slippa sådana debacle och istället bara vara glad hela tiden.
Som var och en förstår hoppas jag på att få köra upp ett antal gånger. Ju fler desto bättre. Därför blev jag också uppiggad av att jag på dagens körlektion hade stora problem med att komma ut på motorvägen. Det var nära att jag hade fått parkera bilen där i slutet av påfarten.
Sådant blir man kuggad för, sa min körlärare.
Ja men det låter ju hoppingivande, sa jag.
Ja man får ju ta det onda med det goda eller tvärtom.
SvaraRaderaMarkattan
Där fick du till det.
SvaraRaderaMarkattan: Fixar man bara det så fixar man hela baletten!
SvaraRaderaKalle: Ja, det gäller att klanta till det åtminstone en gång varje körlektion, det är minimum.
Heja! För mig var flaskhalsen eller nålsögat, alltså det främsta hindret för att få köra upp, det enkla faktum att bilskolorna tyckte att jag körde för dåligt. Det hade de säkert rätt i men jag ville i alla fall FÖRSÖKA. Den fjärde bilskolan (den som hade som slogan: Fågelvägen till körkort) sa "OK. Vi har hyfsad statistik på sistone, så vi har råd med en underkänd elev." Varken pedagogiskt eller uppmuntrande, tycker jag. Men jag klarade uppkörningen, vilket möjligen berodde på att vi var tre i bilen på samma uppkörning. Den första backade in i en trafikskylt. Den andra körde mot rött ljus, två gånger. Sen var det min tur och inspektören verkade trött på det hela. Jag tröstade honom med att det nog skulle gå bra, bjöd på halstabletter och körde så exemplariskt jag kunde.
SvaraRaderaKarin: Grattis! Även om det var några år sedan, antar jag. Bra gjort att göra en godkänd uppkörning när ingen tror på att det kommer gå! Mitt största hinder tror jag kommer vara min nervositet. När jag blir nervös kan jag få black out, och det är olämpligt mitt i en korsning, till exempel.
SvaraRaderaMen det är väl bara att hoppas på att man får en snäll sate som inspektör. Och att de två hen åkt med före mig kör som krattor. ;)
För övrigt: Har det gått fram till dig att jag inte kan kommentera på din sida? Mina kommentarer försvinner när jag klickar på publicera. Hamnar de i skräpposten, kanske?
Men! Så kan vi ju inte ha det. Men du finns inte i skräpposten, fattas bara! Någon kommentar har hittat fram, i alla fall. Kan det vara så att du bytt dator eller nåt? I så fall tror mitt korkade bloggsystem att vi inte känner varandra och vill att jag ska godkänna kommentaren. Gör ett nytt försök, vettja, så ska jag vara mer uppmärksam på vad som händer.
SvaraRaderaKarin: Kommenterade hos dig nu och den kommentaren försvann också ut i intet, som det verkade! Jag förstår inte varför.
SvaraRadera