November i mitt hjärta

Var extremt trött igår kväll när jag kom hem från jobbet. Tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv. (Förmodligen beroende på alla steg i veckan.) Orkade knappt engagera mig i Idol. Vaknade med migrän i morse. Två Treo och en sumatriptan senare gick jag ut för att lapa i mig det ytterst lilla ljus som erbjöds idag. Ninja och jag gick till hundlekplatsen där Ninja for omkring med sina lekkompisar i leran. Eftersom jag vill framstå som en hundvänlig person hälsade jag leende på de andra hundarna och var kladdig från topp till tå när vi gick därifrån. Leriga tassavtryck och hunddregel, so not me.

Skönt ändå att komma ut i det grådisiga dagsljuset. Man vet ju hur gott det gör eftersom man har hört det tusen gånger. Det duggregnade, vilket friskar upp, vare sig man vill det eller inte. Att se hundar köra rally i gyttja har också sina fördelar, om man i stunden kan förtränga brottningsmatchen som väntar hemma när man ska tvätta nämnda hund i badkaret. Och förtränga dåtid och framtid kan man ju, för om det är något vi människor värdesätter nuförtiden så är det att vara i nuet, inte sant. Ingen kan ha missat vikten av det, som det tjatats om det senaste två decennierna. Det är 2000-talets stora grej, kan man säga. Nyckeln till ett fint och hållbart liv både fysiskt och psykiskt.

Nu är klockan fem över fyra och det är redan mörkt ute. Men då ska man tänka på att det blir ljust igen imorgon. Inte ljustLJUST, men lite mindre mörkt än nu i alla fall, och det är ju roligt.