På temat otippat

Sedan ett halvår tillbaka driver jag ett hund- och kattpensionat i mina tre rum och kök, och vem hade kunnat tro det? Definitivt inte jag, i alla fall.

Har tre ickebetalande gäster; en katt och två hundar. Bara roligt hela tiden, och var det inte därför man skaffade barn en gång i tiden? För att så småningom få rå om deras husdjur?

Jo, det måste det ha varit.

Och det är givande, må ni tro, för att dammsuga och rolla bort katt- och hundhår gillar jag en masse. Göra rent kattlådor också. Har aldrig förr haft katt så det är en ny erfarenhet. Kisset och bajset suger till sig sanden och bildar små och stora klumpar som man fiskar upp med en spade. Varning för att slänga dem i toaletten. Då bildas cement. Varning också för att slappa till och glömma att städa kattlådan, då bajsas det bredvid den.

Men det allra guldigaste guldkornet är ändå alla hundpromenader. Eftersom den ena hunden är ett litet troll på tolv år som endast vill nosa upp harbajs på gräsmattan utanför mitt hus (harbajs är hennes bästa) och den andra är en treårig finsk lapphund med ett motionsbehov jämförbart med en vildhästs, så behöver de tas ut en och en. Det gör åtta sköna hundpromenader varje dag. De två första direkt när jag kommit ur sängen på morgonen (och klivit i byxor och gummistövlar), och de två sista innan jag åter stupar i nämnda säng.

Eftersom den rara tolvåringen första tiden pinkade revir i min säng, får båda hundarna sova i hallen nuförtiden. Den söta katten pinkade istället i mina skor, vilket jag just då kunde uppleva som ett irritationsmoment, men som jag nu i efterhand såklart ser charmen med. Det var en livlig och intrikat tid i mitt liv. Stunder jag kommer bära med mig, ta fram och skrocka förtjust över när jag blir gammal och de små rara liven inte längre lever.

Hur länge nu små troll lever, kan man undra ibland.

På långpromenad