Britta: 'Hur kunde det bli du och jag egentligen?'
Benny: 'Det var ju för att du kom och hälsade på mig i Gislaved.'
Britta: 'Ja, det var anledningen rent praktiskt. Men vad var det jag såg hos dig? Det är det jag undrar.'
Benny: 'Du sa att du aldrig tidigare hade träffat någon som jag, minns jag.'
Britta: 'Det finns ingen mer som du.'
Benny: 'Nej, precis. Du tyckte om att jag hade bruna ögon, och du tyckte det var gulligt med snus under läppen.'
Britta: 'Jag är glad att du slutat med snusandet, ändå.'
Benny: 'Ja, men du tyckte det var gulligt.'
Britta: 'Du var söt på den tiden. Luggen hängde i ögonen.'
Benny: 'Ska jag skaffa peruk, kanske?'
Britta: 'Sen var du snäll också, det var nog det; att du var snäll.'
Benny: 'Det sa alltid mamma också; att jag var hennes snälla pojke.'
Britta: 'Varför gör du alltid som jag säger? Varför har du aldrig någon egen vilja?'
Benny: 'Men, det har jag väl?'
Britta: 'Nej, det har du inte! Du gör ALLTID som jag säger! Det är faktiskt jobbigt.'
Benny: 'Jag vill ju bara att du ska vara nöjd.'
Britta: 'Jaha, men som du ser blir jag inte det.'
Benny: 'Vad ska jag göra för att du ska bli det då?'
Britta: 'INTE ALLTID GÖRA SOM JAG SÄGER. Herregud! Jag behöver lite motstånd, ska det vara så svårt att förstå?'
Benny: 'Nej ... men jag gillar inte bråk ... det vet du ju. Jag föredrar lugn och ro. Harmoni.'
Britta: 'Harmoni? Jag blir galen ... JAG BLIR FAN GALEN!'
Benny: 'Skrik inte.'
Alltså Benny... jag har träffat honom. Jag hade glömt bort honom helt. Kanske var det bristen på motstånd som gjorde det. Att jag tappade bort honom alltså.
SvaraRaderaMikaela: Förmodligen! Minnet av personer som utplånat sig själva blir ju liksom ganska vagt.
SvaraRadera